Traumatiserad stad

— Du sitter i en bil med fem barn och larmsignalen som varnar för en inkommande raket ljuder. Du har 5-15 sekunder på dig innan raketen slår ner. Vilket barn väljer du att rädda först?

Orden kommer från Nomika Zion som bor i staden Sderot i sydvästra Israel. Sderot ligger cirka tre kilometer från Gazaremsan och har drabbats hårt av raketbeskjutning från väpnade palestinska grupper.

— Sedan 2001 har 13 personer dödats av de runt 7 000 raketer som har avfyrats från Gazaremsan mot Sderot och dess omgivningar. När situationen var som värst 2006-2008 slog upp till 60 raketer ner per dygn.

Många av stadens invånare har fått nog och flyttat därifrån; de senaste åren har befolkningen minskat från 25 000 till 20 000, berättar hon. I dag är situationen lugnare, men det är nästan omöjligt att förstå hur människor klarar av att leva under sådana förutsättningar.

— Alla i Sderot är traumatiserade, den psykologiska stressen är fruktansvärd, säger Nomika. Ditt immunsystem blir svagare, ditt psyke blir utmattat. Varje ögonblick präglas av konflikten. Så fort du går utanför dörren måste du ha en plan för att inom ett par sekunder kunna ta dig till ett skyddsrum om larmet skulle gå.

En rundtur i Sderot är en märklig upplevelse. Konflikten gör sig påmind i arkitekturen som är anpassad för att skydda befolkningen från raketer. När raketbeskjutningen började 2001 hade runt 50 procent av hemmen i Sderot ett skyddsrum dit de boende kunde ta sin tillflykt, men i dag är den siffran runt 90 procent. På skolgårdarna finns skyddsrum så att barnen ska hinna ta skydd om larmet går; fönstren på skolbyggnaderna är försedda med stålluckor och vetter bort från Gaza. Alla busskurer är av betong för att även kunna fungera som skyddsrum. Till och med på lekplatserna påminns man om det ständiga hotet: här är skyddsrummen formade som djur och målade i glada färger för att smälta in i barnens lekmiljö.

Det är lätt att tänka sig att en person som har påverkats så mycket av konflikten skulle ha en hård och oförsonlig inställning mot palestinierna i Gaza — men Nomika är beviset på att det inte behöver vara så. Tillsammans med en handfull andra personer i Sderot bestämde hon sig för att försöka skapa dialog med palestinier i Gaza som lider av samma konflikt och delar samma problem. Resultatet blev organisationen the Other Voice som består av israeler och palestinier från Sderot och Gaza, och som söker en långsiktig lösning på konflikten med fredliga metoder.[1]

Operation Gjutet bly, det israeliska anfallet mot Gazaremsan kring årsskiftet 2008-2009 blev en hård prövning för the Other Voice och dess medlemmar. Under anfallet dödades 13 israeler och över 1 400 palestinier, varav en majoritet civila. [2] Siffrorna vittnar om det oproportionerliga lidandet på den palestinska sidan som präglar konflikten över lag. Under pågående krig publicerade Nomika en artikel där hon uttryckte sin avsky för och sitt motstånd mot det israeliska övervåldet. ”Inte i mitt namn och inte för min säkerhet startade ni det här kriget”, skrev hon med adress till den israeliska regeringen i artikeln, som snabbt spreds världen över på internet. [3]

Situationen i Sderot används ofta av den israeliska regeringen som ett ”skyltfönster” för att motivera våldsanvändning, och att artikelns författare själv bodde i Sderot blev därför till en oerhörd styrka. Ingen kunde anklaga henne för att inte veta vad hon talar om.

Tyvärr är Nomika och the Other Voice en minoritet i det israeliska samhället — Israel har blivit ett apatiskt och självförnekande samhälle.

— Vi bryr oss inte längre om palestiniernas lidande, säger hon. Under Gazakriget tog folk med sig sina barn till en kulle med utsikt över Gaza och applåderade varje bombträff. Samtidigt fick jag ett brev från en 14-årig palestinsk flicka i Gaza som hade sett sin bästa kompis dödas när det israeliska flygvapnet bombade en skola. ”Förstår ni inte att vi också är människor?”, skrev hon till mig.

— Situationen i Gaza är fruktansvärd, våra vänner där lider både under Hamas förtryck och blockaden från Egypten och Israel. Jag tror på en politisk lösning, men varken de israeliska eller palestinska ledarna är kapabla att åstadkomma det. Vi behöver politisk press från det internationella samfundet, fortsätter hon.

Situationen i Sderot visar att även israeler lider i den här konflikten och att båda sidor skulle tjäna på att ockupationen upphör. Nomikas budskap till sina politiska ledare är enkelt men kraftfullt:

— Vi dödar och dödar och vad får vi tillbaka? — fler raketer.

Johan Dittrich Hallberg
Tulkarem december 2010

[1] http://www.othervoice.org/welcome-eng.htm

[2] Goldstone-rapporten: http://www2.ohchr.org/english/bodies/hrcouncil/docs/12session/A-HRC-12-48.pdf

[3] http://www.huffingtonpost.com/nomika-zion/war-diary-from-sderot_b_157497.html

Den här reserapporten skrevs i Tulkarem-Qalqiliya. Bokmärk permalänken.