Unga röster

”Hello!” ”What´s your naaaaame?” ”Ismi Maria”. Jag heter Maria.”Ahlan wa Sahlan!”, ”Welcome!” Ofta kommer inte konversationen längre än så. Tänk om jag hade kunnat arabiska. Så många berättelser jag hade fått höra då… Som tur är kan flera personer här engelska. Här är några unga röster från Jayyous med omnejd.

”Jag heter Alija. Jag är 27 år och kommer från Jayyous. Jag har ett bra liv. Jag studerar på universitetet i Qalqilya. Jag har två barn. Det är nog. Jag vill ge mina barn en bra framtid och vill också göra något för mig själv. Jag har ambitioner. Min man och jag har renoverat det här huset tillsammans. Jag vill bo fint. Jag pluggar till lärare. Dels vill jag tjäna pengar och ge mina barn ett bättre liv, men jag vill också utvecklas själv. Jag vill inte bara vara hemma och äta och sova. När muren byggdes förlorade mina föräldrar sin mark. Nu är jag hela tiden orolig för att allt vi bygger upp ska tas ifrån oss. Ibland vill jag flytta från Palestina. Det finns ingen framtid här”, säger Alija och hennes vackra leende slocknar.

När jag kommer nästa gång undrar Alija vad jag vill ha att dricka. ”Jag tar det du tar”, säger jag. ”Jag fastar”, svarar hon. ”Jag måste lära mig tålamod.”Alija är orolig. Hennes man jobbar på ett bygge i Tel Aviv. Alija vet inte när han kommer hem, men hon hoppas att han kommer till äldste sonens femårsdag ett par dagar senare. Hon får låna min telefon för att ringa honom, men han vet inget mer om när han kommer hem. Hon säger att de är tvungna att ta sådana här risker på grund av den ekonomiska situationen. ”Jag vill ha fred”, säger Alija. ”Jag hoppas det blir fred. Jag vill att mina barn ska få leva i säkerhet. Jag hatar krig. Jag vill leva sida vid sida med israeler i fred. Jag hatar att Hamas och Fatah slåss. Det är inte ens fred mellan palestinier. Det är Israels ledare som är farliga – inte folket.”

”Jag hoppas att det här året blir bra. Förra året var väldigt dåligt. I år hoppas jag att min man hittar ett bra och tryggt jobb. Jag vill köpa en dator. Jag vill träffa min bror Adwan som bor i Amerika. Jag saknar honom. Jag har inte sett honom på fyra år. Och jag skulle vilja besöka Jerusalem under Ramadan. Jag hoppas det blir verklighet! Jag vill gå runt och titta på allt vackert och kanske köpa någon fin sak. Det var sju år sedan jag var i Jerusalem senast. Jag har inte fått tillstånd att åka dit sedan dess. Jag har också varit i Haifa och Akko förut. Det är så vackert vid havet!”

Jag förstår ju att Alija helst av allt vill åka till Jerusalem själv, men jag undrar om det är något speciellt jag kunde ta med mig därifrån till henne? Hon tänker länge och sedan säger hon: ”Jag skulle vilja ha en flaska parfym. Varje gång jag har den på mig vet jag att den är från Jerusalem”.

Samah: ”Jag är 23 år och har fem systrar och fyra bröder. Mina föräldrar är bönder. Mamma är en ”superbonde”. Hon går ut redan klockan fem på morgonen och jag vet inte riktigt vad hon gör hela tiden. Hon bakar ofta bröd. Vi har får och en egen åsna. Vi har haft tur som har vår mark bredvid huset, men morfar har förlorat sin mark. Han säger att det är som att förlora ett barn. Jag studerar engelska på universitetet i Qalqilya och vill bli översättare. Just nu är mitt livs bästa tid! Jag har just fyllt år. Jag tar examen den 15 februari och i början av januari förlovade jag mig!” Samah visar stolt upp ringen och när jag frågar om hon ville förlova sig säger hon: ”Självklart! Efter sex års kärlek!” Hon strålar.

Samah vet vad hon vill. Hon vill gifta sig nästa år och hon vill ha ett barn, allra högst två. Hon säger att det är viktigt att barnen är väluppfostrade. För det krävs att man har tid med dem. ”Vad hjälper det att jag har tio barn om de är ouppfostrade? Det är bara slöseri.”, säger Samah. Samah säger att hon alltid tittar på tv. ”I’m a lazy girl. Men jag är en bra bonde också!” Samah älskar bondlivet. Hon rider på åsnan och klättrar i träd och berg. Hon hjälper till mycket i jordbruket, men inte i hushållet. ”Jag minns inte när jag diskade sist.” Fästmannens by är full av växthus, så Samah kan fortsätta med jordbruket.

