Tillbaka till ruta ett

”Det enda positiva med kriget i Gaza är att de inte har tid att för husrivningar längre.” Orden kom från Attallah, en av våra kontakter i det lilla beduinsamhället Jabal al-Baba som länge varit hotad av husrivningar från israeliska myndigheter. Hans ord ringer i mina öron när vi får ännu ett larmsamtal om en husrivning.

När jag skriver detta har det gått en vecka sedan det förödande kriget i Gaza avslutats och människor på båda sidorna försöker återgå till någon slags vardag med skolstart och jobb. Trots att vapenstilleståndet firats ute på gatorna är det många som vi möter som frågar sig vad det egentligen finns att fira. Förvisso har blockaden av Gaza lättats något men ockupationen av det palestinska territoriet kvarstår och man har skjutit alla viktiga frågor på framtiden, en fredlig lösning på denna långa konflikt verkar vara långt borta och livet i det ockuperade Palestina fortsätter. [1]

Personligen hade jag svårt att föreställa mig hur det är att leva under en ockupation innan jag kom hit till östra Jerusalem, på Västbanken. Jag associerar ockupation med krig, undantagstillstånd och militärdomstolar. I kommande reserapporter ska jag berätta om hur minderåriga ställs inför dessa militärdomstolar i denna till synes normala men i många avseenden exceptionella stad. Här kommer jag däremot att ta upp ett tydligt exempel på bristen av verkligt åtagande för en framtida fred och brott mot internationell rätt, nämligen fortsatta husrivningen, ett klart brott mot folkrätten enligt artikel 53 i den fjärde Genevekonventionen.

De få ägodelar som familjen kunnat rädda och deras djur i az-Zayyem.Vi kommer för sent fram till platsen för husrivningen. När jag säger för sent menar jag att rivningen redan skett men i ärlighetens namn skulle det inte förändrat någonting om vi varit där, eftersom vi ändå inte kunnat göra något för att stoppa bulldozern. Synen som möter oss liknar den efter att en jordbävning dragit fram. Runt omkring oss finns det skrot där husen stått tidigare och det ligger ägodelar spridda lite varstans. Precis som så många andra gånger har familjen inte givits tid att rädda många av sina ägodelar när de rycktes upp från sin frukost i morse. [2]

En presenning har slagits upp och bildar ett provisioriskt skydd för den stekande solen. Vi slår oss ned bland männen som berättar hur det gått till, att det är tredje gången som deras hem blivit försörda tillsammans med tält och djurinhägnaden. En enda byggnad står kvar, ett bidrag från den gemensamma fonden ERF (Emergency Response Fund) [3] som FN upprättat och som flertalet länder donerat pengar till. De fick en demoleringsorder samma morgon vilket kan bestridas i domstol och därmed delvis fördröjas. Det är dock nästan omöjligt att förhindra att rivningsordern verkställs. Det är väldigt svårt att få bygglov, dels kostar det stora summor pengar och mellan 2012 till 2013 nekade israeliska myndigheter 94 % av alla ansökningar från palestinier. [4]

Familjerna är beduiner och lever i det så kallade E1 området som ligger i östra Jerusalems periferi när man kör mot Jordandalen. Området är politiskt känsligt då byggnadsplaner i området skulle leda till att Ma’ale Adumin, en stor bosättning på Västbanken, binds samman med Jerusalem. I praktiken innebär detta att norra och södra delen av Västbanken separareras vilket vore ett stort hinder för en framtida tvåstatslösning. [5]

Karta över E1, publicerat av NY Times 2 december 2011.

Min kollega Ingrid och jag, som svarat på larmet, ber att få tala med kvinnorna som sitter längre bort för att få en bättre överblick över vad familjerna behöver, någonting vi sedan kommer att rapportera vidare. Det tar inte lång tid att konstatera att dessa familjer som i vanliga fall har svårt att säkra sin försörjning nu inte kan tillsfredsställa ens sina mest basala matlagnings- och hygienbehov. Det bär emot att resa därifrån när vi kan göra så lite för de här familjerna. Det vi kan göra är att rapportera om vad vi ser och hör och kontakta Röda Korset som kan förse familjerna med tält och mindre utrustning. Kanske är vår viktigaste uppgift just idag att lyssna på de drabbade och sedan berätta om vad som skett. I skuggan av medierapporteringarna om återuppbyggnaden av Gaza och de fruktansvärda händelserna i Syrien och Irak kan det vara svårt att nå fram med vad som ständigt pågår på Västbanken.

Bilder

1. De få ägodelar som familjen kunnat rädda och deras djur i az-Zayyem. Foto: Ingrid Jacobsen.

2. Karta över E1, New York Times 2 december 2011.

Källor

1. Gaza truce: Is there a winner? Al-Jazeera Inside Story, Laura Kyle, 27e augusti 2014. Hämtad 1 september 2014

2. Israeli home demolitions leave 51 homeless near Jerusalem, Ma’an News, 28 augusti 2014. Hämtad 1 september 2014

3. http://www.ochaopt.org//erf.aspx Hämtad 9 september 2014

4. Failing to Make the Grade, How the EU can pass its own test and work to improve the lives of Palestinians in Area C. Association of International Development Agencies (AIDA), 2013

5. OCHA factsheet, Bedouin Relocation: Threat of Displacement in the Jerusalem Periphery, September 2011

Den här reserapporten skrevs i Jerusalem. Bokmärk permalänken.