Tema: Mänskliga rättigheter

När vatten är olagligt

– Det är helt omöjligt för oss att få vattnet, hur mycket vi än betalar! Ge oss ett pris så betalar vi! Men även om vi vill betala så kan vi inte få vattnet. Hur kan det vara olagligt att ha vatten? Alla behöver ju vatten för att kunna leva.

”Det är din mark, men du får inte vara på den.”

Markerna runtom den palestinska byn Turmus’ayya är mycket frodiga, perfekt för jordbruk. Här brukade byborna tillbringa fredagseftermiddagarna tillsammans med sina familjer och njuta av det vackra landskapet. Idag får de bara tillträda marken två gånger om året och bevakas då av israelisk militär och polis.

”De har raserat mitt hjärta och min dröm”

För många palestinier är hotet om husrivning vardag. Många familjer lever i en ständig ovisshet om när de ska få en rivningsorder och när den i så fall ska genomföras. Men befolkningen lever vidare och kämpar för att få leva ett fritt liv. Ett liv där de kan gå till arbetet, umgås med sina familjer, utbilda sig och ge barnen en bra framtid, utan oro för att ockupationen än en gång ska styra över deras liv.

Vem får resa till den heliga staden?

Varje år kommer upp till tre miljoner turister till Jerusalem. Folk vallfärdar från hela världen för att förundras över sina heliga platser. Men för de palestinier som bor på Västbanken, till och med så nära som 20 minuter bort, är inte tillgången till den heliga staden lika given. Efter att muren byggdes är flera hundra tusen palestinier förbjudna att åka till Jerusalem genom ett komplicerat system av tillstånd som kontrollerar palestiniers rörelsefrihet.

Gör vi någon nytta?

Har följeslagarnas närvaro på Västbanken någon betydelse, egentligen? Kan man åstadkomma något av vikt genom att vara här i tre månader?

”Jag tycker synd om bosättarna för de är ockuperade av sin egen rädsla”

Vid källan Ein al-Qoos som en gång i tiden försåg Nabi Salehs invånare med vatten tillåts idag endast israeler att vistas. Inga skyltar informerar om att palestinier inte får befinna sig på platsen och de nymålade bänkarna i den lummiga grönskan ger snarare ett välkomnande intryck. Trots detta tar det 20 minuter innan en militärjeep anländer och beordrar oss att lämna området.

Om olivträden kände de händer som planterade dem, skulle deras olja bli till tårar

I Mukhroor, ett område i Cremisan Valley, cirka 5 kilometer från Jerusalem möter vi Abu Nader. Han har tidigare arbetat som lärare men under de sista åren arbetat som jordbrukare. Hans land står nu i blom och vi vandrar in i ett hav av bondbönor, fikonträd, mandelträd och olivträd som knoppas med en vingård som vilar stilla efter vinterns dvala. Det är med ett tungt hjärta som Abu Nader berättar för oss att hans mark som tidigare var 1000 kvadratmeter minskats till knappa 200 kvadratmeter efter landkonfiskering.

Allting handlar om rädsla

Hur ska man förstå att vanliga, reflekterande israeler accepterar att ockupationen, med alla de övergrepp och allt förtryck mot palestinier som den för med sig, får fortsätta? Hur kan israelerna tro att den ska bidra till ett tryggare liv i Israel? Hur kan judar, som själva utsatts för så mycket våld och hat under århundraden, själva bli förövare mot ett annat folk? Det är frågor många israeler får.

Vattnet är slut, vägen är borta

– De vill isolera oss och göra livet så svårt som möjligt för oss, för att få oss att flytta, tror Nidal Younes, chef för byråden i Masafer Yattadistriktet, och syftar på de israeliska myndigheterna. För några veckor sen grävde den militära myndigheten upp en väg som möjliggjorde en hyfsat snabb förbindelse till Yatta för områdets tolv byar.

En sisyfoskamp mot bosättare och byråkrati

I sex år slet Fares för att den israeliska staten skulle kompensera honom, så att han återigen obehindrat skulle kunna bruka sin jord. I slutändan var det Fares själv som fick stå för notan. Efter att ha kommit på fötter är han nu tillbaka på ruta ett.