Vägen kan vara lång ibland…

Fredagar är lediga dagar för de flesta i Palestina. Som följeslagare arbetar man dock ofta även när alla andra vilar, så även i fredags för två veckor sedan. Redan sju på morgonen är jag på benen och på språng för att stoppa en servicetaxi på gatan. Min destination är Beit Omar norr om Hebron, där jag skall träffa den palestinske fredsaktivisten Yousef. Han har bjudit in mig och några andra följeslagare att följa med och observera en demonstration i byn Umm Salamoneh utanför Betlehem.

Fredliga demonstrationer hålls här varje fredag, i samverkan mellan den palestinska och den israeliska fredsrörelsen. Denna fredag ska demonstrationen hållas i protest mot att de israeliska myndigheterna sedan ett par månader tillbaka håller en Beit Omar-bo i administrativ förvaring. ”Administrativ förvaring” är ett förfarande som innebär att den israeliska militären av säkerhetsskäl kan fängsla en person under sex månader utan att vare sig väcka åtal eller ange orsaken till förvaringen ens för den fängslade personen själv. Förfarandet är tillåtet enligt internationell lag, men är belagt med att stort antal restriktioner. Den israeliska människorättsorganisationen B´tselem är en av de organisationer som har riktat kritik mot Israels sätt att placera personer i administrativ förvaring utan respekt för dessa restriktioner (1).

På plats i Beit Omar tillbringar jag en trevlig stund tillsammans med Yousef och hans familj med att dricka kaffe och beundra hans många tomatplantor. Yousef berättar om planerna på ett sommarläger för barn med ickevåldstema som han och några kollegor i den lokala fredsgruppen planerar. När kaffet är uppdrucket är det dags att börja bege sig. Vi stuvar in oss i en taxi och jag, som redan tycker att vi är lite sena, frågar hur lång resan är. ”Det går snabbt”, försäkrar Yousef, ”Umm Salamoneh ligger ett stenkast bort, max tio minuter så är vi framme!”. Redan efter fem minuter i taxin får jag dock ett telefonsamtal från mina kollegor i Betlehemteamet. De är också på väg till demonstrationen, men har fått information om att en vägspärr hindar infarten till byn. Mycket riktigt ser vi snart hur vägen framför oss blockeras av ett metallhinder med vassa uppstickande piggar som är utlagt tvärs över körbanan. Bredvid står två tungt beväpnade militärer. Deras budskap är tydligt: ingen kommer att släppas igenom på åtminstone en och en halv timme!

”Verkligen perfekt uträknat för att demonstrationen ska hinna ta slut”, konstaterar taxichauffören med road cynism, då han vänder bilen för att ta oss därifrån. Yousefs försök att — på utmärkt hebreiska; ett språk som många på Västbanken behärskar mycket väl — ta reda på varför vägen är avstängd möter ingen framgång. Att vägar stängs av utan förvarning är en vardaglig händelse i Palestina, och den israeliska militären har inte någon skyldighet att informera drabbade resenärer om varför.

FN-organet UNOCHA (United Nations Office for the Coordination of Humanitarian Affairs) arbetar med att kartlägga begränsningar av rörelsefriheten på Västbanken. UNOCHA beräknade  i slutet av april i år antalet vägspärrar, checkpoints och andra hinder för framkomligheten till 607 stycken (2). För oss i bilen finns det ingen tid att spekulera kring anledningen till avstängningen. Demonstrationen börjar snart, och skall vi hinna ta oss fram i tid gäller det att snabbt hitta en alternativ resväg. Jag oroar mig inte särskilt mycket för om vi ska lyckas – eftersom vägspärrar och reserestriktioner som sagt är en del av vardagen här på Västbanken så har människorna utvecklat en häpnadsväckande expertis vad gäller att ta sig fram ”bakvägen” till sin destination. Taxin med mina Betlehemkollegor i står redan vid vägkanten och väntar och efter en kort konferens chaufförerna emellan bär det av igen.

Snart befinner vi oss på en smal och dammig grusväg, som mödosamt slingrar sig genom det kuperade landskapet. På båda sidor om vägen ser vi herdar som är ute med sina hjordar för bete, och vid två tillfällen får vi stanna för att släppa fram fårskockar som korsar vägen. Att en fårhjord kan blockera en väg minst lika effektivt som en vägspärr är en ny erfarenhet för en inbiten stadsbo som jag! Trots de vackra lantliga omgivningarna känns resan lång eftersom vi har en tid att passa. Slutligen anländer vi dock till Umm Salamoneh och svänger upp mot området där demonstrationen skall äga rum.

Bestörtningen från min sida är stor då jag inser att vi befinner oss öga mot öga med ytterligare en vägspärr, denna gång bestående av stora mängder taggtråd som placerats tvärs över vägen. Vägspärren är bemannad av fyra soldater. Lite längre fram skymtar ännu en avspärrning. Efter ett kort utbyte med en av soldaterna, då det står klart att vi inte heller här kommer att ha rätt att passera, sjunker mina och de två andra följeslagarnas livsandar kraftigt. Min värd Yousef visar emellertid inga tecken på att vilja ge upp nu när målet är så nära. Han beordrar helt om och vi kör tillbaka en bit, tills vi kommit utom synhåll för soldaterna.

Vi parkerar bilarna vid vägkanten, och tar oss snabbt över väggrenen och in i olivlunden som sträcker sig mellan oss och mötesplatsen bortom de två vägspärrarna. Efter en rask vandring över det vidsträckta fältet, avslutad med en klättring uppför en brant full av grönskande timjanbuskar, når vi till slut vårt mål, nästan en och en halv timme senare än planerat. Vår resa mellan Beit Omar och Umm Salameh är över, en helt vanlig dag på Västbanken. Och demonstrationen?! Jo, den var givande, men det var ärligt talat resan dit som var mest intressant…

Källor

(1) Se www.btselem.org för mer information om och statistik kring administrativ förvaring. I april 2008 hölls 790 personer i administrativ förvaring i Israel.

(2) Se www.ochaopt.org för mer information om vägspärrarna och om hur de påverkar livet på Västbanken.

Den här reserapporten skrevs i Hebron. Bokmärk permalänken.