Välkommen till Hebron

Jag befann mig i den svenska fjällvärlden, hade just upplevt det vilda och orörda, storheten, stillheten och naturens lugn. Det första samtalet jag fick när jag slog på telefonen igen var från Stockholm. ”Kan du tänka dig att åka igen?”. Jag såg ut över fjällens vidder, andades in, andades ut. Svaret var ändå givet. Självklart.

Shuhada street, en gata där palestinier inte längre får röra sig fritt och butikerna sedan länge stängt igen. Biltrafik är endast tillåten för israeliska bosättare, militär och polis. Foto: J.Lämås.

Två veckor senare befann jag mig i en taxi på Västbanken. Den värsta hettan är förbi, jag ser att marken är torr och att olivträden snart är redo för skörd. Jag ser byarna med minareter, de vita stenhusen och vinrankor som klättrar i trädgårdarna. Jag ser också bosättningarna, militärfordonen, de israeliska flaggorna vaja i vinden och unga, tungt beväpnade soldater vid vägrenen. Allt är bekant. Precis som alla fickor på min nya ännu rena och hela väst. Taxin ska ta mig till Hebron, en plats och en stad jag känner något sedan innan. En stad jag våndas inför, en plats som aldrig lämnat mig oberörd.

Jag har många gånger hört att Hebron är Israel och Palestina konflikten i ett nötskal, koncentrerat till ett par kvadratkilometer. På en liten yta stöter här religion, ockupation och konfliktens parter samman. En komplex dynamik som ibland är svår att greppa. Jag ska göra mitt bästa för att kortfattat försöka förklara.

Föreställ dig en gammal palestinsk stadskärna, omgiven av en modern palestinsk stad. Här bor palestinier, men inom och tätt intill samma gamla stadskärna bor också israeliska bosättare. Lägg därtill israeliska soldater, vakttorn, militärposteringar, polis, vägspärrar, metalldetektorer, övervakningskameror, avspärrningar, arméjeepar och tunga vapen. Allt i syfte att skydda de israeliska bosättarna från den lokala palestinska befolkningen, som de israeliska bosättarna upplever som ett hot.

För att israeliska bosättare och palestinier ska kunna leva inom samma kvarter råder strikta rörelserestriktionerna för palestinier boende i området. Permanenta vägspärrar kontrollerar vilka som får passera vilken spärr och inte. Flertalet vägar i anslutning till bosättningarna och därmed också i direkt anslutning till palestinska bostadsområden har delvis eller helt stängts av för palestinier. Istället måste palestinierna gå omvägar för att ta sig hem, till jobbet, skolan, affären, släkten, vännerna eller moskén. Restriktionerna liksom ständiga trakasserier från bosättare har tvingat många av den gamla stadens palestinska invånare att lämna sina hem. [1] Butikerna har beordrats stänga och tidigare blomstrande handelsgator och livliga bostadsområden är numera en spökstad, trafikerad av militärer och beväpnade bosättare på joggingtur.

I Hebrons gamla stad är konflikten mellan Israel och Palestina uppenbar, den syns och den känns. Människor lär sig att kasta sten och att bli kastad sten på. Det är en plats där barn är rädda för andra barn, vuxna för andra vuxna, barn för andras vuxna och vuxna för andras barn. Och mitt i allt detta finns vi, en grupp följeslagare från olika delar av världen. I ärlighetens namn har jag mer än en gång ställt mig frågan, vad gör vi här? Svaret känns inte självklart. I princip dagligen får vi motta glåpord och smutskastning, fysiskt som verbalt, av israeliska bosättare i staden för att vi följer palestinska barn till skolan, för att de är rädda för soldater och redan nämnda invånare. Som i sin tur är rädda för barnen.

Ibland ser jag Hebron som en enda stor spelplan. Ett orättfärdigt spel där reglerna är oberäkneliga. Vi försöker alla spela med men i slutet av dagen står ändå alla där som förlorare; israeler, soldater, palestinier och internationella observatörer. Ockupationen har inga vinnare. Fatta mig rätt när jag säger att det är ett nederlag att jag behöver ta på mig västen igen. Önskan vore att vi inte skulle behöva finnas. Men kanske är det just därför vi finns här. För att ockupationen ter sig så smaklös att vi måste ställa oss i kontrast till den.

En av de vägspärrar som kontrollerar vilka palestinier som får passera in och ut ur det av Israel kontrollerade delen av Hebron. Palestinier boende i området måste dagligen passera vägspärrar som denna för att ta sig till och från sina hem. Foto: J. Lämås.

Källor

1. UNOCHA Opt, The Monthly Humanitarian Bulletin, The isolation of Palestinians in the Israeli controlled area of Hebron continues, 2017-04-13, Hämtad: 2017-10-02

Den här reserapporten skrevs i Hebron. Bokmärk permalänken.
Share on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterShare on LinkedInEmail this to someonePrint this page