Vägspärr 300

Vägspärr 300 ligger mellan Betlehem och Jerusalem. Det är en stor vägspärr, en terminal. Fyra gånger i veckan är jag eller andra i mitt team där. När köerna blir ovanligt långa eller när människor tas åt sidan för förhör, avvisas eller skickas tillbaka i kön går vi fram och frågar vad som står på. I en del fall har prob-lemen sedan blivit lösta. Om det i varje enskilt fall berodde på oss eller skulle ha hänt ändå är svårt att säga. Men det händer att människor kommer fram och tackar oss för vår närvaro i vägspärren och säger att det gör skillnad när vi är där. En av våra uppgifter i terminalen är också att föra anteckningar om vad som händer där och dela med oss av den informationen till bland andra FN och Röda Korset.

Tidigt på morgonen är det främst arbetare som ska igenom vägspärren för att ta sig till sina jobb. En del av dem börjar köa redan klockan tre på morgonen — eller ännu tidigare.[1] Vi brukar se till att vara på plats 04.40. Vid det laget står redan mellan 600 till 800 människor i kö utanför. När de ser oss komma tränger de upp sig mot gallerväggen och släpper förbi oss, så att vi kan passera hela vägen fram till början av kön. ”Välkomna, välkomna” säger de. Strax efter klockan fem brukar terminalen öppna. Under den första halvtimmen passerar mellan 500 och 900 människor det första vändkorset som leder in i terminalen. Vändkorset kan spärras när som helst och ibland görs fem till tio minuters uppehåll då den står stilla.

Så fort människorna kommer in passerar de förbi en soldat som sitter i en kur, bakom pansarglas. De håller upp sina tillstånd mot soldaten och skyndar sig sedan så fort de kan över vad som liknar en parkeringsplats och in i byggnaden bortom den. Därinne ställer de sig i en ny kö för att så småningom passera ytterligare ett vändkors in till en röntgen-apparat och metalldetektor. Eventuella väskor ska igenom röntgen. Palestinier (till skillnad från utländska turister) måste dessutom ta av sig sina skor och bälten och lägga dem på rullbandet.

Med oknutna skor och bältena i handen fortsätter de sedan till nästa station: ID-kontrollen. Här visar de upp sina tillstånd ytterligare en gång och denna gång granskas de mera noggrant. Foton på och personuppgifter om var och en framträder på soldaternas datorskärmar. På en del ställen kompletteras denna kontroll med en apparat som läser av handavtryck. Ovanför metalldetektorerna och ID-kontrollen går tungt beväpnade säkerhetsvakter och tittar ned på alla de människor som försöker passera nedanför.

Bortanför ID-kontrollen ligger utgången. Till det smala utrymmet däremellan brukar kvinnor från frivilligorganisationen Machsom Watch komma vid sjutiden på morgonen.[2] Liksom vi är de där för att se och notera vad som händer samt försöka underlätta situationen för alla de människor som måste passera igenom. Som israeliska medborgare har de dock inte tillträde till vägspärr 300 och får inte åka in i Betlehem. De stannar därför på andra sidan ID-kontrollen. Vi följeslagare berättar för dem hur morgonen varit och hur många som passerat. Vid sjutiden bör cirka 2500 personer ha kommit igenom första vändkorset in i terminalen och om allt flutit på smidigt bör morgonrusningen vara över vid halv åttasnåret.

På söndagar består teamet från Machsom Watch av Hana, Sylvia, Ofra och Renana. Från vägspärren beger de sig till det kontor dit palestinier kommer för att ansöka om tillstånd.[3] Jag följde med dem dit en gång. Vi hann knappt stiga ut ur bilen innan folk samlades kring oss och bad om hjälp och råd. Kvinnorna från Machsom Watch hjälpte till att förklara krånglig hebreiska och fylla i formulären. De gav råd och information och erbjöd sig att ringa samtal i enskilda ärenden. Innan människorna på ockuperat område kan ansöka om tillstånd att åka in i Israel måste de ha ett magnetiskt kort. Kortet ska förnyas vartannat år. Jag såg ett ansökningsformulär. Det var fullt av vad som såg ut som stora frimärken av olika valörer, sammanlagt 85 shekel (nästan 140 kronor). Så mycket kostar det att ansöka om ett magnetiskt kort.

