Vem kastade första stenen?

Det är torsdag och jag slår följe med några av pojkarna som är på väg till skolan i as-Sawiya. Vi går utmed den trafikerade vägen där både palestinier och israeliska bosättare susar fram i hög fart. Idag står inga militärer utmed vägen och inte heller ser vi någon pansarvagn vid korsningen där vi följer barnen till skolan. Annat var det igår.

Vid tolvtiden får vi ett telefonsamtal från rektor Adnan Ahmad Hussein som ber oss att snabbt komma till skolan. Vi är mitt uppe i att plantera olivträd tillsammans med palestinier och israeler på mark som tillhör byn Yasuf. En aktion som initierats av Rabbis for Human Rights, en israelisk fredsorganisation [1]. Det är en skön, avslappnad stämning och speciellt de israeliska ungdomarna från Tel Aviv och Jerusalem njuter av de vackra omgivningarna.

Uppvuxen på landet som jag är blir jag nästan irriterad när jag ser de närmare 70 deltagarna strosa omkring, påta lite i jorden, skratta och äta sin medhavda matsäck. För att inte tala om alla ”selfies” som tas med hackan i högsta hugg och det flirtande som sker lite i skymundan.

Men sedan inser jag att det är precis det här jag saknat under mina veckor i Israel och Palestina. Tillfällen att bygga broar, mötesplatser istället för murar. Jag är mitt inne i ett inspirerande samtal med en av ledarna för projektet när vi två följeslagare kastas tillbaka till verkligheten.

– Kom snabbt! Det är en militärjeep och fyra soldater inne på skolgården i as-Sawiya.
Väl framme tar vi sällskap med två något skärrade lärare, som just varit tvungna att evakuera hela skolan på elever efter order av militären. Efter oss går fyra tungt beväpnade soldater och de följer efter oss ett tag, men lämnar sedan skolan i sitt militärfordon. Lärarna går med tunga steg medan de berättar.

Först exploderade en ljudbomb på skolgården som skrämde upp alla elever. Därefter kom en militärjeep inkörande genom grindarna och fyra unga soldater med automatvapen beordrade lärarna att omedelbart stänga skolan.

– Militären sa att en kvinna från bosättningen anmält att någon kastat sten mot hennes bil, säger en uppgiven lärare och tillägger;

– Det kan vara sant, men våra elever hade lektion och vi fick ingen chans att utreda saken. Nu missar eleverna ännu en dag i skolan. Han torkar bort svettpärlorna från pannan med händer som darrar lätt.

Och jag förstår att det inte bara är lektionerna som gått förlorade utan även självrespekten och auktoriteten samt förmågan att skydda sina elever.

Dessvärre vet jag också att detta bara är en av många incidenter. Vi har vid ett flertal tillfällen suttit inne på rektorns kalla kontor, druckit starkt, arabiskt kaffe och tittat på de bilder och videoklipp som han tagit med sin kamera. Bilder på soldater som söker igenom elevers väskor, soldater som patrullerar bland eleverna på väg till och från skolan samt på militärfordon som står inne på skolgården, precis som idag.

Han har även visat oss den samling av ljudbomber och tårgascylindrar som detonerat på skolgården senaste året. Dessa händelser är anledningen till att vi som följeslagare är här.

Militärens argument för sin närvaro i och utanför skolan är säkerhet och skydd för de bosättare som åker på väg 60 och som är rädda för stenkastande barn. Det är argument som den annars så godmodige Adnan Ahmad bemöter med stål i blicken.

– Vi lär varken ut att hata eller att kasta sten, säger han.

– Skolan är till för lärande, inte för våldshandlingar.

Samtidigt medger han att den militära närvaron sätter sina spår hos eleverna. Många av eleverna bryr sig inte längre om de klarar sin examen eller inte. De har dålig uthållighet, stor frånvaro och har svårt att lyda auktoriteter. Vid tillsägelser kommer standardrepliken;

– Säg bara till soldaterna, så får de straffa mig!

Adnan Ahmad byter ämne och den närmaste halvtimmen ser vi på bilder av kreativa utställningar, prestigefyllda basketmatcher och sång och dans. Diplomen och de förgyllda pokalerna talar sitt tydliga språk och det är med stolthet i rösten som han berättar om as-Sawiyas goda matematikresultat i den senaste nationella mätningen.

