Tusen nålar på Olmert

Hemma i stugan i Dalarna ser jag nyheterna och läser tidningarna om situationen på det Palestinska ockuperade territoriet, främst Gaza. Aktuellt säger att situationen i Gaza verkligen är allvarlig. Verkligen?! Vad är det människor nere i Palestina och Israel har sagt så länge? Just det, att situationen är alarmerande, att Gaza är en tickande bomb, att det knappt går att komma in och ut ur Gaza, att mediciner, mat, byggnadsmaterial stannar vid gränsen, att stora delar av befolkningen lever enkom för att de får humanitär hjälp i form av matpaket. Den interna politiska konflikten skapar ytterliga bekymmer för invånarna. Många ger beskrivningen av Gaza som ett stort utomhusfängelse där ingen kommer in eller ut samt gör liknelsen av att låsa in två bröder i ett rum. Konflikten är ett faktum.

Att komma hem efter tre månader i Israel och Palestina är dels skönt, men också frustrerande. På plats kan man möta människorna, lyssna på deras berättelser, se med egna ögon och kanske göra ett handtag. Hemma lyssnar jag till orden, löftena, jag läser debattinläggen på t.ex. www.sandaren.se som gör mig riktigt matt och hör nyhetsinslagen utan att kunna göra mycket mer än att känna vanmakt.

Efter nyheterna i går kväll blev jag så där ilsk och kände att jag skulle vilja vrida om armen på beslutsfattarna. Jo, jag skulle vilja träffa Ehud Olmert och göra ”tusen nålar” på hans arm tills han lovar att sluta med allt hemskt som han utsätter palestinierna för och som indirekt även skadar många israeler. Jag skulle vrida till armen på honom tills han kvidande säger: ”Okej okej, jag ska riva muren som står långt inne på palestinsk mark, aj aj, jag ska flytta på alla bosättningar på Västbanken som ju så tydligt bryter mot folkrätten, aah, jag ska ta bort vägspärrarna inne på Västbanken som inte ligger på gränsen in till Israel utan i princip bara kontrollerar palestinier och som ska skydda illegala bosättare.  Jag lovar!!”

När han sedan sitter där lite skamsen, mör och svettig ska jag titta honom strängt och djupt i ögonen och fråga ” Och vad ska du göra med Gaza, herr Olmert? Och han vill inte ha mer ”tusen nålar” utan lovar att lätta på trycket för civilbefolkningen i Gaza som lider så. Men jag får inte träffa Ehud Olmert, och jag är ju med i Följeslagarprogrammet som följer principen om ickevåld och under vår utbildning fick vi aldrig lära oss att ”tusen nålar” var en form av ickevåldskommunikation.

Men jag blir så matt, och less på att uppleva samt se och höra att människor behandlas så fruktansvärt illa medan världen ser på. Vi gör i varje fall långt ifrån tillräckligt. Och hur kan det vara okej? Det är ju också så att det inte bara är jag som tycker så här utan jag lutar mig mot FN-resolutioner samt folkrätten, mänskliga rättigheter och humanitär rätt. Någon gång har de flesta nationer stått bakom just detta, men det har visat sig svårare att implementera.

På Yad VaShem, förintelsemuseet i Jerusalem står ett citat som jag fastnade vid första gången jag var där. Det lyder: ”En stat är inte bara vad den gör, den är också vad den tolererar.” En av de sista dagarna i Jerusalem stod jag i en provhytt i en butik. Jag blev lite tagen på sängen när EAPPIs Communication officer ringde mig och berättade att hon satt i en lång bilkö vid en checkpoint som ligger på Jerusalemsidan om muren. Jag ringde till Humanitarian hotline, den humanitära grenen av den israeliska militären, för att se vad som stod på. Killen på andra sidan luren sa att han skulle kolla saken. När jag lite senare ringde tillbaka för att se om det skett några framsteg sa tjejen i luren ”Vi ansvarar inte för checkpoints som ligger utanför Samarien och Judéen”. Vem gör det då, sa jag.  Det vet jag inte, sa tjejen. Samarien och Judéen, det är alltså Västbanken, beskrivet med de gamla bibliska namnen! Med den terminologin känns en tvåstatslösning långt borta.

Den här reserapporten skrevs i Jerusalem. Bokmärk permalänken.