Tiden är ute

Tre månader som följeslagare i Jordandalen har flugit förbi lika snabbt som ett öga blinkar. Jag sitter i mitt kök hemma i ett snöigt Malmö och längtar tillbaka till den soliga dalen med den blåa himlen och de vita bergen. I mina tankar slutar tråden där den börjande, på Västbanken i Palestina, detta vackra land med så mycket att ge.

Jeriko sett från Frestelsernas berg. Foto Sofia Claesson

Jeriko sett från Frestelsernas berg. Foto Sofia Claesson

När jag tittar tillbaka på dessa tre månader konstaterar jag att bara genom att resa i Palestina och Israel är den israeliska ockupationen synlig. Men det räcker inte att betrakta ockupationens strukturer med bara ögat för att förstå hur djupt ockupationen påverkar livet för palestinier och israeler.

Jag står fast vid tanken som slog mig när jag precis hade anlänt, att ockupationen är svårbegriplig. Synen av vägspärrar som hindrar palestinier att röra sig fritt genom Västbanken, hus som rivs, barn som sover under barn himmel, blir fängslade och anhållna, och tungt beväpnade israeliska soldater och bosättare på offentliga platser. Allt detta talar om att en konflikt råder, där bara den ena parten är lagligt beväpnad. [1]

En person som vår följeslagargrupp fick förmånen att spendera mycket tid med var vår chaufför, som även agerade tolk och allt-i-allo-fixare. I våra samtal med honom blev det lättare att förstå ockupationens begränsande makt över den palestinska befolkningen på Västbanken.

Låt oss först leka med tanken att du som läser bor i Malmö och att din mamma bor i Göteborg. Tänk dig att du inte har friheten att hälsa på henne när du vill utan måste ha tillåtelse från en myndighet som bestämmer när och hur länge du får besöka henne.

Tänk dig att din fyraåriga son måste åka igenom vägspärrar med militärer för att hälsa på bekanta eller se en teaterpjäs i en annan stad. Tänka dig att din son, frågar dig när ni möter nya personer, som för att försöka orientera sig i en komplicerad värld:

– Är dessa människor goda eller onda? För barn blir verkligheten lätt svart och vit, och de som tillhör den egna gruppen goda, medan andra sidan i konflikten ses som onda.

Utsikt över Döda havet från an-Nabi Musa. Foto: Sofia Claesson.

Utsikt över Döda havet från an-Nabi Musa. Foto: Sofia Claesson.

Det är väldigt ovanligt att möta nya människor i Palestina och Israel utan att i alla fall en stund stanna upp och diskutera ockupationens konsekvenser och absurditet. Den israeliska ockupationen är alltid närvarande och genomsyrar det dagliga livet, vare sig man vill eller inte.

Ockupationen drabbar både israeler och palestinier fast på olika sätt. Min lärdom efter dessa tre månader är att det internationella samfundet har en viktig roll att spela, att vi alla, även vi i Sverige, har möjlighet att påverka orättvisor på andra sidan jorden, med hjälp av kunskap och information.

Förälskad i ett landskap och dess folk, med större nyfikenhet för fredsbygge än innan jag reste tänker jag:

Människor bygger fred, men vem bygger människorna?

Källor

1. Background on the restriction of movement, B’Tselem, 15 juli 2012. Hämtad: 5 januari 2016

Palestina, Globalis, Svenska FN-förbundet, 26 juni 2015. Hämtad: 5 januari 2016.

Den här reserapporten skrevs i Jeriko. Bokmärk permalänken.