Tema: Beduiner

Om skolan rivs

Skolan i byn Khan al-Ahmar är med i tävlingen ”Min vackra skola”. De har byggt en trädgård som går i färgerna grönt, rött och svart. Det är nioåriga Alis favoritplats i skolan men skolan är under rivningshot och barnen riskerar att förlora undervisning och kunskap.

Förenade i önskan om fred

Thaer Njoom är en ung palestinier som lever i al-Auja i Jordandalen. Amos Gvirtz är en äldre israel som lever i Shafayem utanför Tel Aviv. De har aldrig träffats men delar en strävan för fred och en önskan om ett slut på ockupationen.

Att forma ungdomar för framtiden

Tariq Hathaleen tittar på mig och säger bestämt: ”Jag kan inte stoppa den israeliska armén och de israeliska myndigheterna när de kommer till Um al-Kheir för att riva ner våra hem. Men någonting jag kan och vill göra är att samla alla barn från vår by och åka iväg med dem innan rivningen påbörjas. De ska inte se det här, hur det går till när hem och tryggheten försvinner, jag måste se till att skydda dem.”

Att leva i ovisshet

Varje lördag åker vi följeslagare till beduinbyn Khan al-Ahmar för att möta byns ledare Abu Khamis. Han berättar om livet i byn och hur det är att leva i ovisshet då hela byn riskerar att rivas och människorna att tvångsförflyttas. Varför? Därför att de bor på ett område som Israel vill bygga bosättningar på.

Var är jämställdheten? Kvinnor under israelisk ockupation

Kvinnorna kunde ha haft det bättre men de tvingas leva i en annan tid än vår. Förutom det hade också bruden otur.

– Vart kan vi ta vägen?

– Vi hade inte tid att packa allt, massor av våra saker förstördes inför våra ögon tillsammans med vårt hus, säger Maryam, en ung beduinkvinna, när hon berättar om den stormiga februaridag 1997, då alla hus i hennes samhälle revs av israelisk militär. Det var då hennes familj med åtta syskon tvångsförflyttades, till en plats som kallas al-Jabal och ligger bredvid en soptipp. Där lämnades de utan hus och med bara en liten container med några få ägodelar. Al-Jabal har idag utvecklats till vad FN kallar en kåkstad, och Maryam bor fortfarande där.

– Nu tar de förskolan!

Vi vandrar brant uppför i drygt en timme i ökenlandskapet tillsammans med Jameel Jahalin från beduinsamhället Sateh al-Bar mellan Jerusalem och Jeriko. Här bor tolv familjer med sammanlagt 72 personer, varav 38 barn. På toppen har vi en fantastisk utsikt över Jordandalen. Månen går upp över Jordaniens berg och speglar sig i Döda Havet. Bakom oss har solen just gått ner över Jerusalem. Vi ska sova här under bar himmel och det är fantastiskt vackert. Jameel berättar om hur beduinerna i Jordandalen har det. Sist jag var här var det inte lika roligt.

Nuweimaplanen – ett fängelse?

Dagarna innan hemfärd är få. Människorna jag mött är många. Berättelserna de delat med sig av likaså och jag kommer för alltid att bära med mig det jag sett och hört. En av våra sista morgnar åkte jag och mitt team till mukhtar Abu Ismael, överhuvudet för en beduinby, för att ge en ny dimension till hans historia och med egna ögon se vad som skett med det land hans förfäder vandrat över. Dessutom tog vi oss en närmare titt på det område som Israel planerar att ”omlokalisera” 12 500 beduiner till.

Att sova under träden

FN:s kontor för humanitärt bistånd, UNOCHA, har meddelat att 2016 är ett rekordår avseende antalet genomförda husdemoleringar. Som följeslagare i Jordandalen går detta inte obemärkt förbi.

Palestinas låsta trädgård

Min tid som följeslagare närmar sig sitt slut. Jeriko och Jordandalen har gått från vinter till vår. Mandelträden och de röda anemonerna blommar. Fåren och getterna betar av den intensivt gröna mattan som breder ut sig också på ökenkullarnas sluttningar. Det ser förledande romantiskt ut. Kontrasten blir stor när jag står tillsammans med mormor och tre små barn vid det som för några timmar sedan var deras hem, men nu är krossat av israeliska arméns bulldozer.