The Right to Resist

När 9-åriga Amira glatt hälsar på mig vid tio över sju på morgonen har hon redan vandrat en lång väg. En väg som skulle bli betydligt mycket kortare om hon kunde gå raka vägen längs med Shuhada Street, genom det numera israeliskt kontrollerade Area H2. Istället måste hon passera en checkpoint för att kunna ta vägen förbi Ibrahimi moskén; genom en ”karusellgrind” och metalldetektor för att komma in i och gå igenom hela den gamla marknaden där affärsinnehavarna börjar öppna upp och lägga ut sina varor; för att tillåtas gå in i Area H2 genom checkpointen i Tel Rumeida.

Även om skolan inte börjar förrän klockan åtta under Ramadan så kommer hon tidigt. Kanske för att vara säker på att hinna i tid även om hon blir stoppad eller något oförutsägbart händer på vägen. De ungdomar jag känner hemma i Sverige skulle väl aldrig ens kunna tänka sig att glatt infinna sig 50 minuter innan skolan ringer in varje morgon! Amira saktar ner när hon kommer fram till soldaten som står nedanför stentrappan som leder upp till skolan. Uppe på stigen ser hon nämligen fyra soldater omringa hennes rektor, Mrs. Feriel, som bestämt har satt sig mitt på stigen. Sedan palestinierna började försöka förbättra och bredda stigen ett par dagar tidigare så har de mött starkt motstånd från bosättarna som bor mitt emot.

De palestinska arbetarna stoppades snart av polisen och idag säger soldaterna först att stigen är privat, senare att den är en ”military zone” och inte får tillträdas av någon. De fyra soldaterna försöker få Mrs. Feriel att använda en annan stig, cirka en meter ovanför den ”förbjudna” stigen. Men Mrs. Feriel står på sig och till slut tröttnar soldaterna och låter henne passera. ”De har redan förbjudit oss att använda den asfalterade vägen. Om vi tillåter dem att förbjuda oss att använda en liten stig för att kunna ta oss till skolan kan vi lika gärna stänga skolan helt och hållet. Och de tänker jag inte tillåta,” säger Mrs. Feriel.

Cordobaskolan leds av en stark och målmedveten kvinna. Mrs. Feriel har ofta tänkt pensionera sig men invånarna i Tel Rumeida låter henne inte sluta som rektor. De föräldrar som skickar sina barn till Cordobaskolan har tagit flera svåra beslut. Familjerna som bor i Tel Rumeida skulle kunna flytta därifrån till det palestinskt kontrollerade Area H1. Då skulle de slippa dagliga trakasserier och oroligheter och till exempel kunna köra bil på vägarna. Föräldrarna skulle också kunna skicka barnen till en skola i Area H1. Då skulle de slippa oroa sig för att barnen får sten kastade på sig, att de blir spottade på eller råkar i trubbel med militären. Man skulle kunna säga att om föräldrarna enbart tänkte på sin och sina egna barns säkerhet och mentala hälsa så skulle Tel Rumeida och Cordobaskolan snart utrymmas. De palestinska invånarna i Tel Rumeida utgör så till vida en liten motståndsfront som bara genom att bo kvar gör motstånd mot ockupationen. I stället för att ge efter för trycket från bosättarna och soldaterna väljer de att bo kvar i ett område som numera känns som en spökstad med öde gator, igenslagna affärer och Davidstjärnor sprayade på husväggarna. Bosättare använder vissa av palestiniernas trädgårdar som soptippar och låter dem inte städa upp.

På gatorna hör man soldater patrullera med sina M16 i beredskap och flera hustak är höljda av kamouflerade skynken upphängda av militären. I Tel Rumeida påverkas varje liten vardagsdetalj av ockupationen och de förlorade rättigheter den medför. Samtidigt som situationen är i det närmaste ohållbar så är det en oerhörd uppoffring att lämna sina hem för att flytta till ett tryggare område. Dessutom är pengar ofta en bristvara och alla har helt enkelt inte möjlighet att flytta någon annanstans. Nästa morgon står fyra nya soldater och blockerar stigen. Efter en stunds diskussion låter de Mrs. Feriel passera. Snart hör vi den palestinska nationalsången spelas på högsta volym från Cordobaskolan.

Hebron, 4 November 2005

Matilda Svensson

Den här reserapporten skrevs i Hebron. Bokmärk permalänken.