Tema: Israeliska militären

”Vi ser inte deras vapen, men det gör ni.”

Var vi än befinner oss här ser vi vapen, inte bara bland militärer och poliser; även israeliska bosättare har ofta maskinvapen hängandes över axeln. Vapen i affärer, restauranger, busshållplatser, sjukhus, förskolor. Samtidigt finns det många i det israeliska samhället som står emot, som vågar vägra bära vapen.

Allting handlar om rädsla

Hur ska man förstå att vanliga, reflekterande israeler accepterar att ockupationen, med alla de övergrepp och allt förtryck mot palestinier som den för med sig, får fortsätta? Hur kan israelerna tro att den ska bidra till ett tryggare liv i Israel? Hur kan judar, som själva utsatts för så mycket våld och hat under århundraden, själva bli förövare mot ett annat folk? Det är frågor många israeler får.

”Varför väljer de att träna på vår mark?”

Jordandalen påverkas mycket av militärträning. Israeliska soldater kommer i busslaster och tränar i ett specifikt område under ett dygn. Vi möter Abdul Karim och hans familj i byn Ibziq som under december månad behövt evakueras fem gånger då soldaterna kommer med pansarvagnar till området för att träna. Något som skapar stora problem för familjen.

Barn som grips av militär

Flera gånger i veckan står vi på skolvägar där den militära närvaron är hög. I Tuqu’, en by söder om Betlehem, ligger fyra skolor nära varandra. Därför går alla elever från lågstadiet till gymnasiet på den här vägen. När vi står där är det alltid trevlig stämning och alla elever säger god morgon. De minsta vinkar glatt, vill veta våra namn och skaka hand. Men lite längre bort står soldaterna.

”Vi måste våga vägra vapen!”

I inget annat land jag har besökt har den militära närvaron varit så uppenbar. På gator, i gamla stan i Jerusalem, på bussar och på caféer. Även bosättare med maskingevären hängande över axeln hör till gatubilden. Ruth Hiller, israelisk mor till sex barn har gjort det till sin livsuppgift att bidra till demilitariseringen av det israeliska samhället.

Huset som Yusuf byggde

Palestinska hus utan byggnadstillstånd får rivningsanmodan och rivs. Byggnadstillstånd ges normalt inte till palestinier. Israeliska hus utan byggnadstillstånd kan få rivningsanmodan men kommer inte att rivas, utan troligen legaliseras. Avståndet mellan husen kan vara några hundra meter men det ena huset har staten på sin sida. Det legala systemet syftar inte till rättvisa.

Att se på när ens hus förstörs

Vi får ett samtal på morgonen den 3 september om att ett flertal husrivningar har skett och fortfarande sker i den lilla byn al-Walaja, belägen strax utanför Bethlehem på gränsen till Jerusalems kommungräns. När vi kommer dit håller det fjärde huset på att rivas.

Vatten, en rättighet

Vatten behövs, vatten finns men vi får inte använda det. Detta är en mening som jag hört, i flera varianter, från palestinska jordbrukare flera gånger, under den tid jag varit i Jordandalen. Vatten är grunden för människor, djur och växters överlevnad. Det är grunden för människors möjlighet att överleva, en möjlighet som tusentals människor saknar under ockupationen och en rätt som måste försvaras.

”Jag vill tillbaka till mitt hem”

Över fälten kommer ljudet av borrar mot betong, som följs av höga kraschande ljud. Det är ljuden av palestinska hem som förstörs. Vi står alla hjälplösa bredvid medan bulldozrarna fortsätter sitt arbete ostört. I slutet av dagen har tolv vuxna och åtta barn förlorat sina hem, och femton personer förlorat förutsättningen för sin försörjning.

När rädslan får styra

Under vår tid här besöker vi även Israel för att lära oss mer om det israeliska samhället. När vi reste till Haifa träffade vi Ruth Hiller som är israelisk medborgare och bor i en kibbutz. Hennes äldsta son Yinnon sa vid 15 års ålder att han var pacifist och inte ville göra militärtjänsten. Det innebar början på Ruths aktivism mot den militaristiska normen [1] i det israeliska samhället.