Tema: Israeliska samhället

Israeliskt ickevåld

”Jag målar sedan många år tillbaka mina naglar gröna för att påminna mig om ’gröna linjen’”, berättar den 80-åriga israeliska fredsaktivisten Ruth och ler. Som följeslagare i Jerusalem möter vi på veckobasis israeliska fredsaktivister på demonstrationer i både västra och östra Jerusalem.

Att se och höra andra sidan: även israeler är människor

Mitt emot mig sitter israeliska Noa. Hennes utstrålning och värme är slående. Vi pratar om hennes dryga fem år i den israeliska försvarsmakten och om vad den tiden betyder för henne. Vi pratar om det militariserade israeliska samhället och om på vilket sätt Israel-Palestinakonflikten varje dag sätter sina spår hos den israeliska civilbefolkningen. Jag känner mig tacksam över att kunna berätta Noas historia. En historia lika viktig som en palestinskas.

Att spräcka sin bubbla

Det är lätt att bli fast i sitt sammanhang och sätt att se på världen. Som följeslagare på Västbanken får vi dagligen ta del av berättelser om det lidande och de begränsningar den israeliska ockupationen för med sig för den palestinska befolkningen. Trakasserier och kränkningar av mänskliga rättigheter från armén, den civila administrationen och bosättare ger inte direkt en positiv bild av staten Israel. Det är därför viktigt att ta del av andra röster från det israeliska samhället och se dem som vågar tala ut och verka för en fredlig samvaro.

Därför fruktar Israels högerhökar äldre kvinnor med protestplakat

Spillrorna av den en gång starka israeliska fredsrörelsen har blivit öppet villebråd för Israels högerhökar. Danit som ligger medvetslös på den blodiga marken för att ha kritiserat ockupationen är bara toppen på isberget. Dr. Noa Kashny, vars expertområde är politisk psykologi och konfliktlösning, hävdar att israeliska judar som utmanar föreställningen om Israels skuldlöshet, ofta uppfattas som mer provocerande än andra kritiker.

Mörk turism i Goliats Stad

I byn Silwan, numera en central komponent av östra Jerusalem, har den radikala bosättarorganisationen El’ad, med David Be’eri i spetsen, operativ kontroll över utgrävningen “Davids Stad”. Konsekvenserna är tvångsvräkningar av palestinier och en blomstrande turistnäring, som oavkortat gynnar bosättarrörelsen.

Romans med rädslan

– Det här är historien om Tameer och Itamar, en muslim och en jude som växer upp i Haifa. De går i olika skolor, men efter skolan träffas de och leker tillsammans. Och vad är det de leker med? Med pistoler förstås. Och deras föräldrar köpte dem vapen, stora vapen, av plast. Men Itamar vet att han inom kort ska bli riktig soldat i armén och få ett riktigt vapen.

Att lära sig räkna med stridsflygplan

Ruth beskriver hur man kan sluta se automatvapen, hur de bästa eleverna på skolorna hamnar i de hårdaste typerna av militärtjänstgöring – inte de bästa universiteten, samt hur hon fortsätter kämpa för ett Israel med lika rättigheter för alla, oavsett religion.

En israel som engagerar sig för palestiniers rättigheter

Under mina tre månader som följeslagare i Hebron på Västbanken träffade jag varje dag palestinier som lever under förtryck och diskriminering under den israeliska ockupationen. Många palestinier jag pratade med var uppgivna då de kände sig övergivna av omvärlden och att ingen bryr sig om deras situation. Men trots att situationen kan verka hopplös finns det både privatpersoner och organisationer, både i Israel och i resten av världen, som engagerar sig och arbetar för palestiniernas rättigheter och för att stoppa ockupationen.

Prövad och dömd på knappt femton minuter

I ett bås sitter en blek och mager pojke i 16-årsåldern. Runtom honom är olika vuxna personer, de flesta i uniform, andra civilklädda. Ingen tittar på pojken, de är fullt upptagna med att prata med varandra. Dörren till vänster öppnas då och då och främmande personer går in och ut ur rummet. Efter cirka femton minuters samtal på hebreiska, som översätts sporadiskt till arabiska av en ung israelisk soldat, beslutas att pojken ska hållas kvar tre dagar till i ett förhörscenter i syfte att få fram ytterligare erkännanden.

”Vi ser inte deras vapen, men det gör ni.”

Var vi än befinner oss här ser vi vapen, inte bara bland militärer och poliser; även israeliska bosättare har ofta maskinvapen hängandes över axeln. Vapen i affärer, restauranger, busshållplatser, sjukhus, förskolor. Samtidigt finns det många i det israeliska samhället som står emot, som vågar vägra bära vapen.