”Vi behandlar honom som en bror”

Merparten av livet här försiggår i parallella världar. Det mesta är separerat mellan palestinier och israeler; man bor inte tillsammans, man går inte i samma skolor, man handlar inte på samma ställen, man lyder inte under samma lagar och på det stora hela ses man inte överhuvudtaget.

Detta är ett förhållande som hela tiden förstärks med den politik Israel för; med de såväl fysiska som byråkratiska murar som anläggs så förstärks separationen ständigt. Det slutgiltiga målet Israel har med denna åtskillnad är en hemlighet för omvärlden, det vet de bara själva.

Så vad händer då när dessa två världar kolliderar? Och då menar jag inte de kollisioner som ideligen sker, som när israeliska bosättare attackerar och misshandlar palestinska fåraherdar, eller när palestinska barn kastar sten på israeliska militärjeepar. Dessa kollisioner är vardagsmat mat här, hur sorgligt det än kan låta. Nej, jag menar en sådan kollision som uppstår helt oväntat, från båda sidor. När de två världarna tvingas samman, i en våldsam kollision som alla inblandade tvingas hantera konsekvenserna av. When worlds collide. Vad händer då?

Just en sådan kollision skedde här i närheten igår. Och vi kom till platsen bara någon minut senare, och blev både vittnen till och delaktiga i dess följder. Detta är historien om en kollision mellan världar.

Krock 4

På infartsvägen till den palestinska byn Aqraba frontalkrockar två bilar. Krocken är rejäl, bilarna är tillknycklade och alla airbags löser ut. Den ena bilen är en vit personbil med israeliska nummerskyltar, den andra är en gul palestinsk minibuss-taxi. Den israeliska bilen är uppenbart skyldig till krocken, den befinner sig på helt fel sida av vägen.

I den israeliska bilen sitter två unga män. De är bosättare från en av de bosättningar som finns här i närheten. Personer, vilka enligt större delen av omvärlden har stulit land här och vars likar ständigt gör sig skyldiga till att terrorisera den palestinska befolkningen. I minibussen sitter åtta palestinier. Den israeliska bilen är betydligt mindre, varför ju krocken blivit våldsammast för denna. Föraren hade dessutom inget bälte på sig, han blöder på flera ställen på kroppen, har spräckt vindrutan med sitt huvud och har ont i bröstet och nacken. Han kliver ur bilen och lägger sig på marken. Hans kompis, som är mer oskadd, sätter sig bredvid. Och som vanligt här, så samlas inom några sekunder en stor folksamling när något händer.

Så vad sker nu? Efter en plötslig kollision mellan två världar som är sådana motpoler? Jo, det slits fram förbandslådor ur en bil, och den blödande bosättaren plåstras om. Någon springer och hämtar vatten till honom. Man ringer ambulans. Inte en röst höjs, det existerar ingen aggression på platsen. Vi pratar med en man som satt i taxin, och som nu sätter plåster på bosättarens arm. ”Han är skadad, vi behandlar honom som vi hade behandlat en bror” säger han till mig med självklarhet i rösten.

Men. Detta är palestinsk mark. Hit kör inte israeliska ambulanser. Så bosättaren lastas in av palestinska sjukvårdare i en Röda Halvmånen-ambulans, för att med denna köras till närmaste militära vägspärr. Där möter en israelisk ambulans upp för omlastning. Taxichauffören lastas in i en annan ambulans för att föras till närmaste palestinska sjukhus.

Efter ambulansens avfärd dyker israelisk polis upp. Ur jeepen kliver tre poliser beväpnade med maskingevär. Efter att ha fått situationen förklarad av palestinierna på platsen, riktar de sig till den kvarvarande bosättaren. ”Sätt dig i jeepen, du måste härifrån, den här platsen är farlig för dig” säger de till honom. Över huvudena på männen som plåstrat om hans vän.

Och nu blir det intressant. För bosättaren är högst ovillig att följa med. Slutligen tvingas han in i jeepen av en av poliserna. Varför? Jo, han har brutit mot israelisk lag och har böter att vänta. Inte för att han krockat (han körde ju inte ens bilen), utan för att han åkt in i det palestinska området. Detta anses inte bara livsfarligt, utan är även ett lagbrott.

Folksamlingen skingras, kvar står två bilar intryckta i varandra. Jag tänker på vad jag just blivit vittne till. Jag tänker på den kontrast det utgör till den bild av palestinierna och deras land som jag ofta mött hos israeler. ”Är det inte farligt?”, ”De slår ihjäl oss om vi kommer dit” och ”Vi kan inte leva tillsammans” är de vanligaste reaktioner jag fått när jag försökt diskutera detta med israeler.

Och jag tänker på en separation som är total. En separation som sitter kollektivt i folks huvuden. En separation som är ett hinder för all framtida fred.

Fredrik Djurklou
Yanoun september 2013

Den här reserapporten skrevs i Yanoun. Bokmärk permalänken.