Tarqumiya kontrollstation

Klockan är kvart i tre på natten när väckarklockan ringer. En halvtimme senare sätter jag mig trött i bilen och hälsar på vår chaufför. Det är söndag, arbetsveckans första dag, och vi är på väg att besöka Tarqumiya kontrollstation som leder ut från Västbanken, till östra sidan om muren och vidare in i Israel, under veckans mest hektiska morgon.

Hebron är alldeles tyst vid den här tiden på dygnet, det är mörkt och luften är kylig. Jag är glad att vår chaufför kör försiktigt när vi lämnar staden och kör ut på motorvägen, eftersom dimman ligger tät och de andra bilarna svischar i vanlig ordning förbi i hög fart. Vi är på väg till Tarqumiya kontrollstation i nordvästra Hebron-distriktet, en sluss i muren som omger Västbanken, lokaliserad inne på palestinskt område, en kilometer öster om den Gröna linjen, det vill säga den enligt FN erkända gränsen mellan Västbanken och Israel [1]. Härigenom går lastbilar med varor som importeras och exporteras mellan Israel och det ockuperade palestinska territoriet. Men det är också härigenom många arbetare tar sig för att söka jobb på andra sidan muren, inne i Israel, då den ekonomiska situationen inne i Västbanken förvärras. De måste då passera en ingående säkerhetskontroll samtidigt som deras arbetstillstånd och ID-handlingar kontrolleras noggrant.

Det tar oss nästan 30 minuter att ta oss till kontrollstationen med bil. När vi är framme närmar jag mig ingången med tveksamma steg. Luften är kylig och det luktar brända sopor. Bland tusentals män är jag den enda kvinnan i området och kön till kontrollstationen, som inte ännu har öppnat, är redan cirka 150 meter lång samt fylls ständigt på. Men det dröjer inte länge innan jag står på rätt plats, direkt vid ingången, med en liten plastmugg med beduinkaffe i handen.

Räknare 3Klockan 03.50, när rotationsgrindarna öppnas, börjar jag att räkna. Jag måste fokusera och kan inte möta alla undrande blickar, istället måste jag hålla ögonen på alla de människor som passerar för att inte tappa räkningen. Men när vi växlar uppgifter och min kollega tar över den uppgiften från mig runt 04.30, då kan jag inte längre undvika att se in i alla dessa människors ögon. Det råder en närmast desperat stämning, alla vill komma igenom kontrollstationen så fort som möjligt, människor trycker på bakifrån och rösterna höjs när någon försöker tränga sig i kön.

Majoriteten av männen är likgiltiga inför vår närvaro, de fokuserar på att ta sig till jobbet, inget annat. Andra hälsar på oss, de vill säga god morgon eller beskriva sin situation för mig, och för att göra det försöker de med hebreiska, arabiska eller engelska. Några få män ifrågasätter vår närvaro, hur det ska hjälpa dem att vi står där och räknar? Ödmjukt försöker jag svara att vi hoppas att kunna dokumentera hur det går till vid passagen, att vi skapar statistik och är där för att kunna berätta om deras situation till andra som inte vet vad de genomlever. På det svarar de flesta att de är glada att se oss där, men att de inte tror att någon bryr sig och varför skulle de det? Situationen tillåts fortsätta utan tecken på förbättring.

Den första timmen känner jag mig överväldigad av alla känslor som jag tycker mig nästan kunna ta på. Det är 12-åriga Abeds närvaro som tillslut får mig att slappna av lite och våga le. Abed är en palestinsk pojke som kommer från den närliggande byn Idna, han finns vid kontrollstationen varje morgon klockan 03.00 för att sälja kaffe till dem som väntar i kön. Den lilla pojken pratar som en vuxen man, men med en barnaröst och en nyfikenhet som bidrar med en oskyldighet som krockar med resterande intryck i sammanhanget. De tre timmar vi stod bredvid varandra hann vi ställa många frågor till varandra om den andes liv. Hans äldre bröder ropade skämtsamt att han verkade ha tagit ledigt den morgonen och ifrågasatte hur vi kunde kommunicera, men det gjorde vi, med hjälp av chauffören som stundtals fick rycka in som tolk. På min fråga om varför han inte går i skolan svarade Abed lite uppstudsigt att den inte börjar ännu på några timmar. Abed försvinner nämligen vid 06.00 på morgonen, plötsligt ser jag honom inte längre och förstår att han har skyndat sig iväg till skolan.

