Vardag under ockupation

Att bo i Tulkarem är att ha ockupationen ständigt närvarande, men ändå på avstånd. Inne i staden myllrar det av människor, djur, taxibilar, ljud, lukter. Folk hälsar till höger och vänster, undrar var jag kommer ifrån och vad jag heter. Många tackar mig för att jag är här. Vem jag än besöker serveras jag kaffe, te, läsk. Vi delar alltid ett glas vatten tillsammans. Det känns fint på något sätt, som en symbol för att vi är vänner.

Tulkarem bjuder ett vänligt kaos som efterhand börjar invagga mig i ett bedrägligt lugn. Visst ser jag muren som ringlar sig fram precis utanför staden, jag ser bosättningen bredvid den, men jag väljer att inte titta ditåt. Visst hör jag skottlossning eka i den mörka, ljumma natten, men jag försöker att inte lyssna. Det är lätt att tro att människor har det ganska bra här i sin stad, med vänner, grannar och familj runt knuten. Men runt knuten väntar också ockupationen, manifesterad i en vägspärr, ett stängsel, en mur. Manifesterad i ekonomisk kris, arbetslöshet, instängdhet. Manifesterad i ett förstört hem, en fängslad son, en bortförd make.

Alla pratar om konflikten mellan Israel och Palestina, om vad Israels ockupation gör med människor, i det lilla och i det stora. Kvinnor, män, barn, alla har många historier och allt de vill är att berätta, att vi som kommer utifrån ska förstå. Allt jag kan göra är att lyssna, och skriva.

Det i mina ögon mest konkreta uttrycket för ockupationen är alla checkpoints; vägspärrar som palestinier måste passera för att ta sig in och ut ur de flesta orter på Västbanken. Det finns permanenta checkpoints och s.k. flygande som dyker upp lite här och var utan förvarning för att sedan flyttas till annan ort.

När jag stiger på en buss för att åka till någon av de omkringliggande städerna eller byarna är vi alla ombord människor, med våra sorger och bekymmer men också med glädjeämnen och värdighet. Vi småpratar, sjunger kanske ibland med kvinnorna som skrattar hjärtligt. Känslan i bussen förändras när vi börjar närma oss nästa checkpoint. Samtalen och skratten tystnar, alla riktar med sammanbitna miner ett vakande öga framåt mot bilkön, på soldaterna som närmar sig för att med vapen i hand stiga på bussen och kontrollera deras ID-kort, se om de har tillstånd att passera, beordra dem ut ur bussen om de saknar tillstånd eller tillhör fel kategori för dagen, vilket oftast är män under 35 års ålder.

Medan alla andra passagerare förvandlas till misstänkta, sitter jag där med mitt svenska pass och mitt ljusa hår som säger att jag har rätt att slippa frågor, kroppsvisiteringar, hårda ord, kränkningar av de mänskliga rättigheter jag delar med alla andra på bussen.

Jibara/Alras, Anab och Beit Iba är de tre checkpoints som vi bevakar dagligen. Utanför Tulkarem finns också den beryktade Ephraim, en massiv terminal som har förvandlat bördig jordbruksmark till asfalt och betong. Ephraim drivs av en privat säkerhetsfirma, något som tycks bli allt vanligare. För vår del innebär det att vi inte kan gå igenom checkpointen eller övervaka vad som sker där. Varför är oklart, men folk i Tulkarem säger att de privata säkerhetsfirmorna gör precis som de vill och den israeliska armén inte tar på sig något ansvar eftersom företagen är just privata.

Vid Jibara är värmen som vanligt tryckande men de drygt 10 bilar som väntar på att passera rör sig så sakteliga framåt. Ingen längre kö eller väntetid just nu, inga särskilda order idag. Plötsligt börjar soldaterna skrika sinsemellan, de anropar radion och får order tillbaka. Jag vet inte vad som händer men jag vet att något är mycket fel. Två soldater springer framåt med sina vapen riktade rakt mot mig, bakom dem står de två andra med vapnen i samma riktning och jag inser att jag står mitt emellan. Jag blir rädd men inte för min egen del, det blir jag först efteråt. Nu tänker jag knappt alls, bara har en stor isklump i magen och vet att vad som helst kan hända. Soldaterna fortsätter springa, förbi mig, mot bilkön och människorna som är på väg upp mot checkpointen. Så viker de av ut på de omkringliggande fälten med högt buskage och olivträd, jag ser dem försvinna bort på jakt efter någon som springer långt framför dem och jag tänker att denne någons liv kan vara slut snart. Det är en hemsk tanke som stannar hos mig långt efter att soldaterna kommer tillbaka, andfådda, svettiga och med mycket sammanbitna miner.

Under de femton minuter soldaterna är på jakt står bilkön stilla. Jag går upp till en av de andra soldaterna och frågar om inte den taxibuss som står längst fram kan få passera eftersom det bara finns barn i den, barn som är trötta och varma i det 37-gradiga, brännande solskenet. De barnen kan ändå inte innebära något säkerhetshot, argumenterar jag. ”Nej”, säger soldaten. ”Så varför kan de inte få åka?” ”Därför. Jag säger det och då är det så. Nu vill jag inte prata med dig längre, försvinn.”

Vi ringer vår kontakt på ICRC, Internationella Röda Korset, för att informera om händelsen och får till svar att soldaterna förmodligen har fått syn på någon som försökt ta sig tillbaka över fälten utan att passera vägspärren. Det händer ofta när människor som arbetar illegalt i Israel ska återvända hem. Jag tänker på denne någon som har riskerat sitt liv för att ta sig till och från sitt jobb. Jag tänker på oss hemma i Sverige som suckar på måndagsmorgnarna över att arbetsveckan har börjat och som kanske inte tänker något särskilt om att ta en extra sjukdag här och där.

