Vad är i mitt bagage?

En dag fick jag frågan: Vad tar du med dig hem? Det är en komplex och svår fråga att ge ett enkelt svar på. Jag tror att jag svarar olika saker för varje dag: möten, frustration och många skratt med mina medmänniskor.

Det finns många saker som gjort stort intryck på mig, som har gjort mig arg, frustrerad och främst ledsen. Jag har tagit mycket till mitt hjärta och begrundar det för fullt.

En tidig morgon, när jag var vid vägspärren i Qalandiya, kom en mamma fram till mig. Hon berättade att hon inte vågat skicka sin tonårsdotter till skolan på två veckor då hon var rädd att hennes dotter skulle bli skjuten av israelisk militär. Hon vågade inte ens skicka med henne en sked att äta lunchen med, då det enligt henne skulle kunna misstolkas som ett vapen.

Under hösten har knivattacker riktade mot israeler blivit allt vanligare förekommande i nyhetsflödet, och ett fyrtiotal palestinier som genomfört, eller misstänkts genomföra attackerna, har skjutits till döds av polis eller militär på plats.

Den vackra och delade staden Jerusalem. Foto: Sofia Magnusson

Den vackra och delade staden Jerusalem. Foto: Sofia Magnusson

Medan människorättsorganisationer som Amnesty talat om utomrättsliga avrättningar av palestinier [1], har Israels premiärminister Benjamin Netanyahu hävdat att dödsskjutningarna varit nödvändiga för att skydda israelers liv [2].

Samma morgon mötte jag en man som inte fick komma genom spärren för att hälsa på sin familj i Jerusalem då han inte hade ett tillstånd för just det besöket. Är det verkligen säkerhet som är anledningen till dessa spärrar? funderar jag.

Det som kanske framförallt gjort intryck på mig är att många palestinier, trots vad de får utstå dagligen, blickar framåt och har än stark vilja och drivkraft att göra vardagen så normal som möjligt.

Atallah Jahalin, som jag tidigare berättat om i en reserapport, har nu lyckats få el till sin beduinby. Han berättar för mig att hans nästa projekt är att bygga en skola i byn. Trots hot om tvångsförflyttning och rivning av alla byggnader i byn fortsätter livet.

För en annan familj jag mött blev rivning av deras hus en mycket obehaglig verklighet.

En tidig morgon väcks familjen av en stor mängd militärer och bulldozers. De får fem minuter på sig av den israeliska militären att samla ihop sina viktigaste tillhörigheter och gå ut ur huset.

Sami Ribhe Idres, mannen som bodde i huset, berättar för oss vad som hänt.

– De kom utan förvarning. Vi lyckades rädda några saker men det mesta är förstört och borta. Var ska vi ta vägen nu? Jag har fem barn som nu inte har tak över huvudet.

Hans sexåriga dotter Remas står och ser på oss med bedrövad och ledsam blick. Hon har just blivit av med sin stora trygghet, sitt hem. Det är en blick jag kommer bära med mig resten av mitt liv.

Det finns så många berättelser och människor jag kan berätta om. Deras livsberättelser är olika, men en sak de flesta har gemensamt är att de vill kunna leva sina liv friare.

Nu närmar sig julen även här i Jerusalem. Jag har svårt att se att det kommer bli julfrid i situationen som just nu råder. Men det är min önskan att åtminstone några av de människor jag mött får känna hopp om frid och fred. Inshallah!

Remas Ribhe Idres har just fått sitt hem rivet. Foto: Sofia Magnusson

Remas Ribhe Idres har just fått sitt hem rivet. Foto: Sofia Magnusson

Källor

1. FN: Våldet kan leda till ”katastrof”. Göteborgsposten, 28 oktober 2015. Hämtad: 16 december 2015.

2. Svahn, Niklas. Wallström: Israel misstolkar mig med avsikt. Aftonbladet, 6 december 2015. Hämtad: 16 december 2015.

Den här reserapporten skrevs i Jerusalem. Bokmärk permalänken.