Tema: Bosättare

Gör vi någon nytta?

Har följeslagarnas närvaro på Västbanken någon betydelse, egentligen? Kan man åstadkomma något av vikt genom att vara här i tre månader?

”Jag tycker synd om bosättarna för de är ockuperade av sin egen rädsla”

Vid källan Ein al-Qoos som en gång i tiden försåg Nabi Salehs invånare med vatten tillåts idag endast israeler att vistas. Inga skyltar informerar om att palestinier inte får befinna sig på platsen och de nymålade bänkarna i den lummiga grönskan ger snarare ett välkomnande intryck. Trots detta tar det 20 minuter innan en militärjeep anländer och beordrar oss att lämna området.

Vattnet är slut, vägen är borta

– De vill isolera oss och göra livet så svårt som möjligt för oss, för att få oss att flytta, tror Nidal Younes, chef för byråden i Masafer Yattadistriktet, och syftar på de israeliska myndigheterna. För några veckor sen grävde den militära myndigheten upp en väg som möjliggjorde en hyfsat snabb förbindelse till Yatta för områdets tolv byar.

Spökstaden Hebron

Hebron är den näst största staden på Västbanken, efter Östra Jerusalem, endast 35 kilometer från Jerusalem. Staden har 200 000 palestinska invånare. Eftersom Hebron är staden där man tror att Abraham har begravts är den helig för både muslimer, kristna och judar. Inne i stadens hjärta finns mellan 500 och 800 israeliska bosättare och i bosättningen Kiryat Arba bor det cirka 7000 israeler. (1)

Generationer under ockupation

1997 delades Hebron i två delar, H1 och H2. I H2 lyder israeler under civil lag medan palestinier lyder under militär lag.[1] Palestinier som lever här har starkt begränsad rörelsefrihet. De har inte rätt att köra bil, de har endast rätt att gå på vissa gator och de måste passera militära checkpoints med beväpnade soldater för att komma till sina hem.

Att bygga motståndskraft

300 000 av Palestinierna på Västbanken bor i område C. Byarna där är hårt pressade av närliggande bosättningar och israelisk civil och militär kontroll. YMCAs projekt Resilience livelihood arbetar för att ge dessa samhällen verktygen att åtgärda riskerna de identifierar, och i det arbetet är vikten av kvinnornas inblandning tydlig. Jag träffade Nancy Khateeb, en av de ansvariga för projektet från YMCA, för att höra mer och besöka ett av deras lyckade exempel.

Att fortsätta kämpa mot alla odds

Två gånger har jag fått förmånen att träffa Aida [1]. Hennes situation är svår och hennes historier är tuffa att lyssna till men trots det så lyser det styrka från hennes personlighet, något som inspirerar mig och ger mig hopp. Trots att hon nu tvingats sluta valla fåren uppe i bergen på grund utav säkerhetsrisken, så är hon inte beredd att ge upp livet som beduin i Jordandalen.

Hur mycket skada kan två herdar och deras får orsaka?

Beduiner på Västbanken får det allt svårare under ockupationen. Vi följer med Ayman och hans bror Diyab och deras får en dag när de blir stoppade av militären utan anledning och rätten till familjens egen mark kränks.

Att stanna kvar

En stor del av det palestinska motståndet mot ockupationen är “sumud”, vilket helt enkelt betyder att stanna kvar. Att vara kvar i landet, stanna kvar på sin mark och inte ge sig. Men på det till stor del Israelkontrollerade Västbanken innebär det ofta stora utmaningar. Vi träffade Abu Ahmed och hörde om hans kamp för att kunna stanna kvar på sin mark trots långdragna domstolsprocesser för att bevisa äganderätt, strikta regler för att få bygga och olagliga israeliska utposter.

Utbildning under ockupation

Den 20 november var det internationella barndagen. I Barnkonventionen är det fastslaget att varje barn har rätt till utbildning.[1] Enligt FN-organet UNOCHA påverkas dock tillgången till utbildning för palestinska barn på ett negativt sätt i de ockuperade palestinska territorierna på grund av den ständigt närvarande israeliska ockupationen.[2]