Varför ler du mot en soldat?

Tiden i Hebron har gått mot sitt slut. Men bara för mig. Kvar finns människorna som bor och lever sina dagliga liv där. Tre månader kan tyckas vara mycket men när det närmar sig avbrott och summering inser jag att det finns alldeles för mycket jag fortfarande inte förstår eller har hunnit ta in. En av våra uppgifter som följeslagare för Ekumeniska följeslagarprogrammet är att uppleva ockupationen tillsammans med palestinierna på plats. Vi kommer aldrig i närheten.

Abed på Shuhada street

Det spelar ingen roll hur många gånger jag blir stoppad i en vägspärr eller får mitt pass kontrollerat och fotat. Jag kommer aldrig att kunna förstå vad det är att vara palestinier under ockupationen.

De sista dagarna i Hebron har jag sett två små turistgrupper bli kvarhållna av den israeliska militären, och tillsagda att invänta beslut om när de får gå.

En av mina kollegor blev kvarhållen kortvarigt vid en vägspärr för bara en vecka sedan, bara sekunderna efter att jag blivit genomsläppt. Många ickepalestinier blir chockade när det här händer. För en palestinier som måste gå genom vägspärrarna varje dag är det vardagsmat.

Det är lätt att reagera med ilska eller till och med hat, och jag bestämde mig tidigt för att jag måste se vad palestinska män och kvinnor gör för att hantera situationen.

Jag är själv tränad i ickevåld och lär ofta ut det på hemmaplan i Sverige men hur bemöter jag en soldat som precis har behandlat min vän illa? Som precis har stormat och genomsökt en palestinsk familjs hus utan synlig orsak, och nästa natt gör samma sak med en lägenhet där en av de ickevåldsorganisationer som finns i Hebron huserar?

För att förstå något av vad ickevåld betyder i Palestina så tog jag kontakt med den palestinska ungdomsorganisationen YAS, Youth Against Settlements. [1]

Jag fick möjlighet att intervjua en av dem som ägnar det mesta av sin lediga tid tillsammans med gruppen sedan fem år tillbaka.

Abed Salayme är 22 år och bor på den avstängda gatan Shuhada Street, på den lilla del av gatan där det fortfarande bor palestinier. [2] Han är uppväxt med våld från israeliska bosättare och soldater som vardag. Abed berättar:

– Jag har sett våld hela livet. Förr försökte vi undvika att gå ut, särskilt på lördagar under sabbaten. Jag har själv blivit attackerad av israeliska bosättare flera gånger. Vid ett tillfälle när jag var sju år gick jag ut och upp mot vägspärr 56 i centrala Hebron. Jag tittade inte bakåt. De slog mig med en käpp av något slag och jag blev tvungen att operera ett öga efter det.

Detta är Abeds egna ord, men beskrivningen av vardagens våld stämmer väl överens med vittnesbörd som vi ofta hör och läser om från palestinier i centrala Hebron, där israeliska bosättare bor granne med palestinierna.

Abed berättar också om när internationella organisationer har varit i området och han har kunnat känna sig skyddad av deras närvaro samtidigt som det har hänt att han har varit tvungen att öppna dörren hem till sig för att skydda dem. Jag undrar hur han idag skulle beskriva och identifiera ickevåld.

– Ickevåld är ett bra redskap att använda mot ockupationen. Enligt internationell lag har du rätt att stå emot en ockupation. Om jag väljer våld så skadar jag andra. Det handlar om trygghet. När du använder ickevåld så känner du inte skuld. Du gör något stort och försöker göra något annat än att bruka våld, menar Abed.

Den naturliga frågan efter det blir vilka metoder som har varit användbara och Abed svarar att man måste vara påhittig.

– Att använda en kamera är ickevåld. Att starta förskola i mitt område är ickevåld och ickevåldsligt motstånd. Det hjälper palestinier att stanna kvar i området. Ett favoritminne jag har är när några av mina vänner i rörelsen blev kvarhållna av den israeliska militären. Militären tog deras kameror och telefoner och förbjöd oss att filma. Men jag som stod en liten bit bort kunde ta upp min telefon och låtsas prata i den när jag i själva verket filmade händelsen.

