Tema: Jordbruk på Västbanken

”Det är din mark, men du får inte vara på den.”

Markerna runtom den palestinska byn Turmus’ayya är mycket frodiga, perfekt för jordbruk. Här brukade byborna tillbringa fredagseftermiddagarna tillsammans med sina familjer och njuta av det vackra landskapet. Idag får de bara tillträda marken två gånger om året och bevakas då av israelisk militär och polis.

Gör vi någon nytta?

Har följeslagarnas närvaro på Västbanken någon betydelse, egentligen? Kan man åstadkomma något av vikt genom att vara här i tre månader?

Om olivträden kände de händer som planterade dem, skulle deras olja bli till tårar

I Mukhroor, ett område i Cremisan Valley, cirka 5 kilometer från Jerusalem möter vi Abu Nader. Han har tidigare arbetat som lärare men under de sista åren arbetat som jordbrukare. Hans land står nu i blom och vi vandrar in i ett hav av bondbönor, fikonträd, mandelträd och olivträd som knoppas med en vingård som vilar stilla efter vinterns dvala. Det är med ett tungt hjärta som Abu Nader berättar för oss att hans mark som tidigare var 1000 kvadratmeter minskats till knappa 200 kvadratmeter efter landkonfiskering.

”Jag vill fixa mitt land”

Det finns många israeler i Israel som engagerar sig för palestiniernas rättigheter trots stora svårigheter. Ett exempel på det är den israeliska fredsorganisationen Ta’ayush. De följeslår herdar som möter trakasserier från militär och bosättare, för att de skall ha möjlighet att nå sina marker och ge fåren föda. För att få en inblick i deras arbete och varför dessa israeler dagligen väljer att åka in på Västbanken och stötta palestinierna i Jordandalen har jag bett om att få prata med Guy Hircefeld, en av huvudfigurerna för organisationen.

Ockupationens vardag

Hur påverkar ockupationen palestiniers och israelers sätt att se på varandra? Förmodligen bidrar den till att öka rädslan för ”den andre”. Rädslan är inte obefogad, men ockupationen är knappast den bästa lösningen för att uppnå en rättvis överenskommelse mellan palestinier och israeler.

”De har byggt muren på mitt hjärta”

Antoinette Kniesevich är 85 år och engagerad i allt ifrån äldreomsorg och sin lokala kyrka till familjeplanering och fredsarbete. Hon bor bredvid flyktinglägret Aida och brukade ha utsikt över familjens och grannars olivlundar. Nu ligger huset precis vid den åtta meter höga betongmuren som skär igenom norra kanten av Betlehem. Vi pratar om livet bredvid muren, erfarenheterna av första och andra Intifadan och förutsättningar för fred.

Hur mycket skada kan två herdar och deras får orsaka?

Beduiner på Västbanken får det allt svårare under ockupationen. Vi följer med Ayman och hans bror Diyab och deras får en dag när de blir stoppade av militären utan anledning och rätten till familjens egen mark kränks.

Att stanna kvar

En stor del av det palestinska motståndet mot ockupationen är “sumud”, vilket helt enkelt betyder att stanna kvar. Att vara kvar i landet, stanna kvar på sin mark och inte ge sig. Men på det till stor del Israelkontrollerade Västbanken innebär det ofta stora utmaningar. Vi träffade Abu Ahmed och hörde om hans kamp för att kunna stanna kvar på sin mark trots långdragna domstolsprocesser för att bevisa äganderätt, strikta regler för att få bygga och olagliga israeliska utposter.

Ett liv som upphör

Mahyoub Elamur är född och uppvuxen i Khirbet Samra, ett litet samhälle i norra Jordandalen. I Khirbet Samra tog han vid familjeyrket som herde, bildade familj och har idag sju barn. Det liv som han och hans familj skapade i Khirbet Samra har de nu tvingats lämna efter att livet i där har blivit allt för osäkert. Livet gick från att handla om utveckling till att handla om överlevnad och säkerhet.

Att se på när ens hus förstörs

Vi får ett samtal på morgonen den 3 september om att ett flertal husrivningar har skett och fortfarande sker i den lilla byn al-Walaja, belägen strax utanför Bethlehem på gränsen till Jerusalems kommungräns. När vi kommer dit håller det fjärde huset på att rivas.