Detta är rektor Adnan Ahmads vapen. Kunskap och kultur.

– Jag försöker ge eleverna redskap så att de kan göra sig av med all stress. Däremot kan jag inte styra över vad de gör utanför skolan, säger han.

Femtonåriga Yazan Draghmu. Senare samma vecka sitter vi åter igen inne på rektorns kontor och pratar med 15-åriga Yazan Draghmu. Han berättar att militären väntade på honom efter skolan dagen innan och att de tog in honom till förhör där de anklagade honom för att ha kastat sten. Lugnt och sakligt berättar han om sina upplevelser.

– Jag fick stå i ett hörn omringad av soldater i flera timmar med mina händer bundna och med ögonbindel, medan de frågade ut mig. Först sa de att min mamma sagt att jag kastat sten, så det var lika bra att jag erkände. Varför säger de så? Mamma visste inte ens att jag var där. Jag sa hela tiden sanningen att jag inte kastat sten, men de trodde mig inte. Två soldater slog mig på benen flera gånger. Till slut kom en kvinnlig soldat med en jacka och ett glas vatten. Sedan släppte de mig. Då var klockan sju på kvällen.

På frågan om det finns någon kuratorshjälp att få rycker rektorn på axlarna och säger med ett leende:

– Yazan är stark! Prata hjälper inte.

Alla i rummet skrattar och Yazan får en ryggdunk av en av de palestinska männen som sitter närmast.

– Nu är du en i mängden, säger han.

Och statistiken bekräftar det krassa uttalandet. FN:s kommitté för barnets rättigheter, Unicefs kartläggning [2] visar att under en tioårsperiod har 7 000 palestinska barn i åldrarna 12-17 år arresterats, förhörts och kvarhållits av israelisk militär, polis eller säkerhetstjänst. Kartläggningen visar också att de flesta gripanden skett nattetid i barnens hem och att varken föräldrar eller advokat fått närvara vid förhören. Barnen förhörs systematiskt under såväl verbalt som fysiskt våld samt hot och förnedring.

Ett av Unicefs prioriteringsområden i Palestina är att arbeta för att alla barn ska ha möjlighet att fullfölja sin skolgång och där är vi följeslagare en viktig länk både i att slå följe med eleverna och att dokumentera.

När jag skriver min rapport om Yazan på kvällen tänker jag på alla barn som varit med om liknande händelser och vad det gör med en ung generation i ett land.

Orden på Rabbis for Human Rights hemsida bränner till, ”Lyckliga de som ger akt på det rätta och alltid handlar rättfärdigt”, Psalm 106:3.

Barn ska inte behöva möta soldater på vägen till och från skolan. De ska inte behöva vara rädda att bli arresterade i sina egna hem. Jag kan inte rättfärdiga för Yazan att han ska behöva leva så. Kan du?

Soldater i Hebron

Bilder

2. Femtonåriga Yazan Draghmu. Foto: Liam Grant

2. Israelisk militär har gripit en pojke eller ung man i Hebron. Foto: EAPPI

Källor

1.Rabbis för Human Rights är en israelisk fredsorganisation som består av 100 judiska rabbiner och studerande från olika riktningar inom judendomen. De arbetar aktivt för mänskliga rättigheter vilket är ett uttryck för att värna den svage, den förtryckte, främlingen, änkan och den faderlöse enligt judisk tradition. De arbetar för att palestiner ska ha tillgång till sin mark på ockuperat område och medverkar vid olivträdsplantering, arbetar för beduinernas rätt till mark samt motverkar bosättares våld mot palestinier. De utbildar även israeler inom Internationell humanitär rätt och har ett socioekonomiskt arbete i Israel. Hämtad 2015-03-01.

2. Children in Israeli Military Detention. Unicef. Rapporten beskriver hur Israel bryter mot barnkonventionen genom att använda militär lagar gentemot minderåriga vilket innefattar våld och kränkande behandling samt frånvaro av rättsligt skydd. Rapporten beskriver också hur behandlingen av barn i israeliska militärförläggningar är utbredd, systematisk och har blivit vedertagen som norm. Hämtad 2015-02-28

Den här reserapporten skrevs i Yanoun. Bokmärk permalänken.