Vad och vem törs bryta våldets spiral?

I mitt andra brev hade jag för några dagar sedan tänkt att skriva lite om en följeslagares vardag med  några utdrag och kommentarer till min dagbok. Men frågan som jag formulerar i rubriken har blivit närgången den senaste veckan, därför byter jag perspektiv och delar några erfarenheter och tankar som jag mött under denna och förra veckan.

När attacken i Gaza syntes vara över inbjöds vi till Ramallah (4/3) för att lyssna till Dr Mustafa Barghouti från Betlehems Universitet. ”Gaza under attack” var ämnet för hans föreläsning som besöktes av ett flertal journalister samt flera länders officiella representanter, bland annat Sveriges generalkonsul i Jerusalem Nils Eliasson (från Kristinehamn). Dr Barghouti presenterade fakta över vad som skett hittills. 119 döda, varav minst 24 barn, fler än 320 sårade där fler än hälften av offren är civila, enligt uppgifter från B’tselem (en israelisk organisation för mänskliga rättigheter). Barghouti sa under sin föreläsning att 120 000 människor också förlorat sina möjligheter till hälsovård och att aktionen är en attack på alla palestinier och att den också attackerar resolutionen om en tvåstatslösning. Reaktionen från det internationella samfundet måste bli stark, hävdade dr Barghouti.

Två dagar senare (6/3) händer något annat i Jerusalem som får stor uppmärksamhet. En 20-årig palestinier som fått arbete som vaktmästare vid en religiös skola (Yeshiva) lyckas ta sig in i dess bibliotek med ett automatvapen och skjuter vilt omkring sig. Åtta döda och minst elva skadade blir resultatet innan han själv dödas. Angreppet beskrivs av medierna som särskilt allvarligt eftersom skolan är ett  ”flaggskepp för bosättarrörelsen”.  Frågan ställs; vad kommer att ske härnäst? I följeslagarteamet funderar vi på frågan, den ”liksom hänger i luften” när vi på fredagsmorgonen vandrar ner från Olivberget. Vi är på väg till busstationen, några hundra meter norr om Damaskusporten. Nere i Kidrondalen är vägen upp mot gamla stadsmuren avstängd, poliser och soldater bevakar och när vi senare passerar Stefansporten och Damaskusporten räknar vi till mellan 200 till 250 poliser och soldater. Inga män under 45 och inga kvinnor under 35 år tillåts passera för att förrätta sin bön på Tempelplatsen denna dag.

Allt är till synes lugnt men vi undrar vad som gömmer sig ”under ytan” och hur är det vid den stora kontrollplatsen ”Qalandia”? Vi stiger på bussen, linje 18 mot Ramallah, för en färd på ca 20 minuter och finner att det är lugnt vid kontrollplatsen. Några äldre män avvisas, trots att de har tillstånd att åka till Jerusalem. De tycks trots allt som hänt ta det med ro, det är  inte första gången Jerusalem är en stängd stad. Bönen får de förrätta på annan plats denna dag!

Nu under veckan besökte jag teamet i Tulkarem, en stad med ca 50 000 invånare på norra Västbanken, nära muren och gränsen till Israel. Onsdagen (12/3) blev dramatisk. När Jan-Otto, Mikko och jag avslutat morgonbesöket vid en jordbruksport (för bönder med åsnor, små traktorer eller enbart gående), får vi besked att hela teamet skall åka till en by där en husdemolering pågår. Vi inväntar övriga medlemmar i teamet som kommer med taxi och åker till den högt belägna byn Seida, nordost om Tulkarem. På vägen dit möter vi åtta militärfordon, två lastfordon med vardera en bulldozer och en schaktmaskin och även en ambulans. Vi förstår att aktionen redan är avslutad. Många människor finns på plats när vi kommer fram och vi kan också se ett halvt raserat hus… Vad har hänt?

Enligt en lärare från universitetet i Ramallah, kom militären vid fyratiden på morgonen och efter klockan fem befaller man via högtalare att huset skall utrymmas. De nyvakna i husen förstår inte vilket hus det gäller men då det står klart, kommer familjen ut ur det aktuella huset. Husfadern, 55 år, tvingas klä av sig och en bindel sätts för hans ögon. Han uppmanas också ropa på en annan man i huset, men ingen kommer. Då smäller soldaterna ljudbomber, placerar andra bomber nära eller inne huset och raserar en del av muren ut mot gatan. Mannen därinne skjuter mot soldaterna men träffas på taket av en prickskytt och faller omkull utan att kunna ses. Då demolerar man delar av huset tills dess att mannen faller utför en trappa. Efter ytterligare några skott konstateras att han är död och förstörelsen avbryts. Vem var mannen? En 27-årig palestinier från en grannby som blev frigiven 2006 efter en femårig fängelsevistelse. Efter några månader i frihet uppmanades han åter att infinna sig hos polisen, vilket han vägrade. Sedan dess, i 14 månader eller mer har han lyckats hålla sig gömd. Enligt uppgift visste få om att han bodde här. Han betraktades alltså som terrorist och var medlem av Islamiska Jihad. Med säkerhet fruktade han att åter hamna i fängelse och därför hade han beslutat sig för att kämpa eller dö.

Den drabbade familjens situation — vad får vi veta om den? Att familjen är fattig och att mannen är arbetslös som så många andra i byn. Under 20 år har de byggt upp sitt hus. Mannen blir nu med säkerhet dömd till ett flerårigt fängelsestraff för skyddande av brottsling, enligt israelisk lag. Representanten för människorättsorganisationen B’tselem, som också är på plats, säger att familjen kommer att ha mycket svårt att bygga upp huset igen. Frågan som infinner sig blir för mig: ”Är inte alla förlorare i detta krig?” Våldet gör frågan tydlig efter händelserna här i Israel och Palestina. Vad vill och kan israeliska medborgare och ledare göra — vilka är deras moraliska rättigheter och skyldigheter? Och vad vilar på det palestinska folket och dess ledarskap?

Jag stannar i en av basarerna i Gamla stan och pratar med en affärsman om detta på fredagseftermiddagen: ”Gemensamt för både oss palestinier och för alla israeler är att vi idag saknar ett starkt ledarskap” säger han. Han nämner också Yitzhak Rabin, som vågade sätta ner foten och ”föra samtal med oss palestinier”. Men ett pistolskott hösten 1995 släckte drömmen om fred den gången… ”Nu har vi inga politiska ledare som vill eller kan gå fredens väg”, konstaterar köpmannen uppgivet. Med hjälp av en maskin letar man fram bland annat en av den 11-årige sonens skolböcker efter förstörelsen i Seida.

Under veckan läser jag vad några av regionens religiösa ledare säger om situationen just nu: Biskop Munib Younan i Betlehem uppmanar ”alla religiösa och politiska ledare att stå upp för rättvisa och fred” och hävdar att ”om vi tillåter oss att styras av våldet kommer vi ingenstans”. Imam Mohammed Daoudi: ”Radikala religiösa rörelser försöker samla sin kraft att få fredsprocessen att spåra ur. Om vi inte kan skapa en fredskultur kommer dessa rörelser att lyckas”. Rabbi Ron Kronish, direktor för ett judiskt religionsinstitut: ”Israel är tvunget att tala med Hamas. Det är svårt att säga en dag som denna med många begravningar, men det måste bli ett eldupphör förr eller senare och det är bättre att det sker nu, innan fler människor dödas”. Det är sådana ord och tankar och dess handlingar som är det enda som kan bryta våldets spiral!

Den här reserapporten skrevs i Jerusalem. Bokmärk permalänken.