Vem vill bo i Hebron?

För att komma in i området Tel Rumeida måste vi gå igenom en vägspärr. Efter att ha passerat ett antal sandsäckar och en metalldetektor frågar två soldater med var sitt maskingevär på bruten engelska vad vi gör här, och det kan man verkligen fråga sig. Gatan framför mig var en gång en affärsgata fylld av liv. Nu är alla butiker förseglade av den israeliska militären och det är så öde att det nästan ekar. Det känns som om jag befinner mig i en film, och det är inte en komedi.

”Hebron is hell” (1) sa en av våra föreläsare under utbildningen och orden har ekat i mitt huvud sedan dess. Därför bestämde jag mig för att åka till staden några dagar och se med egna ögon. Hebron, eller al-Khalil, som namnet är på arabiska, är Västbankens största stad. Staden är religiöst viktig eftersom judendomens, kristendomens och islams urfader Abraham är begravd här och fram till 1929, då en massaker på judar genomfördes av araber, levde judar och muslimer i fred tillsammans. I slutet av 1960-talet etablerades den första bosättningen i Hebron och sedan dess karaktäriseras staden av våldsamma konflikter mellan palestinier och bosättare. (2)

Sedan 1997 är Hebron uppdelad i två områden. H1 är det största området och det styrs av den palestinska myndigheten. I H2 finns bosättningar med några av Västbankens mest aggressiva bosättare och här patrullerar också den israeliska militären. (3) Sedan delningen har livet för de palestinier som bor inom H2 blivit en kamp för livet. Jag träffar Hashem Hazzer som bor med fru och tre barn nära bosättningen Tel Rumeida. Familjens hus ligger bara några hundra meter från vägspärren men för att komma dit utan att riskera att reta upp bosättare måste vi kryssa runt husen, klättra över stora stenar och huka oss fram. En av följeslagarna säger: ”Tänk när den här familjen ska ta hem sina matvaror eller sitt nya kylskåp.” Bilar i området är inte tillåtna annat än för israeler.

Väl framme vid huset möts vi av en prunkande trädgård med stora skräphögar. Här ligger en massa bråte, däribland en gammal spis, som bosättarna från grannhuset har kastat ner. I början försökte Hashem röja undan skräpet men det resulterade alltid i attacker från bosättarna så nu har han slutat. Hashem visar oss vidare runt huset. Vi ser davidsstjärnor sprejade på dörrar, familjens avsågade vinstockar och skotthål ovanför ytterdörren. Han berättar om hur vatten-, el- och telefonledningarna gång på gång har kapats. Jag känner hur gråten börjar trycka på i halsen och inom mig maler en fråga: Hur kan familjen stanna kvar här? Flera gånger har familjemedlemmarna hotats till livet. De israeliska barnen kastar stenar på de palestinska. Hashem visar mig det senaste ärret på hans son, som inte har börjat skolan än, det är ett stort jack vid högra tinningen.

Jag frågar om familjen får någon psykologisk  hjälp från någon organisation. ”Nej”, säger Hashem, ”men vi brukar anordna stora fester för internationella här i huset. Det är vår mentala hjälp.” I området finns inga affärer, ingen transport och ingen sjukvård. De flesta palestinier i Tel Rumeida har inget arbete. Hashem berättar att det inte är tillåtet för palestinier att inneha vapen, inklusive köksknivar, i H2. Straffet är upp till 3 års fängelse. Det innebär att all mat som inte går att dela med en vanlig bordskniv måste skäras upp i affären där det köps. Mellan år 2000 och 2003 rådde utegångsförbud för palestinier. En timme om dagen fick människorna lämna sitt hem. Idag är rörelsefriheten något större, men Hashem kan fortfarande inte lämna sitt hus obevakat. Om han och barnen vill gå ut måste hans fru alltid stanna hemma. Annars tar sannolikt bosättarna huset.

Flera gånger har Hashem erbjudits pengar för sitt hus, alltifrån 10 miljoner dollar till en blank check där han själv kunde fylla i summan. Och visum till USA. Men Hashem vägrar sälja. ”Men hur kommer det sig att ni inte lämnar Tel Rumeida?” frågar jag. ”Jag måste ju skydda mitt hus från bosättarna. De ska inte få ta mitt hus ifrån mig” är det självklara svaret jag får. ”Men”, säger jag, ”du har ju familj!” Hashem sitter med sin 10 månader gamla son i knät och ber mig fråga hans elvaåriga dotter Rahad direkt. Jag vänder mig till henne och säger: ”Vill du inte flytta härifrån? När de kastar stenar på dig?”. De stora ögonen tittar på mig och hon säger: ”Nej, jag gillar att bo här.”Nu kan jag inte hålla emot längre. Jag storgråter samtidigt som jag försöker säga till Rahad att hon är en otroligt modig flicka. Skulle jag själv ha varit stark nog att bo kvar här med min framtida familj om jag hade varit i samma situation? Hulkandes funderar jag över om jag har skrämt Rahad med min plötsliga emotionella reaktion, men hon är strax tillbaka i rummet. Med en elvaårings självklarhet räcker hon mig en rulle toalettpapper. Det är som att hon vill säga mig: ”Jag förstår att det kan vara jobbigt för er att höra vår historia.” (4)

Den här reserapporten skrevs i Hebron. Bokmärk permalänken.