Vidare till Beit Iba där bilkön in mot Tulkarem är lång men framför allt är det mängden fotgängare som överrumplar oss. Beit Iba var stängd under tre dagar veckan innan, enligt israeliska armén för att undvika sammanstötningar mellan palestinier och bosättare som tog sig till den numera evakuerade bosättningen Homash. UNOCHA, United Nations Office for the Coordination of Humanitarian Affairs, rapporterar att bosättarna kastade sten, tände eld på boskapsfoder och vandaliserade åkrar på sin väg till Homash, dit de återvänder med några månaders mellanrum för att protestera mot evakueringen. (1)

Stängningen av Beit Iba och flera andra närliggande checkpoints innebar att trafiken mellan Tulkarem och Nablus stoppades och många palestinier undrade varför de fick lida för att bosättare bröt mot lagen. Det tycks som om många nu valt att stanna hemma eller gå genom Beit Iba istället för att köra eller åka buss, med följden att kön av människor som ska kontrolleras av soldaterna är tredubbel. En av soldaterna skriker åt folkmassan att backa trots att de står inom det anvisade området. Några män protesterar, det går inte att komma längre bakåt, men soldaten riktar sitt vapen och föser dem bakåt tre-fyra meter.

En ung flicka vägras inträde eftersom hon är under 16 år och inte kommer i målsmans sällskap. En femtonåring som hon har inga egna identitetshandlingar så nu får hon inte återvända hem till Tulkarem. Hon gråter, bönar och ber men ingenting hjälper, en kvinnlig soldat skriker åt henne och för till slut iväg henne handgripligen. Vi ringer ICRC, Internationella Röda Korset, som förklarar att det inte finns något vi eller de kan göra. En palestinsk kvinna förs in i ett särskilt bås tillsammans med en ung kvinnlig soldat för en s.k. strip search, kroppsvisitering. Kvinnan bär hijab, slöja, och långa täckande kläder. Jag kan inte undgå att känna hennes förödmjukelse över att behöva ta av sig kläderna inför en vilt främmande människa, må så vara en kvinna, med ett vapen i hand. Efter fem-tio minuter kommer hon ut och får gå.

Jag frågar en av de andra soldaterna varför kvinnan måste gå in i båset och klä av sig. Han svarar att de kollar alla som ser misstänkta ut. Hur då misstänkta, undrar jag. Kvinnor som inte tittar oss i ögonen, till exempel. Jag tänker att om man placerar en soldat på palestinskt område bör man se till att den soldaten har åtminstone ett hum om den kultur han möter. Jag tänker också att om någon riktade ett vapen mot mig skulle jag definitivt undvika att se den personen i ögonen.

Vid Beit Iba träffar vi tre kvinnor från den israeliska fredsorganisationen Machsom Watch, Women against the Occupation and for Human Rights. Machsom Watch bildades 2001 efter upprepade rapporter i media om kränkningar mot palestinier vid checkpoints. Organisationen har idag ca 400 medlemmar, alla kvinnor, som bevakar checkpoints för att försäkra att soldater respekterar de förbipasserandes mänskliga rättigheter. De dokumenterar också sina observationer för att sedan sprida dem vidare till så många israeler som möjligt.

Machsom Watch har den stora fördelen att de kan kommunicera med soldaterna på ett helt annat sätt än vi genom att de är landsmän, kommer från samma kultur och pratar samma språk. Om soldaterna tar så värst mycket notis är en öppen fråga men de verkar i alla fall inte ha något emot att kvinnorna står där och småpratar med dem, till skillnad från oss som de mest blänger på med irriterade blickar. En av kvinnorna från Machsom Watch som jag pratar med blir glatt överraskad när hon hör att vi inom ekumeniska följeslagarprogrammet arbetar med både israeler och palestinier. Hon nickar instämmande när jag säger att den israeliska fredsrörelsen också är marginaliserad och behöver internationellt stöd. ”Det är viktigt att ni ser vårt perspektiv.” Jag håller med; vi kommer aldrig till någon lösning om vi bara pratar med den ena sidan, om vi inte förstår hur båda folken upplever situationen.

Den här kvinnan anser att ockupationen bör upphöra, men så länge den pågår finns ett behov från Israels sida av säkerhetsåtgärder och det behovet ska hanteras på bästa möjliga sätt. Därför åker hon till olika checkpoints, försöker se till att palestinierna får komma igenom så snabbt som möjligt, kräver att de som blir anhållna i upp till tre timmar ska få sitta i skuggan, inte i stekande sol. Men när soldaterna hänvisar till sina order eller till lagen, har hon inget att invända. Hon säger att palestinier gör onda saker ibland men inte alla, de flesta är vänliga människor som vill ha fred. En annan kvinna från Machsom Watch säger att hon som jag vill lära sig arabiska, hon håller med mig om att det är ett vackert språk. Hon berättar om sin palestinska väninna sedan många år tillbaka, hur de blivit som systrar och deras makar som bröder. ”Vi är en storfamilj. Det är verklig samexistens.”

Källor

1. www.ochaopt.org/documents/WeeklyBriefingNotes217_EN..pdf

Den här reserapporten skrevs i Tulkarem-Qalqiliya. Bokmärk permalänken.