Varje morgon, varje dag

Den här morgonen vaknar jag fem i tre. Kroppen är inställd på checkpoint-tid och mycket riktigt ringer alarmet fem minuter senare. När vi anländer till terminalen i Qalqiliya kvart i fyra, en kvart innan den öppnar, är det redan liv och rörelse. En sömnig kö slingrar sig fram till kaffeståndet och i passagen fram till ingången sitter hundratals människor eller ligger på kartongbitar och väntar. De är på väg till sina arbeten i Israel.

De cirka 4 000 personer som passerar Qalqiliyaterminalen varje morgon har arbetstillstånd i Israel. Många av dem arbetar på byggen eller inom servicesektorn. Att ta sig igenom terminalen med alla säkerhetskontroller tar ofta upp emot en timme och många köar utanför terminalen i ytterligare en timme.

På andra sidan terminalen väntar bussar som går till olika närliggande orter i Israel. Eftersom cirka två extra timmar läggs till restiden mellan hem och arbete på detta sätt börjar folk sin resa hemifrån vid tre eller fyra på morgonen för att komma i tid till sina arbeten. För att komma till sitt arbete vid sju eller åtta vill folk helst ta sig in i terminalen innan halv sex.

Vi följeslagare övervakar den här terminalen två mornar i veckan. Vi för statistik över hur många som går igenom, pratar med folk i kön och när (inte om) det blir problem ringer vi militärens så kallade humanitära hjälplinje och andra kontakter. Många gånger när jag varit här har kön stoppats upp och stått helt stilla i upp till 45 minuter. Jag tror inte jag behöver berätta hur frustrerade och stressade människor blir av detta.

Palestinier kan få arbetstillstånd i Israel på villkor att en israelisk arbetsgivare ansöker om tillståndet. [1] Med andra ord tillhör arbetstillstånden arbetsgivarna. Detta skapar ett starkt beroende från palestinska arbetare gentemot israeliska arbetsgivare och det händer att arbetsgivare missbrukar detta. Exempelvis händer det att arbetsgivare plötsligt drar in tillstånden för sina anställda och låter bli att betala deras lön.[2] När de förlorat sitt tillstånd att ta sig till Israel är det i praktiken omöjligt att vända sig till en domstol för den här typen av fall. Oron inför dessa skräckhistorier bidrar till den stundom panikartade stämningen i terminalen. När kön stoppas upp börjar människor klättra på varandra, för vem har råd att komma för sent till sitt arbete under sådana villkor?

Inne i själva terminalen går arbetarna igenom otroligt detaljerade säkerhetskontroller. Deras fingeravtryck kontrolleras, deras ögon scannas, de går igenom en kroppsscanner (vilket innebär att en bild av hur kroppen ser ut under kläderna visas på en skärm)[3], deras ID-kort kontrolleras, deras väskor genomsöks, deras tillstånd och magnetkort [4] kontrolleras.Vi har inte tillåtelse att gå in i terminalen men folk jag känner berättar att det står soldater utplacerade som riktar sina vapen mot arbetarna, som ytterligare en stressfaktor.

Ofta bildas köer vid kroppscannrarna för att kvinnor inte vill visa sig nakna inför manliga soldater, men förvägras att bli kontrollerade av kvinnliga soldater. En annan mycket vanlig anledning till att terminalen stoppas upp är att den är underbemannad. Det finns åtta fönster där ID-kort och magnetkort kontrolleras, men ofta öppnar de inte fler än fem eller färre. Dessa ska alltså kontrollera 4 000 personers papper och jämföra dem mot dataregister.

Vi hör hur det ropas barskt på hebreiska i högtalare, ibland konstant i två timmar. Sorgligt nog är några av de första uttrycken jag lärde mig på hebreiska härifrån; uttryck som betyder ”Skynda på!”, ”Sätt den högra foten framför den vänstra!”, ”Snabba på i vändkorset!” och så vidare. När jag frågade en av männen som går igenom terminalen varje morgon om han berörs av dessa argsinta uppmaningar svarade han:

– Jag blir jättearg när hon skriker, men vad kan jag göra?

Tiden i terminalen är värre än hela arbetsdagen. Klockan sex har de flesta passerat igenom och då åker vi hem för att gå och lägga oss igen och sova någon timme. Personerna som gått igenom terminalen å andra sidan fortsätter direkt till sina arbeten och har en lång dag framför sig. De kommer hem på kvällen med vetskapen att de ska gå upp klockan tre även nästa morgon för att gå igenom förödmjukelsen i Qalqiliya en gång till.

Källor

[1] Debatt pågår bland annat om användningen av den här typen av kroppsscannrar på flygplatser, eftersom det är ett intrång i privatlivet samt att hälsoriskerna inte utretts. http://en.wikipedia.org/wiki/Full_body_scanner

[2] Magnetkort är ett slags datoriserade identifikationskort som behövs utöver de vanliga identifikationskorten för att som palestinier kunna få arbete i Israel.

[3] Föreläsning av Hannah Abbott, grundare av Machsom Watch, Knights Palace, Jerusalem, 5 juli 2011

[4] Kav LaOved – en israelisk organisation för arbetsrättigheter: http://www.kavlaoved.org.il/media-view_eng.asp?id=2356

Den här reserapporten skrevs i . Bokmärk permalänken.