”Vi måste alltid visa oss starka”

En av de palestinier jag träffat är Azil [1], en kvinna som levt under ockupation i hela sitt liv men är fylld med livsglädje och självförtroende. Hon förklarar att hon måste visa sig stark, att ett enda tecken på svaghet gentemot israeliska soldater eller palestinska grannar kan kosta henne mycket.

Azil, med sitt gröna arbetstillstånd och en kopp kaffe. Foto: Rebecca

Vanligtvis träffar vi följeslagare Azil en morgon i veckan vid jordbruksgrinden i byn Attil på norra Västbanken. Då muren löper precis utanför byn har många bybor blivit avskurna från sin mark. Genom en jordbruksgrind kontrollerad av israeliska soldater får byborna möjlighet att nå marken som finns på andra sidan muren. Azil möter oss alltid med ett leende, kramar om oss och bjuder oss på kaffe och kaka, innan hon visar de dokument för soldaterna som ger henne tillstånd att nå sitt arbete.

Den här gången träffar jag henne i hennes hem där hon bor tillsammans med tre av sina döttrar. Hon glider enkelt ner på soffkuddarna som är uppställda längs väggarna i rummet medan hon rättar till den för henne karaktäristiska ljusblå sjalen som hon har runt huvudet. Hon rör sig självsäkert och bestämt och trots att vi pratar via tolk får vi en bra kontakt med varandra. Azil berättar bland annat om rädslan hon kände när militären gjorde en nattlig räd i familjens hus för två år sedan, samtidigt som hon och döttrarna förklarar att de under hela händelsen aldrig lät rädslan synas mot soldaterna.

– Vi måste visa oss starka, för visar vi något tecken på svaghet kommer de komma tillbaka till oss. Vi är alltid starka, säger hon.

Som frånskild och ensamstående med tre döttrar bryter Azil mot starka normer och stigmatiseras av det palestinska samhället. Därför behöver hon inte bara anpassa sig till livet under ockupation utan även hantera omgivningens tankar och åsikter om hennes sätt att leva.

Hon skrattar lätt och beskriver sig själv som mycket starkare på egen hand, men säger att hon ofta behöver bevisa för grannarna att hon och döttrarna klarar sig själva, utan en man i huset.

Azil är född under ockupation och hon tror inte att ockupationen kommer upphöra under hennes livstid. Hon har lärt sig leva med de förutsättningar som finns för henne men påpekar att hon – som många andra föräldrar världen runt – vill att hennes döttrar ska växa upp till att bli självständiga individer med större möjlighet att göra egna val.

När vi pratar om vad hon tror om framtiden för sina barn är det bara en sak hon tar upp – utbildning. Trots begränsningarna med att leva under ockupation där arbetslösheten är hög fortsätter Azils döttrar och många andra palestinier att utbilda sig på universiteten i städerna. [2] Många palestinier beskriver utbildning som det starkaste verktyget för framtiden [3] och Azil berättar att många familjer prioriterar sina barns utbildning över mycket annat i livet.

Azil med tre av sina döttrar Dana 16 år, Wéam 12 år, Nada 22 år och vår tolk Suad. Foto: Rebecca

Källor

1. Azil heter egentligen något annat.

2. Overview West Bank & Gaza, World Bank. 1 April 2017. Hämtad 9 April 2017.

3. Why do we prioritize education, Taawon, Hämtat 10 April 2017.

Den här reserapporten skrevs i Tulkarem-Qalqiliya. Bokmärk permalänken.