Två skilda samhällen

Under den vecka som Israel och Palestina upplevde enorma mängder regn och snö besökte jag två vitt skilda delar av det israeliska samhället. Bosättningen Efrat symboliserar för många ett av de största hindren för fred medan den lilla byn vid namn Fredsoasen [1a] har kommit att symbolisera hopp i en komplicerad konflikt som har pågått alltför länge. Byn etablerades redan 1970. Precis som många bosättningar handlade det först om en karavan på en kulle, men utöver detta finns det inte mycket gemensamt mellan Fredsoasen och bosättarnas ideologier.

Fredsoasen 4Fredsoasen grundades som en plats för interreligiös dialog mellan de tre största religionerna i Israel – judendom, kristendom samt islam Idag är dock byn hem till en mestadels sekulär befolkning och de starkt religiösa grupperna som finns i det israeliska samhället finns inte representerade i byn. Grundtanken är dock densamma, att skapa en plats där båda folken som tillhör denna plats kan bo tillsammans, oavsett etniska eller religiösa olikheter. En plats där man kan utbilda människor i fredsarbete, som motvikt till den ständigt närvarande konflikten i det israeliska samhället. Exempelvis utgör byns skola en av de få platser i Israel där judiska barn studerar tillsammans med palestinska barn, både muslimska och kristna.

Prövningarna med att leva tillsammans är många. Även om eleverna i skolan exempelvis erbjuds att fira samtliga nationella högtider så leder detta till att man ständigt ställs inför dilemman som inte är lätta att hantera. Hur kan man tala om landets historia och hur man kan fira dessa högtider på ett sätt som respekterar båda folken? Ett exempel är den 15:e maj, som av den judiska delen av Israels befolkning firas som självständighetsdagen, historien beskriver hur en ny nation skapades ur askan av förintelsen. Medan palestinierna benämner samma dag som al-Nakba, eller katastrofen. Enligt palestinsk historieberättelse är detta den dag då deras land stals och den palestinska kulturen slogs i spillror.

I byn drivs ett studiecenter där många israeler, judar så väl som palestinier, utbildas i hur deras samexistens skulle kunna fungera rent praktiskt. Målet är att öka deltagarnas medvetenhet kring sin egen roll i konflikten och att förstå samt utforska sin identitet genom att interagera med andra. Detta sker inte alltid annars i ett så segregerat samhälle som Israel. Personalen är tränad i att facilitera dialog och utsätter deltagarna för en alternativ diskurs. Man lär ut kritiskt tänkande och verktyg för att granska situationen från ett annat synsätt än ens eget, samtidigt som man betonar asymmetrin i relationen mellan de två folken. Kurserna riktar sig till olika grupper, exempelvis skolbarn, lärare, studenter, socialarbetare, aktivister och advokater.

Mitt möte med Fredsoasen och bosättningen Efrat är två vitt skilda exempel på israeliska samhällen, ett inuti Israel och ett på ockuperad palestinsk mark på Västbanken. Även om Efrat är beläget på Västbanken benämns inte bostadsområdet som en bosättning under mitt besök, utan beskrivs som ännu en kommun i staten Israel. För vår guide i Efrat existerar nämligen inte Västbanken, istället upprepar han onödigt många gånger benämningarna Judéen och Samaria. En vän till mig beskrev nyligen terminologin i Palestina och Israel som ett minfält, en uppfattning som jag är beredd att dela efter mitt besök i Efrat. Det är inte alla som uppmärksammar att min guides val av terminologi är mycket politiskt. När han, tillsammans med de israeliska myndigheterna, kallar israeliska palestinier för israeliska araber, uppfattar många palestinier detta som kränkande. Att bli kallad arab tar ifrån dem deras identitet som palestinsk arab, vilket indirekt ifrågasätter deras rötter i området som idag är Israel och Palestina.

Fredsoasen är äldre än Efrat och ensam i sitt slag, medan antalet bosättningar på Västbanken överstiger hundra stycken. De israeliska myndigheterna erkände Fredsoasen först 1985, femton år efter dess etablering, och fortfarande idag tolereras endast byns existens. I Efrat fick man nyligen rätt att expandera bosättningen med 100 nya enheter, varav 600 redan är under konstruktion. Alla dessa byggs på Västbanken, det som är tänkt som palestinskt område, mitt under pågående fredssamtal. De planerade expansionerna av bosättningen Efrat skulle innebära att de palestinier som idag äger och brukar marken måste tvångsförflyttas [1b]. Bosättningarnas utbredning på Västbanken utgör en stor del av konfliktens problematik. Ban Ki-moon kritiserade expansionen i ett vasst uttalande redan 2011 då han menar att sådana aktiviteter strider mot internationell lag och utgör ett direkt hot mot fredsavtalet [2].

Utöver de redan bebyggda fem kullarna som idag utgör Efrat, läser jag på hemsidan att man planerar att expandera bosättningen på två höjder till. Dessa benämns som planerade delar av ett grannskap [3]. Egentligen utgör de vad som kallas för utposter, vilka inte bara är illegala enligt internationell lag, så som bosättningarna, utan även enligt israelisk lag. Ändå tillhandahålls de med vatten, elektricitet och infrastruktur från de israeliska myndigheterna. På så sätt blir slutprodukten densamma, palestinsk mark krymper. Detta leder inte bara till en tragedi för de palestinier det direkt drabbar, utan försvårar också avsevärt bildandet av en framtida palestinsk stat. Tanken bakom Efrats expansioner är att skapa ett samhälle som länkar samman Hebron, patriarkernas stad och Jerusalem, Israels tänkta huvudstad [4]. Vår guide berättar öppet under besöket om sin dröm om ett Storisrael, en dröm där en palestinsk stat helt enkelt inte får plats.

Efrat profilerar sig som ett samhälle som erbjuder utomordentliga skolor, närhet till Jerusalem och gemenskap [5]. Bosättningen utgör en egen israelisk kommun, med vald styrelse, och är en av tjugotvå bosättningar som tillsammans utgör Etzion-blocket. Om Fredsoasen är hem till mestadels sekulära familjer så är Efrat något av det motsatta. På bosättningens hemsida går det att läsa att det sociala livet i Efrat i stort kretsar runt synagogan. Vår guide menar att merparten av invånarna i bosättningen är både nationalistiska samt religiösa, och enbart i Efrat finns det så många som tjugotvå ortodoxa synagogor [6].

Om Efrat utgör ett exempel på hur oerhört komplicerad Israel/Palestina-konflikten faktiskt är, så lämnande jag ändå Fredsoasen fylld av en känsla av hopp. Min tanke med denna text är inte att övertyga människor om att samexistens mellan de två folken i detta land är lätt. Det finns alltför många uppenbara svårigheter att överbrygga. Fredsoasen blir dock en verklig oas i ett israeliskt samhälle, som jag visserligen upplever som mångsidigt, men även segregat. Inom Israel är ens etniska grupp något som har stor inverkan på individens möjligheter. Det finns många regler och trender som är direkt diskriminerande inte bara mot den palestinska minoriteten, utan även mot olika judiska grupper i det israeliska samhället. Vad Fredsbyns medlemmar visar på är att det finns en möjlighet till samexistens mellan de två folken. Genom att utveckla en gemenskap baserad på ömsesidig acceptans, respekt och samverkan får de samvaron att fungera.

Maria Lindbäck
Hebron januari 2014


Den här reserapporten skrevs i Hebron. Bokmärk permalänken.