Turister mot ockupationen

Hebron är en av de äldsta och längst bebodda platserna på jorden. Det är en historiskt-religiöst viktigt plats för troende judar, kristna och muslimer eftersom dess grundare, Abraham, tros vila här.

Hebron har varit ett viktigt kommersiellt centrum för hela Västbanken, med viktiga jordbrukstillgångar, och är idag dess näst största stad med 170 000 invånare. Vad som gör den speciell i sammanhanget är att det är en av ytterst få palestinska orten där israeliska bosättare bor mitt ibland palestinierna. För att garantera dessa bosättares säkerhet, c:a 500 till antalet idag, har den israeliska armén stationerat 2000-3000 soldater i Hebron, samt förbjudit palestinier att beträda vissa gator — inklusive viktiga kommersiella stråk.

Soldaterna har dock dokumenterats stå passiva inför bosättares våld mot palestinier och deras egendom. Allt detta sammantaget har orsakat de spänningar i form av våldsamma sammandrabbningar vi ibland hör medierna rapportera om, och som vidare drivit många palestinier att flytta, minskat turism och orsakat en smärre lokal ekonomisk kollaps. Värst drabbat är gamla stan i Hebron 1.

På min promenad genom de gamla delarna av staden — där det alltjämt finns en del butiker, stannade jag till vid en som drivs av ett kvinnokooperativ — och blev givetvis inbjuden på te och förevisning av det hemslöjdshantverk som de säljer.

Women in Hebron är ett kooperativ med 150 medlemmar, tre små butiker i gamla stan och en fabrikslokal utanför Hebron. Det drivs av Nawal, dess grundare som började med lite egen försäljning 2005 och expanderade allteftersom, och hennes syster Leila.

Det är Leila som bjudit in mig, och hon berättar att affärerna de senaste 3 månaderna har varit dåliga. Försäljning och efterfrågan hänger samman med tillståndet på Hebrons gator och generellt med statusen på konflikten, säger hon.

Leila är logiskt nog inte alls intresserad av någon ”tredje intifada” som medierna talat om på sistone 2, även om hon också lider under ockupationen — men också gängse sociala normer och konventioner, som säger att kvinnor inte ska arbeta utan stanna hemma:

— Det är svårt att vara kvinna här. Vi är den enda kvinnoägda butiken i gamla stan, påpekar Leila. Det är hård konkurrens om kunderna, men vi blir också baktalade av de andra butiksägarna för att vi är kvinnor.

Leilas ord får mig att fundera över just kvinnors arbetssituation i Palestina. Jag är medveten om att kulturen är annorlunda här, dock har jag själv sett och mött många arbetande kvinnor — lärare i flickskolor, arbetare ute på jordbruksfälten och administratörer i kommuner.

För att försöka få reda på vad jag själv inte kan observera eller förstå, tar jag kontakt med organisationen Palestinian Working Women’s Society for Development 3 (PWWSD), som bland annat är engagerad i just dessa frågor. Jag får träffa Maali som arbetar på organisationens kontor i Tullkarem.

— Det finns många palestinska kvinnor som arbetar i både Palestina och Israel, men det är svårt med statistik, för få är registrerade hos Arbetsdepartementet, berättar Maali. Det är arbetsgivarna som hindrar kvinnor att registrera sig, för att slippa betala skatt och tillgodose arbetarnas rättigheter. Arbetsgivarna hotar kvinnorna med att de inte får jobbet om de registrerar sig.

Men utövas då inte samma slags utpressning på män?

— Jo, men kvinnor är mer utsatta än män eftersom män har större frihet att neka jobb och hitta ett någon annanstans. Det har att göra med att kvinnor inte ses som arbetare utan anses bör stanna hemma och rå om familj och barn. Därför måste de hitta ett arbete som är så nära hemmet som möjligt så att de inte är borta för länge, vilket skulle ses som osedligt. Så är det inte överallt eller för alla, traditionerna är olika på olika ställen.

— Khalil [Hebron] är en särskilt konservativ plats, medan Ramallah är mer öppet för sociala förändringar. Mellanstora städer som Tullkarem och Qalquilia är någonstans mittemellan. Men vi behöver fortfarande arbeta på både mäns och kvinnors attityder gentemot arbetande kvinnor.

För mig låter den här problematiken främst som en produkt av en patriarkal kultur, men Maali hävdar bestämt att det finns kopplingar till ockupationen.

— Allt är kopplat till ockupationen! De höga priserna, bristen på arbete och på ekonomisk utveckling…  Kvinnor här har en hög utbildningsnivå, men arbetar inte också på grund av att det inte finns några arbeten. Ockupationen kväver den ekonomiska och nationella utvecklingen.

— Vi saknar legala instrument för att åtgärda undermåliga arbetsförhållanden. Det är för att vi inte kan stifta lagar. Vi har ett parlament, men inte tillräckligt många parlamentsledamöter för att bilda en lagstiftande församling. Och anledningen till det är att vi vill ha representanter från hela det palestinska territoriet, Gaza, Västbanken och Jerusalem — men de är förhindrade från att träffas, rent fysiskt. Gazabor kan inte resa till Västbanken på grund av Israels blockad 4. Ockupationen och den interna politiska delningen av Fatah och Hamas är de främsta hindren till att förändra eller stifta lagar.

Ockupationen kan inte beskyllas för precis all problematik som finns i Palestina, men den accentuerar möjligtvis de problem som redan existerar:

— Det är inte bara ockupationen, det är också den arabiska kulturen som dikterar att kvinnor inte ska arbeta utan uppföra sig som ’damer’ — vilket gör allt värre. Men jag tänker också att om inte ockupationen fanns, skulle vi kunna resa mer, se andra delar av världen, andra kulturer, och få nya intryck. Och fler människor från andra delar av världen skulle kunna resa hit, som turister och investerare, vilket skulle förbättra det ekonomiska tillståndet. Vi är inte så många (har inte så hög population) så jag tror på att saker och ting kan förändras. Vi har land och utrymme, det är bara det att det är ockuperat.

Yanoun, maj 2013
Anna Hellstrand

Den här reserapporten skrevs i Hebron. Bokmärk permalänken.