“Vi vägrar att hata och vi vägrar att lämna"

Efter två veckor här kan jag konstatera att jag bär på en märklig och nästan lite trasig känsla inombords. Två fantastiska folk som bokstavligt har en mur emellan sig och där allt färre och färre broar finns men där många fortsätter kämpa för en hållbar fred.

På vägen från flygplatsen hit åker vi genom ett ofantligt vackert landskap med gröna fält, cypresser och vackra byggnader. Människorna som jag möter här i Betlehem och byarna runt omkring är trevliga, gästfria och generösa, många bjuder in oss i sina hem och erbjuder hjälp eller skjuts om det behövs.

Till skillnad från bilden av Västbanken som en orolig och farlig plats känner jag mig trygg på gatorna. Obehaget kommer från att varje dag se israelisk militär och palestinska säkerhetsstyrkor på gatorna. Det kommer av att se vanliga människor med visioner, en kärlek till sitt land, sina hus och sina familjer fråntas makten att kunna bestämma över dessa ting och se dem instängda och begränsade.

Sedan jag kom har jag redan träffat två familjer som fått sina hus demolerade. Jag har sett hundratals bilder på liknande demoleringar men innan man ser ögonen på personen som drabbats är det svårt att ta in.

Det handlar om deras hem och liv som raseras på en timme. En person som du och jag. De två personer jag träffade hade båda dubbla medborgarskap och hade i många år bott i Colombia respektive Frankrike. Jag frågade försiktigt en av dem varför hon inte valde att flyttade tillbaka till Frankrike när detta nu hände för andra gången. Då svarade hon:

– Ja, nej här går det inte att bo. Vi är helt utelämnade. Vi får ingen som helst hjälp från de palestinska myndigheterna och Israel säger att vi inte har rätt till det land som vi brukat och bott i under generationer så nej här kan man inte bo.

Sedan ändrade hon sig:

– Men det är vårt land och jag älskar det, det var därför jag kom tillbaka, jag vill inte ge upp och sluta tro men ibland känns det väldigt svårt.

I dagsläget fortsätter Israel att utöka sina bosättningar (israeliska bostadsområden) på Västbanken, utanför Israels internationellt erkända gränser. 2012 etablerat cirka 150 bosättningar med ca 520 000 boende. Ytan som kontrolleras av bosättningar beräknades i december 2012 täcka 43% av Västbanken 1. Principen att flytta sin befolkning till ockuperat territorium är ett brott mot internationell rätt 2.

Mitt perspektiv sedan jag kom hit är hur påtagligt det är att de allra flesta människor och organisationer på Västbanken kämpar för försoning utan våld. En av de mest inspirerande projekt jag hittills fått inblick i är någonting som kallas ”Tent of Nations”. Det är en gård som utbildar unga och har som mål att få dem att respektera sig själva och naturen.

Genom att arbeta med ekologiskt jordbruk och arbeta för respekt och tolerans är förhoppningen att människor istället för att känna sig som offer ska känna att de kan ta ansvar för sina handlingar och inte minst den jord vi alla lever på och är beroende av. Gården drivs av familjen Nassar som har en stark övertygelse om att förändring måste komma inifrån och att det är avgörande att människor har en vision och en dröm.

– Vi vägrar att hata och vi vägrar att lämna. Vi tror på att mörker kommer att övervinnas av ljus, sa Daoud Nassar, som bor och arbetar på gården, flera gånger. Han visste inte hur men konstaterade att ”tåget av uppgivenhet har åkt”.

Gården har ägts av hans familj i tre generationer. Han är en av de få palestinier som har papper på detta. Hans farfar såg till att be om dessa då han köpte sin mark under det Ottomanska riket trots att seden under denna tid var att en person som brukade mark i mer än tio år utan statens invändning förvärvade marken. 3

Strategiskt nog skrev hans farfar sin sons namn på pappren vilket gör att kopplingen till marken idag anses vara tillräckligt stark och israeliska myndigheter har inte kunnat hävda rätt till den. Otaliga försök har trots detta gjorts att konfiskera marken och sedan 1991 har Nassars familj lagt ner mer än motsvarande 1 050 000 SEK på att enbart driva dessa ärenden i domstol.

De har fått flertalet erbjudanden om att sälja marken och trots att senaste erbjudandet var en blankocheck säger de att det inte finns på kartan. Deras farfar som dog 1976 kämpade hela sitt liv för sin mark och projektet med unga och de som hans barnbarn tänker fortsätter driva gården så länge de kan och får.

Sedan 2001 har bosättare förstört närmare 250 olivträd men lokala och internationella hjälparbetare har gång på gång hjälpt till att plantera om dem. Elektriciteten och vattnet till gården har stängts av otaliga gånger men de har som svar på detta installerat solpaneler, komposttoaletter och brunnar för att tillvarata regnvattnet. Gården räknar med att vara helt självförsörjande och oberoende inom 3-5 år.

Utan en stadig grund att stå på och sunda värderingar anser Daoud Nassar inte att diskussionen om en två-stat eller en-stats lösning är relevant.

– Vi som palestinier är frihetskämpar men jag vill hjälpa våra unga att bli statsbyggare och inse att även om ingen annan vill hjälpa oss så kan vi ta ansvar för jord och våra liv.

Projekt som deras och människor som han är bara en liten del av det hopp och den styrka som jag stött på. Trots att det finns många ursäkter att ge upp så finns det så många som kämpar för försoning och som med fredliga medel vill kämpa för att inte tvingas flytta från det land som är deras hem.

Linda Lindberg
Betlehem, maj 2013

Notes:

  1. www.ochaopt.org UNOCHA ”The humanitarian impact of Israeli Settlement Policies” Dec 2012
  2. GK4 art 49:www.icrc.org/ihl/7c4d08d9b287a42141256739003e636b/6756482d86146898c125641e004aa3c5
  3. ”Under the Guise of Legality: Declarations on state land in the West Bank” Summary, March 2012 www.btselem.org
Den här reserapporten skrevs i Betlehem. Bokmärk permalänken.