Tema: Rätten till mark och tvångsförflyttning

När vatten är olagligt

– Det är helt omöjligt för oss att få vattnet, hur mycket vi än betalar! Ge oss ett pris så betalar vi! Men även om vi vill betala så kan vi inte få vattnet. Hur kan det vara olagligt att ha vatten? Alla behöver ju vatten för att kunna leva.

”Det är din mark, men du får inte vara på den.”

Markerna runtom den palestinska byn Turmus’ayya är mycket frodiga, perfekt för jordbruk. Här brukade byborna tillbringa fredagseftermiddagarna tillsammans med sina familjer och njuta av det vackra landskapet. Idag får de bara tillträda marken två gånger om året och bevakas då av israelisk militär och polis.

”De har raserat mitt hjärta och min dröm”

För många palestinier är hotet om husrivning vardag. Många familjer lever i en ständig ovisshet om när de ska få en rivningsorder och när den i så fall ska genomföras. Men befolkningen lever vidare och kämpar för att få leva ett fritt liv. Ett liv där de kan gå till arbetet, umgås med sina familjer, utbilda sig och ge barnen en bra framtid, utan oro för att ockupationen än en gång ska styra över deras liv.

Gör vi någon nytta?

Har följeslagarnas närvaro på Västbanken någon betydelse, egentligen? Kan man åstadkomma något av vikt genom att vara här i tre månader?

”Jag tycker synd om bosättarna för de är ockuperade av sin egen rädsla”

Vid källan Ein al-Qoos som en gång i tiden försåg Nabi Salehs invånare med vatten tillåts idag endast israeler att vistas. Inga skyltar informerar om att palestinier inte får befinna sig på platsen och de nymålade bänkarna i den lummiga grönskan ger snarare ett välkomnande intryck. Trots detta tar det 20 minuter innan en militärjeep anländer och beordrar oss att lämna området.

Om olivträden kände de händer som planterade dem, skulle deras olja bli till tårar

I Mukhroor, ett område i Cremisan Valley, cirka 5 kilometer från Jerusalem möter vi Abu Nader. Han har tidigare arbetat som lärare men under de sista åren arbetat som jordbrukare. Hans land står nu i blom och vi vandrar in i ett hav av bondbönor, fikonträd, mandelträd och olivträd som knoppas med en vingård som vilar stilla efter vinterns dvala. Det är med ett tungt hjärta som Abu Nader berättar för oss att hans mark som tidigare var 1000 kvadratmeter minskats till knappa 200 kvadratmeter efter landkonfiskering.

Vattnet är slut, vägen är borta

– De vill isolera oss och göra livet så svårt som möjligt för oss, för att få oss att flytta, tror Nidal Younes, chef för byråden i Masafer Yattadistriktet, och syftar på de israeliska myndigheterna. För några veckor sen grävde den militära myndigheten upp en väg som möjliggjorde en hyfsat snabb förbindelse till Yatta för områdets tolv byar.

En sisyfoskamp mot bosättare och byråkrati

I sex år slet Fares för att den israeliska staten skulle kompensera honom, så att han återigen obehindrat skulle kunna bruka sin jord. I slutändan var det Fares själv som fick stå för notan. Efter att ha kommit på fötter är han nu tillbaka på ruta ett.

”Varför väljer de att träna på vår mark?”

Jordandalen påverkas mycket av militärträning. Israeliska soldater kommer i busslaster och tränar i ett specifikt område under ett dygn. Vi möter Abdul Karim och hans familj i byn Ibziq som under december månad behövt evakueras fem gånger då soldaterna kommer med pansarvagnar till området för att träna. Något som skapar stora problem för familjen.

”De har byggt muren på mitt hjärta”

Antoinette Kniesevich är 85 år och engagerad i allt ifrån äldreomsorg och sin lokala kyrka till familjeplanering och fredsarbete. Hon bor bredvid flyktinglägret Aida och brukade ha utsikt över familjens och grannars olivlundar. Nu ligger huset precis vid den åtta meter höga betongmuren som skär igenom norra kanten av Betlehem. Vi pratar om livet bredvid muren, erfarenheterna av första och andra Intifadan och förutsättningar för fred.