Vägen till skolan under ockupationen

Varje vardagsmorgon passerar jag den israeliska kontrollstationen nummer 56, som skiljer staden Hebron på Västbanken åt i två delar, H1 och H2 [1]. H1 är den palestinska delen, där majoriteten av palestinierna bor medan H2 är den israeliska delen, där israeliska bosättare lever bredvid palestinier.

Det är i H2 som jag mestadels befinner mig under dagarna, på uppdrag av Kyrkornas världsråd, som ekumenisk följeslagare. Förhoppningen är att vår närvaro skall dämpa våldet. Men vår uppgift är också att rapportera och dokumentera kränkningar av mänskliga rättigheter och humanitär rätt.

Det är tidigt på morgon en måndag och jag ska just till att passera den lilla husvagnen som har placerats i en gränd mellan två byggnader av den israeliska militären för att kontrollera människors rörelser i området. Mitt hjärta slår lite fortare när jag närmar mig kontrollstationen och jag kollar den högra bröstfickan två gånger för att se att jag har mitt pass, eftersom soldaterna alltid kollar att vi har det med oss. Jag har fortfarande inte vant mig vid ljudet av de tjutande metalldetektorerna när jag passerar med min kamera.

Men på andra sidan kontrollstationen handlar det inte längre om mig och mina rädslor, där handlar det om att övervaka drygt 350 barn som passerar kontrollstationen var dag, att rapportera och dokumentera varje kränkning av dessa barns rörelsefrihet, som har en negativ inverkan på deras rätt till utbildning. Hur mäter jag min egen tveksamhet mot den små barn känner när de varje morgon möter soldater i full stridsmundering som söker igenom deras skolryggsäckar?

1b

Att bevaka kontrollstationerna 55 och 56 är en av de ekumeniska följeslagarnas viktigaste uppdrag i Hebron, vi finns närvarande när barn och lärare går till skolan kl. 07.00 till 08.00 och när de går hem, oftast efter kl. 12.00. Flickorna är mellan sex och sexton år gamla, medan pojkarna byter skola redan vid tolv års ålder. Under de senaste månaderna har vår uppgift även vuxit i och med öppnandet av den första förskolan i området, där går drygt tjugo pojkar och flickor, så unga som tre år gamla upp till skolålder.

De israeliska bosättarna i området har starkt motsatt sig öppnandet av förskolan, både personalen och barnen har utsatts för återkommande trakasserier [2]. Renoveringen av byggnaden som används som förskola har fått göras mestadels på natten då arbetarna har hotats och skadats av soldaterna när de har försökt ta med sig bland annat sandsäckar och verktyg igenom de närliggande kontrollstationerna. Två gånger har man även tvingats riva toaletten som har byggts för förskolebarnen på grund av påtryckningar från bosättarna.

Dessa barn växer upp i en miljö där de konstant utsätts för kränkningar av soldater och bosättare. Under Följeslagarprogrammets snart tio års närvaro vid kontrollstationen har bosättare exempelvis försökt sätta eld på Cordobaskolan vid två tillfällen och de palestinska barnen utsätts för återkommande trakasserier av bosättarnas och deras barn, vilket handlar om allt från hårda ord och äggkastning till direkt kriminella handlingar. Vid ett tillfälle försökte till exempel ett tolvårigt barn som bor i en av de närliggande bosättningarna att knivhugga en jämnårig palestinsk elev. Konflikten är ständigt närvarande och kan ta extrema uttryck, exempelvis har någon sprayat ”död åt alla araber” på en mur där förskolan numera finns.

Vårt uppdrag är att räkna samt rapportera antalet skolbarn som passerar kontrollstation 56 varje morgon, och just denna morgon räknar jag till 362 barn. Vi dokumenterar även hur många skolväskor som genomsöks, ibland är det bara ett fåtal, men på eftermiddagen denna dag sökte soldaterna igenom samtliga skolryggsäckar. Jag kämpar med att förstå syftet med detta när vuxna soldater i full stridsmundering och stora maskingevär nonchalant hängande över axlarna genomsöker en rosa skolryggsäck på en femårig liten flicka.

Hebron är en stad med många backar och barnen kliver oförsiktigt med sina korta ben över de ojämna stentrappstegen som brant leder upp till skolan. Den egentliga ingången till skolan tillåts nämligen inte palestinier att använda. Nedanför den trappa som palestinier idag tillåts använda går en osynliggräns på Shuhada-gatan som palestinier inte får passera [3]. Trappan är tydligt undermålig för barn att klättra upp och nedför men tillåts inte renoveras av de israeliska myndigheterna.

Cordobakolan har ändrat sitt schema så att barnen börjar skolan tidigare än innan, för att inte röra sig ute samma tider som bosättarnas barn. I och med detta har man minskat kränkningarna eftersom barnen inte möts lika ofta. Men trakasserierna fortsätter ändå, under min första vecka som följeslagare beslutade bosättarna exempelvis att kapa två av de få olivträd som stod vid Cordobaskolan, med ursäkten att de ansågs utgöra en säkerhetsrisk.

På torsdagseftermiddagar träffar vi en grupp barn från Cordoba skolan och elever från andra skolor i området på det palestinska kulturcentret för barn. Vi är där för att ge dem en chans att lära känna oss och träna sin engelska. När jag var där senast förklarade en av pojkarna som är tio år gammal att det visserligen är viktigt för honom att följeslagarna finns där varje dag, men att hans högsta önskan är att vi inte glömmer dem när vi
åker hem, och att vi även berättar för andra; ”Jag vill att ni berätta för resten av världen om vår situation”.

Maria Lindbäck
Hebron november 2013

Foto: Marcos Knoblauch


Den här reserapporten skrevs i Hebron. Bokmärk permalänken.