Tema: Husrivningar

”De har raserat mitt hjärta och min dröm”

För många palestinier är hotet om husrivning vardag. Många familjer lever i en ständig ovisshet om när de ska få en rivningsorder och när den i så fall ska genomföras. Men befolkningen lever vidare och kämpar för att få leva ett fritt liv. Ett liv där de kan gå till arbetet, umgås med sina familjer, utbilda sig och ge barnen en bra framtid, utan oro för att ockupationen än en gång ska styra över deras liv.

”Vi försökte att stoppa detta på alla sätt”

Hur känns det att riva sitt eget hem? Iman Shawamreh vet. Med hjälper av vänner, grannar och familjen rev hon en dag i september delar av sitt hus i Beit Hanina.
– Det här är helt fel, säger hennes svärmor Umm Fadi.

– Var finns rättvisan?

-Vi var några gamlingar som ställde oss i första ledet. Sex av oss blev gripna och bundna till händer och fötter säger Suleiman Hthaleen. De körde oss till polisstationen i bosättningen Maale Adumim. Där blev jag slagen på kroppen av en soldat.

Huset som Yusuf byggde

Palestinska hus utan byggnadstillstånd får rivningsanmodan och rivs. Byggnadstillstånd ges normalt inte till palestinier. Israeliska hus utan byggnadstillstånd kan få rivningsanmodan men kommer inte att rivas, utan troligen legaliseras. Avståndet mellan husen kan vara några hundra meter men det ena huset har staten på sin sida. Det legala systemet syftar inte till rättvisa.

Lugnet före stormen?

– Vi har haft tre månader utan problem med husrivningar, men nu har läget plötsligt förändrats till det sämre. Kanske kommer det att bli krig igen.
Vi sitter i ett tält i byn Susya i South Hebron Hills och pratar med Nasser Nawaja, fältarbetare för den israeliska organisationen B’ Tselem i Betlehem- Hebronområdet på södra Västbanken. (1)

Att se på när ens hus förstörs

Vi får ett samtal på morgonen den 3 september om att ett flertal husrivningar har skett och fortfarande sker i den lilla byn al-Walaja, belägen strax utanför Bethlehem på gränsen till Jerusalems kommungräns. När vi kommer dit håller det fjärde huset på att rivas.

”Vi kommer inte att lämna”

Beduinbyn Khan al-Ahmar ska rivas. Det slår Israels högsta domstol fast. Men trots att kampen har nått sin juridiska slutpunkt har invånarna i byn inga planer på att ge upp – eller ge sig av.

Ai Weiwei och Eid från Umm el-Khair

Umm al-Khair, en by med ättlingar till beduiner som flydde Negevöknen 1948, undan kriget och Israel. Idag är 90 procent av byns byggnader och strukturer belagda med rivningsbeslut.
Carmel, den israeliska bosättningen som påbörjades 1980, tar över marken.

Vatten, en rättighet

Vatten behövs, vatten finns men vi får inte använda det. Detta är en mening som jag hört, i flera varianter, från palestinska jordbrukare flera gånger, under den tid jag varit i Jordandalen. Vatten är grunden för människor, djur och växters överlevnad. Det är grunden för människors möjlighet att överleva, en möjlighet som tusentals människor saknar under ockupationen och en rätt som måste försvaras.

Om skolan rivs

Skolan i byn Khan al-Ahmar är med i tävlingen ”Min vackra skola”. De har byggt en trädgård som går i färgerna grönt, rött och svart. Det är nioåriga Alis favoritplats i skolan men skolan är under rivningshot och barnen riskerar att förlora undervisning och kunskap.