Tema: Israeliska och palestinska fredsrörelsen
När stadsplanering används för att driva människor på flykt
Solen skiner och vi blir inbjudna i ett enkelt hem byggt av spånplattor, metalltak och hängande tyger som fungerar som väggar. Den som bjuder in oss på te är en kvinna från ett beduinsamhälle inte långt från Jerusalem. ”Innan alla problem började ägde jag mitt eget liv, nu finns det inget liv längre. Vi är alltid rädda att de när som helst ska komma och tvinga bort oss från vårt eget hem.”
Att göra rum i hjärtat för två sanningar
– Hela landet är Palestina. Hela landet är Israel. Vi båda hör hemma här.
Israeliska bosättaren Rabbi Hanan Schlesinger och palestinske fredsaktivisten Khaled Abu Awwad delar en vision om att få fler att mötas. De berättar om svårigheten, och nödvändigheten, att göra utrymme för den andres sanning.
”Vi ser inte deras vapen, men det gör ni.”
Var vi än befinner oss här ser vi vapen, inte bara bland militärer och poliser; även israeliska bosättare har ofta maskinvapen hängandes över axeln. Vapen i affärer, restauranger, busshållplatser, sjukhus, förskolor. Samtidigt finns det många i det israeliska samhället som står emot, som vågar vägra bära vapen.
”De säger att vi är förrädare och att vi borde dödas”
Solen står högt på himlen. Det är fredag i västra Jerusalem. Demonstranterna står i vanlig ordning samlade i femvägskorsningen vid Paris Square. De svartklädda demonstranterna står tysta med skyltar formade som svarta händer med en gemensam uppmaning skriven på tre språk – engelska, arabiska och hebreiska. Skyltarnas budskap går ej att missförstå. ”Stoppa ockupationen”.
Allting handlar om rädsla
Hur ska man förstå att vanliga, reflekterande israeler accepterar att ockupationen, med alla de övergrepp och allt förtryck mot palestinier som den för med sig, får fortsätta? Hur kan israelerna tro att den ska bidra till ett tryggare liv i Israel? Hur kan judar, som själva utsatts för så mycket våld och hat under århundraden, själva bli förövare mot ett annat folk? Det är frågor många israeler får.
Israel kan!
– En nation som Israel, som återuppväckte ett dött språk, som tog emot flyktingar från hela världen och kunde skapa en demokratisk stat i Mellanöstern, den har rimligen också förmåga att hitta en fredlig och rättvis lösning för både israeler och palestinier, säger Dean Issacharoff, som har tjänstgjort i Israels försvarsmakt som soldat på Västbanken.
Spökstaden Hebron
Hebron är den näst största staden på Västbanken, efter Östra Jerusalem, endast 35 kilometer från Jerusalem. Staden har 200 000 palestinska invånare. Eftersom Hebron är staden där man tror att Abraham har begravts är den helig för både muslimer, kristna och judar. Inne i stadens hjärta finns mellan 500 och 800 israeliska bosättare och i bosättningen Kiryat Arba bor det cirka 7000 israeler. (1)
”Jag vill fixa mitt land”
Det finns många israeler i Israel som engagerar sig för palestiniernas rättigheter trots stora svårigheter. Ett exempel på det är den israeliska fredsorganisationen Ta’ayush. De följeslår herdar som möter trakasserier från militär och bosättare, för att de skall ha möjlighet att nå sina marker och ge fåren föda. För att få en inblick i deras arbete och varför dessa israeler dagligen väljer att åka in på Västbanken och stötta palestinierna i Jordandalen har jag bett om att få prata med Guy Hircefeld, en av huvudfigurerna för organisationen.
Att se med andra ögon
Utanför väntar taxin för att ta mig till mitt första möte med Combatants för Peace, i Beit Jala. När jag stiger in i möteslokalen möts jag av en bubblande energi, palestinier och israeler är samlade för ett genrep inför dagens teater. Teater är en av metoderna som Combatants for Peace använder sig av för att dela sin historia och för att förmedla budskapet om styrkan i enighet emellan folken och vikten av ickevåld för att få ett slut på den barriär som ockupationen skapar emellan människor.
