Tema: Mänskliga rättigheter

Att leva tillsammans – Ta’ayush

Amira orkar inte med närkontakt med soldaterna idag, den som alltid blir av då fåren betar på marken som gränsar till bosättningen Otniel. Även när Ta’ayush går med Amira och visar soldaterna papper på att hon äger marken så blir Amira och hennes får bortkörda.

Ockuperad av minnesmärke

Huda Asesme, en femtioårig palestinsk kvinna, berättar om hur livet har blivit för de palestinier som bor kvar på landsbygden. Hudas hus ligger på kullens topp. Utsikten är magnifik över dalgången som brer ut sig mot horisonten. Gårdsplanen är väl organiserad. Prydliga högar med ved, fårhus och åsnor som nöjt tuggar i sig hö. Hudas trädgård ligger under fikonträdens skugga där hon odlar tomater, kryddor och peppar. På kullen bredvid tronar minnesmärket, som de israeliska bosättarna besöker på fredagar.

En berättelse om uthållighet och fredsarbete

Det finns fridfulla platser i Palestina. Vi besökte en häromdagen, gården Tent of Nations på en bergstopp.
– Vi vägrar att vara fiender, säger familjen Nassar, och bjuder in till grottorna på gården.

Säkerhetsskäl – det mest upprepade ordet efter inshallah

När jag frågat palestinska kontakter om de tror att fred mellan israeler och palestinier är möjligt är inshallah det mest förekommande svaret jag fått. Inshallah betyder om Gud vill och är förmodligen det mest upprepade ordet jag hört under min resa. Ordet säkerhetsskäl ligger dock inte långt efter.

Hebrons sköna dalar lider

Vi är på väg till familjen Aram så att de kan vittna om husrivningen. De bor i området Masafer Yatta, den sydligaste delen av Hebrons dalar, precis på gränsen mellan Västbanken och Israel.

– De river våra hem och vi bygger upp dem igen.

”Jag vill tillbaka till mitt hem”

Över fälten kommer ljudet av borrar mot betong, som följs av höga kraschande ljud. Det är ljuden av palestinska hem som förstörs. Vi står alla hjälplösa bredvid medan bulldozrarna fortsätter sitt arbete ostört. I slutet av dagen har tolv vuxna och åtta barn förlorat sina hem, och femton personer förlorat förutsättningen för sin försörjning.

Olivskörd med militär närvaro

Så långt ögat når ser jag olivträd när vi färdas genom det palestinska landskapet på nordvästra Västbanken, olivträd som kan vara hundra år gamla. Generationer av palestinier har skördat sina oliver från träden, men idag hindras tyvärr många av israeliska bosättare och militär. I byn Kafr Qaddum har de som äger olivträd nära bosättningen Kedumim fått tillåtelse av israeliska myndigheter att tillträda och skörda på sin mark i endast tio dagar.

”Vi stannar här tills vi dör”

För palestinierna är jordbruket och jorden av stor symbolisk vikt för deras identitet och den fortsatta kampen mot Israels ockupation [1]. Muhannad Salah bor i byn Chochalh sedan 1992, som idag är helt omringad av israeliska bosättningar. Han försöker leva i fred och bruka sin jord men stöter på många olika problem, likt de flesta palestinier som bor i det av Israel kontrollerade område C på Västbanken.

Berättelsen om ett modernt jordbruk

Abdel Razek är en modern bonde. Det avspeglas i namnet på företaget som han driver tillsammans med några familjemedlemmar: Fara & Bokayaa moderna jordbruk. När jag tillsammans med min följeslagarkollega träffar Abdel en solig septemberdag, fylls jag av en blandning av framtidstro och oro för de utmaningarna som deras jordbruk står inför.

Kontroller och vägspärrar kan också bli vardag

Det första jag upplevde när jag anlände till Betlehem var muren. Sedan såg jag vägspärren som måste passeras för att komma in i staden. Efter nästan tre månader här har jag mött många människor på denna plats, möten som har fått mig att både skratta och gråta. Muren och vägspärren utgör en stor del av vardagen för människorna som bor här och därför vill jag inte åka härifrån utan att skriva om det.

Share on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterShare on LinkedInEmail this to someonePrint this page