Vardag i Hebron

Jag promenerar genom Gamla stan i Hebron, genom vad som brukade vara en sprudlande marknadsplats. Nu finns här bara några få butiker och marknadsstånd kvar. Många butiker har stängts av den israeliska militära myndigheten för att etablera en säkerhetszon till de av israeliska bosättare ockuperade husen, andra har stängts på grund av brist på kunder.

Kunderna försvann när de israeliska bosättarna ockuperade några av husen i Gamla stan och började trakassera människorna där. Därefter stängde den israeliska armén flera vägar för palestinier. Och turister kommer inte längre till Hebron. De få butiker som ännu finns kvar får ett litet ekonomiskt bidrag varje månad av en organisation som heter ”Hebron Rehabilitation Committee” för att överhuvudtaget kunna finnas kvar.

Marknadsgatan slingrar sig fram mellan husen. Över mig finns ett nät, som samlar upp sopor, sten, flaskor med urin och annat skräp som de israeliska bosättarna ibland slänger ner mot palestinier som rör sig på gatan. Jag träffar en palestinsk kvinna som driver en souvenirbutik, och hon berättar att dagen före blev en palestinier dyngsur av diskvatten som kom från de israeliska bosättarna i en lägenhet högre upp i ett av de ockuperade husen längs med marknadsgatan. Jag promenerar vidare och dricker en kopp te i en butik och en kopp kaffe i en annan.

Rätt som det är när jag går gatan fram far en stor sten genom luften och landar med ett brak en meter framför mig. Jag tittar upp, och ett fönster stängs hastigt. Palestinier kommer springandes från alla håll och alla är mycket upprörda. Jag får ytterligare en kopp te och en kopp kaffe innan jag kan fortsätta promenera gatan fram och palestinierna ber om ursäkt för det inträffade. Det var från en israelisk bosättning stenen kom, inte från palestinier. Detta är vardag i Hebron.

Jag tittar ofta uppåt, för jag vet inte vad som kan komma från ovan. Jag tittar ofta framåt, för jag vet inte vad som kan komma framifrån. Jag tittar ofta bakåt, för jag vet inte vad som kan komma bakifrån. Intrycken under min tid i Hebron är så många att jag inte längre vet vad jag ska skriva om. Jag önskar att jag kunde visa er en liten del av all den gästvänlighet som finns. Att jag alltid blir bjuden på det bästa huset har när jag hälsar på, och ett ”nej tack” godtas inte. Jag har fått fin kamelmjölk från en familj med 13 barn. Jag får middag hos familjer utan inkomst och de petar över köttet på min sida av den gemensamma tallriken. Jag har fått färsk getmjölk, som annars endast är för barnen i familjen. Människor ler alltid när jag kommer, trots att de så gott som varje natt trakasseras med stenkastning mot sina fönster och därför har spikat bräder för dem, eller satt en madrass utanför dem.

Deras husfasader är nerklottrade med davidsstjärnor och nedvärderande texter om araber, men de ler mot mig och säger välkommen. De sover knappt om nätterna eftersom de inte vet om någon tänker försöka tända eld på deras hus. Barnen kräks av rädsla, men de är så glada att jag hälsar på och vill så gärna att jag kommer igen. Jag behandlas som en kunglighet och människorna vinkar när jag går tills jag inte ser dem längre. Det är vardag i Hebron för en palestinier att få en balja diskvatten över sig, men en sten som landar i min närhet är för palestinierna en katastrof. Det är vardag i Hebron att barnen attackeras med brädor och sten på vägen till skolan, men förfärligt om en bosättare skriker efter mig. När jag kommer tillbaka till Sverige kan jag förhoppningsvis sortera intrycken. Nu är det en röra av våldsamma händelser och de mest generösa upplevelser jag någonsin haft. Jag kommer inte att sakna min ständiga vaksamhet, men jag kommer att sakna den oerhörda gästvänlighet som jag har upplevt i Hebron.

Den här reserapporten skrevs i Hebron. Bokmärk permalänken.