Endast män passerar idag. En kvinna med sin son dyker upp och letar efter en humanitär ingång, som det brukar finnas vid liknande kontrollstationer, eftersom hon vill ta sig till ett sjukhus inne i Israel med sin sjuke son. Men hon upptäcker besviket att det inte finns någon, vill de passera så måste de gå genom trängseln bland alla vuxna män. Hon väljer därför istället att försöka ta sig genom lastbilspassagen. Om de lyckas vet jag inte för jag måste fortsätta räkna. Räknaren som jag och min kollega turas om att hålla i handen mellan 03.50 och 06.30, då vi lämnar Tarqumiya, visar siffran 4 767. Varenda en av dessa siffror representerar nu för mig en människa. De har alla passerat förbi mig och plötsligt blir alla artiklar, dokumentärer och bilder som jag har sett om rörelserestriktionerna på Västbanken nu till liv inom mig, tillsammans med de intryck jag inhämtat under min söndagsmorgon i Tarqumiya.

Många av männen kommer, som Abed, från närliggande byar, andra måste resa långt innan de ens når fram till kontrollstationen. En man jag pratar med berättar att han bor i al-Tuwani, en by sydöst om Hebron, för honom tar det drygt en timme att ta sig till Tarqumiya med servis, de små minibussar som fungerar som kollektivtrafik på västbanken. Jag försöker förstå den resa de gör varenda dag för att försörja sina familjer och inser att många av dessa män spenderar en absolut majoritet av dygnets tjugofyra timmar på arbetet och på resan dit samt tillbaka. Majoriteten av de män jag pratar med är dagsarbetare på jordbruk i norra Israel, i områden runt Haifa och Tel Aviv. Dessutom arbetar de nästan uteslutande med tunga kroppsarbeten åtta timmar om dagen, vanliga sysslor är byggarbete eller arbete på jordbruk.

Villkoren för männen inne i kontrollstationen är svåra, då de tvingas stå mycket tätt tillsammans mellan metall-stängsel i kylan. Där jag står för att tala med de män som återvänder ut från kontrollstationen utan att ha passerat till andra sidan, berättar en man att han efter att ha väntat en timme i kön inne i stationen gav upp då han helt enkelt inte orkar stå i kö längre.

Just idag berättar den absoluta majoriteten av dem som skickas tillbaka under morgonen, tjugofyra stycken räknar jag till, att de kom tillbaka eftersom det inte fanns något arbete. De jobbar alla på jordbruk och idag regnar det i norra Israel. Men den första mannen som kommer tillbaka förstår inte varför han vägrats inträde, hans ögon är trötta och upprörda, i sin hand håller han ett giltigt tillstånd. Mannen har blivit tillbakaskickad av de israeliska vakterna utan någon förklaring. Han berättar uppgivet för mig att han beslutat sig för att inte försöka igen, han är trött och orkar inte ställa sig längst bak i kön igen. Inte denna morgon, då han dessutom är osäker på om det ens finns arbete på andra sidan på grund av vädret.

Under tre timmar stod jag vid metall-stängslet som i sicksack leder männen fram till rotationsgrindar och därefter fler metall-stängsel. Det var när de gick igenom rotationsgrindarna som jag hade möjlighet att räkna dem, annars stod de för tätt tillsammans. När jag sätter mig i bilen för att åka tillbaka till Hebron tvivlar jag på att jag någonsin kommer att kunna beskriva det jag har upplevt för någon som inte har varit där. Hur ska jag kunna beskriva den ansträngda stämningen som hängde i luften? Hur ska jag kunna berätta om trängseln när 4 767 människor vill ta sig så fort som möjligt till andra sidan, nervösa över följderna om de inte tar sig igenom kontrollstationen i tid och därmed blir utan försörjning.

Maria Linbäck
Hebron januari 2013


Den här reserapporten skrevs i Hebron. Bokmärk permalänken.