Renana berättade för mig att just denna ansökan tillhörde en man som förgäves lämnat in den här typen av ansökningar i femton års tid. Han är förmodligen svartlistad och då får man inget magnetiskt kort. Det finns två typer av svartlistningar: polisens och säkerhetspolisens. Bara den senare kategorin av svartlistningar uppskattas gälla 180 000 personer. Uppgiften får jag från Sylvia, som har specialiserat sig på säkerhetspolisens svartlistningar och som hävdar att många hamnar på svarta listan helt utan orsak. Hon har skrivit en bok om detta där hon drar slutsatsen att svartlistning används som en form av kollektiv bestraffning.[4]

Om man lyckas få ett magnetiskt kort kan man ansöka om en rad olika tillstånd.[5] Köpmän kan ansöka om tillstånd att resa in i Israel i affärer. Ett köpmanstillstånd gäller mellan klockan 05.00 och 22.00 i tre månader i taget. Tillstånd att ta sig in i Israel för att arbeta kan man endast få genom en israelisk arbetsgivare. Om man avskedas av arbetsgivaren blir tillståndet genast ogiltigt. Arbetstillstånden är som regel giltiga mellan klockan 05.00 och klockan 19.00 och ges i allmänhet för tre månader i taget. En tredje typ av tillstånd är tillstånd av personliga skäl såsom medicinsk behandling, resa till platser av religiös betydelse vid religiösa högtider och dylikt. Ett tillstånd av personliga skäl brukar vara giltigt ett par dagar.

Det är viktigt att notera att det förutom dessa tillstånd att ta sig in i Israel också krävs särskilda tillstånd för att resa med bil eller annat motorfordon inom Västbanken. Dessutom krävs tillstånd att befinna sig i området mellan den 723,3 km långa mur, som fortfarande håller på att byggas, och gränsen till Israel (trots att man alltså hela tiden befinner sig inne på ockuperat område).  Inne på kontoret för tillståndsärenden kommer en man fram som försöker få ett resetillstånd för arbete i Israel. Ofra upptäcker att brevet från arbetsgivaren är odaterat och ringer upp för att be dem intyga dateringen. Hana ger under tiden en annan person kontaktinformation till en bra advokat. Sylvia och Renana sitter i telefonsamtal. Klockan elva sätter vi oss i bilen igen och åker därifrån. Dessa fyra kvinnor från Machsom Watch hade då ägnat fyra av morgonens timmar till frivilligarbete, denna söndag liksom alla söndagar.

Källor

1. Två av medlemmarna i mitt team fann natten mellan 11 och 12 juni 2008 sex personer i kö klockan 02.45.

2. Machsom är det hebreiska ordet för vägspärr. Machsom Watch är en israelisk frivilligorganisation bestående av kvinnor som arbetar mot ockupationen och för mänskliga rättigheter med särskilt fokus på rörelsefrihetsfrågor. Se www.machsomwatch.org

3. D v s Etzion District Coordination Office, DCO. En DCO hör till den del av den israeliska militären som administrerar det ockuperade området.

4. Sylvia utvecklar detta resonemang i en bok, Invisible Prisoners: Palestinians Blacklisted by the General Security Services. Boken är utgiven av Machsom Watch (i april 2007). Författarens fullständiga namn är Sylvia Piterman.

5. Hela detta stycke bygger på Sylvia Pitermans redogörelse i ovan nämnda bok (se förra noten). Sylvia nämner där ytterligare en typ av tillstånd: tillstånd för familjemedlemmar med olika typer av pass att få bo tillsammans.

Den här reserapporten skrevs i Betlehem. Bokmärk permalänken.