Tema: Muren

”Ser ni vad som sker här? De behandlar oss som djur”

Klockan är 05.00 och jag befinner mig vid Qalandiya checkpoint. Det är den första fredagen under den muslimska fastemånaden Ramadan och palestinier från Västbanken köar redan för att ta sig igenom den militära vägspärren för att åka till Jerusalem för fredagsbönen i al-Aqsa-moskén, den tredje heligaste platsen för muslimer världen över.

Ockupationens vardag

Hur påverkar ockupationen palestiniers och israelers sätt att se på varandra? Förmodligen bidrar den till att öka rädslan för ”den andre”. Rädslan är inte obefogad, men ockupationen är knappast den bästa lösningen för att uppnå en rättvis överenskommelse mellan palestinier och israeler.

”De har byggt muren på mitt hjärta”

Antoinette Kniesevich är 85 år och engagerad i allt ifrån äldreomsorg och sin lokala kyrka till familjeplanering och fredsarbete. Hon bor bredvid flyktinglägret Aida och brukade ha utsikt över familjens och grannars olivlundar. Nu ligger huset precis vid den åtta meter höga betongmuren som skär igenom norra kanten av Betlehem. Vi pratar om livet bredvid muren, erfarenheterna av första och andra Intifadan och förutsättningar för fred.

Kontrasternas vandring

Det är början på min tid som följeslagare och vi möter gräsrotsorganisationen Wi´am, ett möte med många intryck. En vandring längs gatorna med målningar om fred och ockupationens historia. Hur olika platser visar på hur samhället finner lösningar för att skydda barnen, arbeta för fred och ett slut på ockupationen.

Bönen vid muren

Varje fredag kväll klockan halv sex samlas några människor vid muren, hälsar och växlar några vardagliga ord innan de sakta börjar gå längs den. Någon tar upp rosenkransbönen och andra stämmer in. Språken växlar beroende på deltagarnas hemspråk. De vandrar samma sträcka fram och tillbaka några gånger och stannar vid en ikon av jungfru Maria, målad på murens vägg. Där sjunger man gemensamt en psalm innan man tackar varandra och går åt olika håll.

Säkerhetsskäl – det mest upprepade ordet efter inshallah

När jag frågat palestinska kontakter om de tror att fred mellan israeler och palestinier är möjligt är inshallah det mest förekommande svaret jag fått. Inshallah betyder om Gud vill och är förmodligen det mest upprepade ordet jag hört under min resa. Ordet säkerhetsskäl ligger dock inte långt efter.

Gröna linjen, muren och livet däremellan

Muren som sträcker sig många mil byggdes av Israel av säkerhetsskäl, av rädsla för terroristattacker från palestinier. En kan då fråga sig hur det kommer sig att större delen av muren byggdes på palestinskt territorium? Eftersom detta medför att flera palestinska samhällen hamnar på samma sida muren som Israel. [1]

Kontroller och vägspärrar kan också bli vardag

Det första jag upplevde när jag anlände till Betlehem var muren. Sedan såg jag vägspärren som måste passeras för att komma in i staden. Efter nästan tre månader här har jag mött många människor på denna plats, möten som har fått mig att både skratta och gråta. Muren och vägspärren utgör en stor del av vardagen för människorna som bor här och därför vill jag inte åka härifrån utan att skriva om det.

Ickevåld är den enda vägen att möta ockupationen

Hani Abu Haikel möter upp mig och min kollega vid en militär vägspärr nedanför området Tel Rumeida som är ett av de äldsta i Hebron. För att ta oss till hans hem passerar vi genom den israeliska bosättningen med samma namn som området. Efter att återigen ha kontrollerats av militären när vi passerar genom bosättningen kommer vi till Hanis familjs hus. Där slår vi oss ner på familjens uteplats som är inburad för att skydda mot föremål och annat som bosättarna kan kasta.

Murar, id-kontroller och humor

En tidig förmiddag beger vi följeslagare oss i taxi genom Betlehem mot Bir Ouna, i den intilliggande staden Beit Jala. Ända sedan jag anlände hit har jag försökt att ta in all möjlig tillgänglig information – det finns mycket att lära sig om livet under ockupation. Snart kommer jag få ännu en insikt om vad en mur som skiljer människor åt kan innebära. Det får mig att önska att alla människor som vill resa betongklumpar för att skilja männsikor åt kunde få dricka kaffe hemma hos familjen Abu Sa’d.