I mitt uppdrag som följeslagare möter jag varje skoldag barn som är på väg till och från skolan. Varje dag måste de passera soldater. I Youth Against Settlements lokaler har de ibland ”Fun Days”, roliga dagar, för att hjälpa barnen att tänka på något annat.

Abed berättar att föräldrar uppmanar sina barn att alltid ha en telefon med sig ifall något händer och att inte reagera om de skulle bli trakasserade av en soldat eller bosättare.

Jag står vid vägspärr 56 nästan varje dag och ser på när människor går igenom. Varför ler människor mitt i allt detta? Så många gånger har jag sett både män och kvinnor le mot soldaterna trots att de får sina väskor kollade, matpåsar genomsökta, får ta av sig skor och bälte, bli kvarhållna under tiden soldaten dubbelkollar deras identitetshandlingar och så vidare. Jag blir ofta irriterad bara av att se på. Jag bor inte här. Det är inte jag som ska gå igenom varje dag för att komma till mitt hem lite längre ner på gatan. Hur står de ut?

Abed svarar:

– Ja, varför ler människor? Inte för att de är glada. Människor ler för sin egen och andras skull. Även jag ler varje gång jag går igenom metalldetektorn. Jag ler och tar av mig bältet när de ber mig. När de har sett mig le många gånger behöver jag plötsligt inte ta av mig bältet mer. Det gör livet lite lättare.

En av de saker som jag har verkligt svårt att förstå är den stenkastning som pågår. Den existerar på bägge sidor men nu vill jag höra Abeds syn på saken. Jag har hört att stenkastning i jämförelse med pansarvagnar och andra vapen uppfattas som ickevåld i vissa grupper, men jag kan inte hålla med. Jag ser med egna ögon att stenkastningen får svåra konsekvenser.

Unga pojkar och flickor blir inte bara arresterade när de har kastat sten, de blir även kontrollerade på gatan om de har dammiga händer och därmed kan anklagas för stenkastning. Abed menar att han förstår stenkastningen även om både han och organisationen är emot den.

Till slut undrar jag varför Abed valde att gå med i Youth Against Settlements.

– Jag valde att gå med för att de stöttade mig och jag ville ge något tillbaka. Jag började förstå vad ickevåld är för ungefär tio år sedan. Vi ser att det ger resultat även om svaret på vårt ickevåldsarbete ofta blir militärens tårgas och ljudbomber.

Abed är bara något äldre än mina egna barn och jag undrar lite vad han har för favoritfilm. Vad tittar en ung kille på vars liv har präglats av så mycket våld?

– Dum dummare, med Jim Carrey. När jag köpte den såg jag den först på ett tåg. Jag blev tvungen att stänga av och fortsätta att titta hemma för att jag skrattade så mycket. Jag skrattar varje gång jag ser den.

Jag gissar att det är en del av det som behövs för att stå ut under ockupationen. Att få skratta och koppla bort våldet runtomkring.

Nu är min tid i Hebron är slut. Ett nytt följeslagarteam kommer och jag måste hitta vägar att komma tillbaka till alla de människor som för tre månader sedan tog emot mig med öppna armar. Jag vet att jag är välkommen tillbaka.

Ahlan wa sahlan. [3]

Vägspärr 56

Bilder

1. Abed utanför sin dörr på Shuhada Street, en gata i Hebron där palestinier bor granne med israeliska bosättare. Foto: Angela Collin

2. Vägspärr 56 är den vägspärr som palestinier måste gå igenom för att komma till sina hem i det område där Abed bor. Mannen som blir visiterad på bilden är på väg till sitt hem. Foto: Angela Collin

Källor

1. Youth Against Settlements, hemsida hämtad 2015-04-08

2. Om Shuhada Street på Wikipedia, hämtad 2015-04-08

3. ”Ahlan wa sahlan” betyder välkommen och är den vanligaste fras jag har hört under mina tre månader i området.

Den här reserapporten skrevs i Hebron. Bokmärk permalänken.