Tystnad är en mänsklig sjukdom

“Jag förtjänar fyra eller fem års fängelse, men jag kommer inte att bli åtalad”. Yehuda Shaul tittar mig i ögonen, håller kvar blicken, kliar sig i det stora skägget. “Jag är beredd att ta mitt straff, men om de åtalar mig för mina handlingar som israelisk militär måste de också åtala alla andra som gjort militärtjänst de senaste decennierna”. Eftersom det är obligatoriskt för alla israeliska medborgare att göra militärtjänsten, tre år för män och två år för kvinnor, blir antalet åtalade en hel generation. “Och det vill man inte”.

Yehuda grundade för fem år sedan organisationen Breaking the Silence, att bryta tystnaden. “Tystnad är en mänsklig sjukdom”, säger han samtidigt som han tar av sig den för varma tröjan, och han säger det som den mest självklara saken i världen. “Vi finns till för att orsaka problem, inte lösa problem”, fortsätter Yehuda. Organisationen består av tidigare israeliska soldater som samlar in bilder och vittnesmål från anonyma soldater som tjänstgjort på det ockuperade området. Det började med en fotoutställning i Tel Aviv om soldatlivet i Hebron.

Nu är de aktuella med en rapport om kriget i Gaza som har väckt starka reaktioner hos den israeliska regeringen.[1] Yehuda är precis hemkommen ifrån ett Sverigebesök, där föreläste han om organisationen och soldaternas upplevelser. Hittills har Breaking the Silence samlat in 650 vittnesmål. Varje månad ger de guidade visningar i Hebron. Allt för att skapa en samhällelig diskussion om hur israeliska ungdomar påverkas av rollen som soldater under och efter sin militärtjänst. “Vi vill vara en spegel mot det israeliska samhället”. Organisationen vill göra israelerna medvetna om vad som sker bara några mil bort. “Vi vill visa något annat än militärens officiella version, vi vill visa verkligheten”.

Trots det internationella erkännandet arbetar organisationen i uppförsbacke; idag tror fyrtiotre procent av den israeliska befolkningen på Breaking the Silences vittnesmål. Men Yehuda är än så länge nöjd med siffran, säger att det tar tid. “Varje israel som får upp ögonen för hur israeliska soldaters vardag som ockupanter ser ut är en vinst”. Sedan börjar han berätta sin historia. Yehuda är 26 år, uppvuxen i en ortodox israelisk familj på högerkanten. Sin militärtjänst gjorde han mellan 2001 och 2004. I Hebron var han ett år och två månader.

“Hebron är en av de platser där du måste ifrågasätta, men efter ett tag slutar man tänka och ignorerar situationen runtomkring. Det vanliga livet sätts på paus, det var först när jag var på väg att lämna det militära livet som någonting skedde. Jag började så sakta att tänka som en civil igen, inte som en militär. Jag hade gjort förfärliga saker mot dem vi skulle övervaka. Jag kan lämna min uniform, men jag kan inte lämna det jag har gjort”. Han ser inte sorgsen ut, bara ärlig, högerbenet gungar ständigt i takt med orden. Han berättar om soldaterna i Hebron som arbetar i sextimmarspass; det är varmt och skuggplatserna få, ryggsäcken och vapnen är tunga.

“Om vi såg en misstänkt väska på gatan hade vi tre möjligheter. Ett: skjuta. Två: ringa en bombingenjör. Tre: ta första bästa palestinier och låta honom undersöka om det är en bomb i väskan eller inte. Gissa vad vi gjorde?”. Jag gissar rätt när jag chansar på det sista alternativet. Så, vad rör sig i en ung soldats huvud? “Sömn, mat, cigg, sex. Vi kanske inte duschar på fyra dagar, vi kanske inte tar av oss skorna på en vecka, vem bryr sig då om övergrepp?”.

Hans ögon är bestämda, kroppen något hopsjunken, en minut senare är han borta. Några dagar senare ringer han, berättar att de äntligen fått tillstånd att genomföra en guidad visning i Hebron. Ibland tar det veckor innan den israeliska polisen accepterar deras förfrågan; ibland tar de tillbaka tillståndet samma morgon, ibland ger de tillståndet kvällen innan. Den här guidade turen blir i alla fall av och jag följer med. Michael, som tjänstgjort fyra år i den israeliska armén, guidar oss runt. Han staplar fakta på fakta och säger med andan i halsen “om det här är förvirrande i en luftkonditionerad buss är det än mer förvirrande för en nittonåring”.

Bussen åker först till Kiryat Arba; hem för 7000 bosättare i utkanten av Hebron. Vi väntar vid grindarna på vår poliseskort; en bil bakom och en bil framför. När polismännen kliver ur känner jag igen en av dem. Han nekade mig att gå igenom Checkpoint 56 för två dagar sedan. Då skrev han upp mitt namn och passnummer och hade en lång föreläsning om vad som skulle hända om han såg mig här igen, nu eskorterar han mig och lånar cigarettändaren från kvinnan som sitter bredvid mig.

Vi vandrar runt i flera timmar, försöker förstå hur en soldat tänker, hur ett militariserat samhälle fungerar och verkar. “Palestinierna i Hebron är ständigt övervakade. Utegångsförbud och avstängningar kan ske var som helst, när som helst. En gång tog jag över ett palestinskt hem här bara för att jag ville. Jag sa åt familjen att flytta in i ett rum medan jag tog över resten. Det är inte mycket logik i det”. En förbipasserande bosättarkvinna vevar ner rutan och gestikulerar vilt; “Åk hem och skaffa barn istället, du är en skamfläck för oss”, Michael skrattar besvärat, vid det här laget är han van. Men något i hans ögon påminner om Yehudas.

Källor

[1] Den israeliska premiärministern Benyamin Netanyahu bad, enligt den israeliska tidningen Haaretz, Spanien, Storbritannien och Nederländerna att stoppa sitt ekonomiska stöd till Breaking the Silence.

Den här reserapporten skrevs i Hebron. Bokmärk permalänken.
Share on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterShare on LinkedInEmail this to someonePrint this page