Tema: Israeliska och palestinska fredsrörelsen

Jag vet inte varför!

Första veckan som följeslagare i Betlehem har svaret kommit ofta. En av följeslagarnas uppgifter är att finnas vid vägspärr 300. Följeslagarna finns som en lugnande närvaro och för att dokumentera händelser. Från tidig morgon passerar tusentals personer från Betlehem med omgivning på väg till arbete i Israel. Personer nekas inträde och när de kommer tillbaka frågar vi efter orsaken. Ganska ofta får vi svaret:
 Jag vet inte varför!

Romans med rädslan

– Det här är historien om Tameer och Itamar, en muslim och en jude som växer upp i Haifa. De går i olika skolor, men efter skolan träffas de och leker tillsammans. Och vad är det de leker med? Med pistoler förstås. Och deras föräldrar köpte dem vapen, stora vapen, av plast. Men Itamar vet att han inom kort ska bli riktig soldat i armén och få ett riktigt vapen.

Att lära sig räkna med stridsflygplan

Ruth beskriver hur man kan sluta se automatvapen, hur de bästa eleverna på skolorna hamnar i de hårdaste typerna av militärtjänstgöring – inte de bästa universiteten, samt hur hon fortsätter kämpa för ett Israel med lika rättigheter för alla, oavsett religion.

”Tänk om de behöver vatten?”

När politiska problem blir personliga problem kan ens värderingar om allas lika värde utmanas. Under mitt besök hos Pnina Feiler, en israelisk fredsaktivist, talade vi om detta, samt om hopp och om behovet av många människors engagemang.

En israel som engagerar sig för palestiniers rättigheter

Under mina tre månader som följeslagare i Hebron på Västbanken träffade jag varje dag palestinier som lever under förtryck och diskriminering under den israeliska ockupationen. Många palestinier jag pratade med var uppgivna då de kände sig övergivna av omvärlden och att ingen bryr sig om deras situation. Men trots att situationen kan verka hopplös finns det både privatpersoner och organisationer, både i Israel och i resten av världen, som engagerar sig och arbetar för palestiniernas rättigheter och för att stoppa ockupationen.

När stadsplanering används för att driva människor på flykt

Solen skiner och vi blir inbjudna i ett enkelt hem byggt av spånplattor, metalltak och hängande tyger som fungerar som väggar. Den som bjuder in oss på te är en kvinna från ett beduinsamhälle inte långt från Jerusalem. ”Innan alla problem började ägde jag mitt eget liv, nu finns det inget liv längre. Vi är alltid rädda att de när som helst ska komma och tvinga bort oss från vårt eget hem.”

Att göra rum i hjärtat för två sanningar

– Hela landet är Palestina. Hela landet är Israel. Vi båda hör hemma här.
Israeliska bosättaren Rabbi Hanan Schlesinger och palestinske fredsaktivisten Khaled Abu Awwad delar en vision om att få fler att mötas. De berättar om svårigheten, och nödvändigheten, att göra utrymme för den andres sanning.

”Vi ser inte deras vapen, men det gör ni.”

Var vi än befinner oss här ser vi vapen, inte bara bland militärer och poliser; även israeliska bosättare har ofta maskinvapen hängandes över axeln. Vapen i affärer, restauranger, busshållplatser, sjukhus, förskolor. Samtidigt finns det många i det israeliska samhället som står emot, som vågar vägra bära vapen.

”De säger att vi är förrädare och att vi borde dödas”

Solen står högt på himlen. Det är fredag i västra Jerusalem. Demonstranterna står i vanlig ordning samlade i femvägskorsningen vid Paris Square. De svartklädda demonstranterna står tysta med skyltar formade som svarta händer med en gemensam uppmaning skriven på tre språk – engelska, arabiska och hebreiska. Skyltarnas budskap går ej att missförstå. ”Stoppa ockupationen”.

Allting handlar om rädsla

Hur ska man förstå att vanliga, reflekterande israeler accepterar att ockupationen, med alla de övergrepp och allt förtryck mot palestinier som den för med sig, får fortsätta? Hur kan israelerna tro att den ska bidra till ett tryggare liv i Israel? Hur kan judar, som själva utsatts för så mycket våld och hat under århundraden, själva bli förövare mot ett annat folk? Det är frågor många israeler får.