Tema: Demonstrationer

Kampen för att kunna stanna kvar

Olika platser men samma kamp. Rätten att få vara den en är, är en rättighet som många individer och grupper kämpar för runt om i hela världen. Normer och samhälleliga förutsättningar kan försvåra arbetet, men en tro på en förändring och ett mer accepterande samhälle är något som förenar alla dessa aktivister. Min sista reseberättelse, för denna gång, bjuder på inspiration från hbtq-rörelsen i Jerusalem.

Idag förstår vi inte hur det kunde vara så

Att Avner Wishnitzer och Ahmed Helou sitter bredvid varandra och berättar sin livshistoria är egentligen helt otroligt. Avner tjänstgjorde på Västbanken i en prestigefylld elitstyrka inom den israeliska militären. Ahmed gick med i Hamas efter ett liv fyllt av hat. Idag arbetar de tillsammans för fred. Vi fick höra deras livshistoria och vad som ledde upp till att de idag inte kan förstå hur de kunde vara så intensiva fiender.

”Vi kommer inte att lämna”

Beduinbyn Khan al-Ahmar ska rivas. Det slår Israels högsta domstol fast. Men trots att kampen har nått sin juridiska slutpunkt har invånarna i byn inga planer på att ge upp – eller ge sig av.

Rätten att protestera

I Sverige har första maj passerat. En dag då många samlas på gator och torg och marscherar under paroller som till exempel ”fred” och ”solidaritet”. Men kanske var det först i min roll som följeslagare som jag förstod ordens verkliga betydelse och vad det innebär att leva i solidaritet med människor som kämpar för fred, frihet och förändring.

Ockupationen – 50 långa år

Glåpord och opassande långfingrar, motdemonstrationer och tutningar från förbipasserande till trots – ståndaktigt återkommer kvinnorna i Women in black till samma rondell i västra Jerusalem varje vecka för att protestera mot ockupationen. Med respekt och beundran står vi följeslagare i solidaritet med dessa kvinnor med skylten – ”stoppa ockupationen”.

Muren har ingen rosa dörr

Det är en otroligt varm och solig dag i Tel Aviv, och gatorna är fyllda av dansande människor och regnbågsflaggor. 200 000 har samlats för att fira Tel Aviv Pride och gå med i paraden. [1] Där paraden startar står tre aktivister med stora rosa skyltar: “Dear tourists! Have you checked the checkpoints yet?” och “Jag är attraherad av alla kön förutom ockupationen” står det på engelska och hebreiska på deras skyltar.

Träffa de levande stenarna!

Frukostmatsalen är full av gäster från länder runtomkring i världen. Jag hör samtal på engelska, tyska, holländska med flera språk. Några har precis kommit och andra är på väg hem. Jag är tillbaka i al-Quds (Jerusalem på arabiska) för första gången sedan jag åkte till min placering i Yanoun på norra Västbanken för en månad sedan. Vilka berättelser åker gästerna hem med efter sina besök i det heliga landet? De flesta kommer hit för att på olika vis uppleva platser som Via Dolorosa, Västra Muren eller al-Aqsamoskén. Ser de något av ockupationens effekter över huvud taget?

Naturreservat – för vem?

En fredag för ett par veckor sedan besökte jag naturreservatet Wadi Qana, en grönskande dalgång där grupper med fredagslediga palestinier satt under träd med picknick och vattenpipor. En pojke kom fram och ville öva sin engelska. Han var särskilt bra på att förklara vattnets kretslopp, passande på en plats som försett odlingarna i området med vatten under århundraden. På vägen några hundra meter bort kom en grupp ungdomar och stämningen blev genast spänd. Ungdomarna kom från en av de israeliska bosättningarna på kullarna runt Wadi Qana.

Att hoppas eller att dö

Luften dallrar, solen steker, det är över 30 grader varmt. Det röda dammet virvlar långsamt och lägger sig som en tunn hinna över allting. I Wadi Qana – kanalernas dal – står det olivträd så långt ögat når. Intill en bred asfalterad väg som skär genom de grågröna kullarna står ett femtiotal män på rad. Det är fredag och dags för bön. Men varför ber de här? Under den stekande solen och intill den stora vägen där bilar dånar förbi? De ber i protest. I icke-våldslig protest mot att vägen gör det nästintill omöjligt för dem att odla sin mark.

Att få begrava sitt barn

Det är eftermiddag den 23 december. Vår grupp om fem följeslagare med lokala kontakten Abed al-Rahman Salayma vandrar de sista metrarna i riktning mot Röda Halvmånekontoret i centrala i Hebron. På en plätt bredvid byggnaden ligger vår slutdestination – ett stort tält gjort av presenning. Vi har kommit för att träffa familjerna till 23 palestinska Hebronbor som dött under de senaste månadernas våldsamheter och vars kroppar hålls i förvar av israeliska militären.