Vägen till skolan

Att gå ner för Shuhada Street är som att gå ner för en gata i en gammal västernfilm, precis innan den stora uppgörelsen vid tolvslaget. Det är tomt, tyst och öde, förutom en och annan israelisk bosättare med automatvapen hängande över axlarna.

Mitt i Hebron bor drygt 600 bosättare. De har sedan slutet av 1970-talet tagit över fyra centralt belägna områden  nära Hebrons gamla stad. Dessa fyra bosättningar ligger ut med en och samma gata; Shuhada Street. För att kunna skydda dessa fyra bosättningar tog 1994 den israeliska militären, som en följd av Osloavtalet, kontroll över Shuhada Street, och skapade ett område dit palestinier har begränsat eller inget tillträde. Bara bosättare och utländska besökare får befinna sig på vissa delar av Shuhada Street. Det som en gång var det palestinska Hebrons kommersiella nav påminner nu mest om en spökstad. [1]

Här ser man igensvetsade dörrar där det en gång fanns butiker.

Krossade rutor i övergivna hus där det en gång bodde barnfamiljer.

En militärförläggning där det en gång fanns en busstation med bussar som gick till Jerusalem, Ramallah, Betlehem och andra palestinska städer.

Att gå ner för Shuhada Street är som att gå ner för en gata i en gammal västernfilm precis före den stora uppgörelsen vid tolvslaget. Det är tomt, tyst och öde förutom en och annan israelisk bosättare med ett automatvapen hängande över axeln.

Mycket av följeslagarprogrammets arbete i Hebron kretsar runt dessa fyra bosättningar och den del av Shuhada Street som palestinier fortfarande får gå på och där ett fåtal palestinska familjer bor kvar.

Soldater tränger sig in på förskolan nära Cordobaskolan.Fem dagar i veckan, två gånger varje dag, gör vi det som vi kallar School run när Cordoba-skolan och den närbelägna förskolans skoldagar börjar och slutar. Vi står då vid den stora militära vägspärren, CP 56, som alla palestinier måste gå i genom för att komma in på Shuhada Streets norra del, den del de fortfarande har tillträde till. Vi står även längre ner på gatan, vid en annan militär vägspärr, CP 55, som utgör en gräns för hur långt söder ut på gatan palestinier får gå.

Vi står vid CP 56 och ser barnen på väg till skolan komma både genom den militära vägspärren och ner för backen från Tel Rumeida-området där många av barnen bor. Vi står borta vid soldaten i CP 55 och ser barnen svänga höger och gå upp för den smala trappa som tar dem upp till Cordobaskolan och förskolan. Barnen som passerar är från förskoleåldern upp till tonåringar som går första året på högstadiet.

Varför står vi då där, fem dagar i veckan, två gånger varje dag?

Vi står där för att trakasserier mot både mot palestinska lärare och elever från israeliska soldater är vanligt. Omotiverade och slumpmässiga id-kontroller, visiteringar och frihetsberövande av palestinier sker på daglig basis.

Vi står här för att förra veckan gick tungt beväpnade israeliska soldater in på förskolan bredvid Cordobaskolan. De sade sig vara tvungna att gå den vägen när de patrullerade.
Vi står där för att öka tryggheten längs skolvägen. De dagar vi inte kan vara där undrar lärarna var vi varit.

Vi står där för att varje dag måste sexåriga förskolebarn gå förbi taggtråd, roterande järngrindar, pipande metalldetektorer och tungt beväpnade militärer som talar ett främmande språk för att komma till sin skola.

Barn på väg till skolan genom den militära vägspärren CP 56.

Bilder

1. Soldater tränger sig in på förskolan nära Cordobaskolan. Foto: Youth Against Settlement.

2. Barn på väg till skolan genom den militära vägspärren CP 56
Foto: Johan Håkansson.

Källor

1. Temporary International Presence in Hebron. Hämtad 2014-12-14

Mer läsning om Shuhada Street på Wikipedia.

Den här reserapporten skrevs i Hebron. Bokmärk permalänken.