Tema: Israeliska militären
Längtan efter rörelsefrihet
Vi följeslagare följer med Abed Salaymeh när han visar internationella turister hur den begränsade rörligheten drabbar de palestinska invånarna i Hebron. För mig verkar begränsningarna mer vara till för att göra livet svårt för palestinierna än på grund av säkerhetsskäl. Det vi bevittnat under tiden i Hebron är ibland allvarliga incidenter, men lika ofta sådant som långsiktigt nöter ner människor.
Bortom turistens blick
Jag står på den högsta kullen i Jabal al-Mukabbir i utkanten av östra Jerusalem och blickar ut över prunkande grönska. Trots att vi är nära gamla staden, är det helt tyst sånär som på en tupp som gal. Vi går upp längs en brant för att nå Iyad Fataftths hus. Trappan som han byggt för att på ett säkrare sätt kunna ta sig upp till sitt hus har blivit demolerad, men det som slår mig starkast är husets läge och muren som är byggd så tätt inpå.
Där vetet fortfarande väntar på att skördas
Syster Marie drar fram nyckelknippan ur kjolfickan och sticker nyckeln i låset. Långsamt glider porten upp. Syster Marie ler stort. Den grekisk-katolska kyrkan i Ma’alul får än en gång fyllas av ljus och besökare. I Tulkarem Camp faller Omar Amara i gråt när han berättar om minnena från sommaren 1948. al-Nakba, katastrofen, pågår fortfarande och han har ännu inte fått återvända till Miska, efter 72 år på flykt.
Att se och höra andra sidan: även israeler är människor
Mitt emot mig sitter israeliska Noa. Hennes utstrålning och värme är slående. Vi pratar om hennes dryga fem år i den israeliska försvarsmakten och om vad den tiden betyder för henne. Vi pratar om det militariserade israeliska samhället och om på vilket sätt Israel-Palestinakonflikten varje dag sätter sina spår hos den israeliska civilbefolkningen. Jag känner mig tacksam över att kunna berätta Noas historia. En historia lika viktig som en palestinskas.
En svensk oas bland stridsvagnar
Den intensifierade ilskan som kommit att prägla den våldsamma tillvaron på båda sidor efter Donald Trumps så kallade ”fredsplan” lades fram kom att göra mitt besök på Den Goda Herdens svenska skola i Beit Jala, Betlehem, till allt annat än rofyllt.
Hebron, en delad stad
Hebron på Västbanken är sedan 1997 delad i två zoner, H1 och H2. I H2 har Israel full kontroll och palestinier som bor här har mycket begränsad rörelsefrihet. Detta gör ockupationen mer påtaglig i H2 fastän också H1 och hela Västbanken är ockuperat.
Att spräcka sin bubbla
Det är lätt att bli fast i sitt sammanhang och sätt att se på världen. Som följeslagare på Västbanken får vi dagligen ta del av berättelser om det lidande och de begränsningar den israeliska ockupationen för med sig för den palestinska befolkningen. Trakasserier och kränkningar av mänskliga rättigheter från armén, den civila administrationen och bosättare ger inte direkt en positiv bild av staten Israel. Det är därför viktigt att ta del av andra röster från det israeliska samhället och se dem som vågar tala ut och verka för en fredlig samvaro.
Vinterns ockuperande kyla
Under våra första veckor i Jordandalen påtalade många personer vi mötte att vintern var i antågande. Flera uttryckte oro över att situationen varit lugn ett tag och fruktade mer aktivitet från ockupationsmaktens sida. Efter den senaste veckan står det klart för mig att det skett en förändring och att vintern verkligen är här. I det här fallet är det däremot mer än en förändring i temperatur och antal soltimmar.
Ny bosättning- fler militärer och färre butiker?
Jag hör dem på avstånd, militärerna och deras kängor mot marken. De kommer allt närmare. Jag hör även röster av högljudda bosättare som verkar göra allt de kan för att visa att området tillhör dem. Deras guide pratar engelska och hebreiska. På engelska säger han:
– EAPPI är här för att de är vänner med palestinierna och sympatiserar med dem.
Jag är här för att jag vill stå upp för de mänskliga rättigheterna.