Jag frågar henne vad det bästa i livet är. ”To please God”, svarar hon. ”Vad är det värsta då?”, undrar jag. ”Den ekonomiska situationen”, svarar hon. ”Så är det för alla. Men jag har en ljus framtid!”

Moafaq Moafaq är 20 år gammal och bor med sina föräldrar och två yngre bröder, 14 och 17 år gamla, i ett rum nära Jayyous södra jordbruksgrind. Hans 22-åriga syster har också just flyttat hem med sin ettårige son. ”Jag studerar marknadsföring på universitet i Qalqilya. Just nu avslutar jag mitt första år och sedan har jag 3-4 år kvar innan jag är färdig. Egentligen skulle jag vilja plugga språk men då måste jag göra det på ett annat universitet i till exempel Nablus eller Ramallah och det skulle bli alldeles för dyrt.” Moafaq känner redan att han ligger familjen till last. Det var annorlunda när Moafaqs pappa kunde arbeta inne i Israel. Nu kan det gå många dagar utan att han har något jobb och familjen har ungefär en tusenlapp i månaden att klara sig på. Dessutom konfiskerades familjens lilla jordplätt med olivträd när muren byggdes utan att man fick någon kompensation.

Moafaq måste också jobba för att få in lite pengar till familjen. Han hjälper andra bönder med att till exempel plocka oliver. För en hel dags arbete får han 50 shekel (ungefär 85 kronor). Moafaq är en väldigt begåvad och mogen ung man och han skulle nog ha en lysande framtid om han vuxit upp någon annanstans. Nu drömmer han om att åka utomlands, gärna till Sverige, och jobba och studera där. ”Varför kommer ni hit?”, undrar han. ”Ni har ju ett bra liv i era länder? Varför vill ni komma och leva med oss under de här omständigheterna? Jag kan knappt fatta det!”

”Jag skulle vilja ha det som förut när det inte fanns någon mur, när man inte behövde något tillstånd för att passera grinden. Jag skulle vilja kunna dricka kaffe med familjen på morgonen och slippa ljudbomber och inte behöva ha med mig mina identitetshandlingar hela tiden. Min dröm är att ha tillräckligt med pengar. Och så vill jag ha en speciell bil, gärna en Ferrari. Jag skulle vilja ha ett hus och en stor trädgård. Och en vit katt! Jag vill ha ett bra jobb också. Ett omväxlande jobb, jag tycker inte om när det blir monotont. Jag skulle vilja resa utomlands – helst till Europa. Jag vill arbeta och jag skulle gärna vilja studera också om det är möjligt. Helst skulle jag vilja ta dit min familj. Men jag vill komma tillbaka och hjälpa andra. Hur skulle det bli här om alla försvinner härifrån och inte kommer tillbaka? Jag vill tjäna pengar och sedan hjälpa andra unga killar i min situation.”

Soldat vid Södra grinden: ”Varför kommer ni aldrig över till den här sidan?”, frågar ´den trevlige soldaten´. ”Vi försökte vid Norra grinden för några dagar sedan”, säger jag, ”men då sa man att vi inte hade något tillstånd”. ”Men här hos mig har ni tillstånd”, säger han och vi går över. Tyvärr är grinden bara öppen en kvart åt gången och tio minuter har redan gått, så det blir bara en snabbtitt över den vackra dalgången. Vi bestämmer oss för att komma tillbaka en annan dag och vara borta under dagen. ”Hur var det?”, frågar soldaten. ”Väldigt vackert!”, svarar vi. ”Vet ni varför?”, säger han med skämtsam min, ”det är för att det är Israel!”. ”Försök inte med oss!”, säger vi och skrattar. Undrar vad han tänker egentligen …

Han har kommit fram till oss flera gånger och undrat vad vi är för några. Vi har berättat att vi deltar i ett program för Kyrkornas världsråd och att vi är här vid grindarna för att se att allt går rätt till. ”Men här finns det väl inga kristna”, säger han. ”Varför är ni inte och hjälper de kristna?”. Vi säger att vi inte vill välja sida, utan att vi vill vara med dem som vill ha fred. Vi berättar att vi arbetar för fred och mänskliga rättigheter. ”Bra!”, säger han. ”Jag vill också ha fred”. Vi undrar då hur han ser på det han gör. ”Jag tror på det här”, säger han. ”Hur menar du?”, undrar vi. ”Det är mitt jobb, jag måste göra det”, säger han och skruvar på sig. ”Och det är så vackert här och bönderna är vänliga. De är bra människor, det är inte de som är problemet.” Jag undrar hur han ser på framtiden för Israel och Palestina. ”Förut fanns det inget stängsel här”, säger han. ”Då kunde man dricka kaffe i Jayyous och Falamya”.

Den här reserapporten skrevs i . Bokmärk permalänken.