Västbankens moderna historia genom ett par ögon

Hajs berättelse är i mångt och mycket berättelsen om Västbanken. Han var en sex år gammal beduin när Israel utropades som stat 1948, en ung make när ockupationen inleddes 1967 och idag en farfar med ett svagt hjärta. Haj och hans son Fawzi bjuder oss på frukost innan vi följer med ut med fåren.

Haj värmer upp hembakat bröd och bjuder på kaffe. Foto: Ebba Åkerman

Skörden och säsongen innan oroligheterna började hade varit dålig. Familjen hade temporärt flyttat från sina jordbruksmarker i norra Jordandalen och vid Jordanfloden till andra landområden vid medelhavskusten, i närheten av Haifa.
– Jag minns att vi var lyckliga och att det var roligt att se havet tillsammans med mina föräldrar, säger Haj Aded Daragmeh.
I slutet på 1947 och under våren 1948 ökade våldsamheterna. Fem dagar innan kriget bröt ut med kringliggande arabstater bestämde familjen sig för att återvända hem till den plats vi nu befinner oss på, Khirbet Samra. Livet fortsatte.

1967 var Haj 25 år och gift.
– Jag hade en häst och kunde rida från Tubas till Jordanfloden, mitt i natten, för att vattna våra fält där. Det var säkert här. Jag hade ingen klocka, det fanns ingen tid. Om du ville vakna tidigt fick du lyssna efter tuppen.

När sexdagarskriget bröt ut bodde de här.
– Vi hörde talas om ockupationen och blev rädda, säger Haj.
De packade sina tält av kamelskinn och tog sig till Jordanien.
– Efter två dagar kom jag tillbaka för att titta till våra kikärtsfält och såg att allt var lugnt här.
Han red tillbaka till sin familj och de bestämde sig för att återvända. På vägen tillbaka stoppades de av soldater som sa att de inte fick passera.
– Vi gömde oss vid gränsen och nästa dag när soldaten var borta återvände vi och har vägrat att lämna området ända sedan dess.

Som mest bodde 70-80 familjer i Khirbet Samra. Förra sommaren flyttade den senaste familjen som fått nog av trakasserier från bosättare. Nu är det fyra familjer som bor här. Haj har fem döttrar och fem söner. Hans son Fawzi fortsätter:
– Till och med fåren hade frihet innan ockupationen. De kunde gå vart de ville.
Nästan varje vecka stoppas sönerna av israeliska bosättare eller militär som dikterar var de får röra sig. Ett bekymmer om en är fåraherde. Byn är omgiven av tre militärbaser.
– Det är svårt att ha fred när främlingar kommer och kör bort oss, våra får och getter från vår egna mark, fortsätter Fawzi.

– Men vi har alltid hopp. För det första ger Gud oss hopp. För det andra att människor som ni kommer hit, lyssnar och ser vad som händer, säger Fawzi.
På frågan hur hans liv kommer se annorlunda ut när ockupationen upphör svarar Fawzi:
– Jag kommer bruka min jord. Vi kommer ha tillgång till vatten så att vi kan odla på all mark vi äger. Vi kommer anställa folk som kan jobba på vår mark. Vi kommer ha frihet.

Tre av Hajs söner; Fawzi, Ayman och Diyab blickar ut över Jordandalen under fårvallning. Foto: Ebba Åkerman

Den här reserapporten skrevs i Jeriko. Bokmärk permalänken.