Tema: Samhälle i Israel och Palestina

Prövad och dömd på knappt femton minuter

I ett bås sitter en blek och mager pojke i 16-årsåldern. Runtom honom är olika vuxna personer, de flesta i uniform, andra civilklädda. Ingen tittar på pojken, de är fullt upptagna med att prata med varandra. Dörren till vänster öppnas då och då och främmande personer går in och ut ur rummet. Efter cirka femton minuters samtal på hebreiska, som översätts sporadiskt till arabiska av en ung israelisk soldat, beslutas att pojken ska hållas kvar tre dagar till i ett förhörscenter i syfte att få fram ytterligare erkännanden.

När stadsplanering används för att driva människor på flykt

Solen skiner och vi blir inbjudna i ett enkelt hem byggt av spånplattor, metalltak och hängande tyger som fungerar som väggar. Den som bjuder in oss på te är en kvinna från ett beduinsamhälle inte långt från Jerusalem. ”Innan alla problem började ägde jag mitt eget liv, nu finns det inget liv längre. Vi är alltid rädda att de när som helst ska komma och tvinga bort oss från vårt eget hem.”

Främja kvinnors ekonomiska oberoende för fred

I industriköket på KFUK i Jeriko stärker kvinnor varandra varje dag.
Vi måste jobba på flera fronter samtidigt. Kan vi stärka kvinnor och ungas roll och inflytande i samhället är vi bättre rustade för att få ett slut på ockupationen, säger Nazar Husari Halteh.

”Vi ser inte deras vapen, men det gör ni.”

Var vi än befinner oss här ser vi vapen, inte bara bland militärer och poliser; även israeliska bosättare har ofta maskinvapen hängandes över axeln. Vapen i affärer, restauranger, busshållplatser, sjukhus, förskolor. Samtidigt finns det många i det israeliska samhället som står emot, som vågar vägra bära vapen.

Färgsprakande kvinnor förändrar Jubbet ad-Dib

I byn Jubbet ad-Dib möts jag av tre färgsprakande kvinnor, skaparna av kvinnogruppen i byn. De bestämde sig för att förändra sin livssituation genom att bygga en grund som kunde ta dem in i det moderna samhället. Tidigare fanns ingen el i Jubbet ad-Dib och inget rent vatten. De flesta av kvinnornas män arbetar långa dagar och har därför inte möjlighet att hjälpa till i byn. Kvinnorna skapade inte bara en ljusare framtid för sig och sina barn utan även en stabilare ekonomi.

Bostad efter etnicitet

Gwinwa är en ung kvinna från Nasaret med många tankar och stora drömmar kring hur hon vill leva sitt liv som en självständig, kristen israelisk kvinna. Hon har ett instagram-konto där hon lägger upp feministiska budskap och hon drömmer om att flytta till Italien. Dock är situationen för henne och andra från den arabiska minoritetsbefolkningen med israeliskt medborgarskap ofta komplicerad på många sätt. Bland annat finns det många platser i Israel där araber enligt lag inte kan bosätta sig, även om de är israeliska medborgare.

Kring matbordet är vi alla lika

Kvinnorna: Islam, Rana och Sdihar från flyktinglägret Aida Camp startade kvinnoorganisationen Noor WEG, där de tillsammans förbättrar sina och andra kvinnors levnadsförhållanden. De har alla barn med handikapp. Genom att arbeta tillsammans, bland annat genom att hålla i matlagningskurser, har de kunnat starta en skola för sina barn och en säkrad inkomst för familjen.

Om olivträden kände de händer som planterade dem, skulle deras olja bli till tårar

I Mukhroor, ett område i Cremisan Valley, cirka 5 kilometer från Jerusalem möter vi Abu Nader. Han har tidigare arbetat som lärare men under de sista åren arbetat som jordbrukare. Hans land står nu i blom och vi vandrar in i ett hav av bondbönor, fikonträd, mandelträd och olivträd som knoppas med en vingård som vilar stilla efter vinterns dvala. Det är med ett tungt hjärta som Abu Nader berättar för oss att hans mark som tidigare var 1000 kvadratmeter minskats till knappa 200 kvadratmeter efter landkonfiskering.

Allting handlar om rädsla

Hur ska man förstå att vanliga, reflekterande israeler accepterar att ockupationen, med alla de övergrepp och allt förtryck mot palestinier som den för med sig, får fortsätta? Hur kan israelerna tro att den ska bidra till ett tryggare liv i Israel? Hur kan judar, som själva utsatts för så mycket våld och hat under århundraden, själva bli förövare mot ett annat folk? Det är frågor många israeler får.

Vattnet är slut, vägen är borta

– De vill isolera oss och göra livet så svårt som möjligt för oss, för att få oss att flytta, tror Nidal Younes, chef för byråden i Masafer Yattadistriktet, och syftar på de israeliska myndigheterna. För några veckor sen grävde den militära myndigheten upp en väg som möjliggjorde en hyfsat snabb förbindelse till Yatta för områdets tolv byar.