Tema: Samhälle i Israel och Palestina

Olivträdet i Israel-Palestinakonfliktens mitt

Det är slutet av november och olivskörden på Västbanken börjar lida mot sitt slut. Olivträdet är för palestinierna så mycket mer än ett träd, det är en djupt rotad del av den palestinska identiteten. Israeliska styrkor och bosättare har genom åren grävt upp, sågat ner eller på andra sätt förstört miljontals olivträd. Avsaknaden av följeslagarnas skyddande närvaro under årets olivskörd har gjort att det är viktigare än någonsin att uppmärksamma den vandalisering som sker av palestinsk mark och egendom och de attacker som riktas mot olivplockare.

Att plocka oliver i en ockuperad stad

I skuggan av amerikanska valet och coronapandemin fortsätter den israeliska ockupationen av Västbanken. Detta märks inte minst under den pågående olivskörden, som utan internationella observatörer i år innebär ökad oro för trakasserier och vandalisering. I hjärtat av Hebron, där militär, extremistiska bosättare och palestinsk civilbefolkning ska samsas på en väldigt liten yta, blir det extra tydligt.

När en global pandemi slår till mot ett ockuperat område

Det är nu över ett halvår sedan jag evakuerades från Betlehem mitt i natten på grund av coronavirusets spridning på Västbanken. Inte en dag passerar utan att jag tänker på alla de människor och samhällen som jag kom nära under min tid som följeslagare, och som jag inte ens fick möjlighet att säga hej då till. Jag har kontakt med Omar, socialsekreterare på en pojkskola i Tuqu i Betlehemsområdet, och han berättar för mig att den globala pandemin till följd av covid-19 har slagit hårt mot de palestinska ockuperade områdena.

Den internationella närvaron behövs i skörden av det gröna guldet

För ett år och några dagar sedan satt jag och mina teamkamrater, Ben från Wales och Isabela från Brasilien, under ett olivträd i byn Shufa på norra Västbanken. Mohammed skulle få hjälp att skörda sina oliver med vår skyddande närvaro. Det här året hade säkert Följeslagarprogrammet, eller någon annan internationell organisation, varit på plats och skyddat honom också, om det inte hade varit för Covid-19-pandemin. Tyvärr är behovet av hjälp mot bosättare betydligt större än det finns fredsorganisationer som kan bistå på plats.

Hjälten och hjärtat bakom vårt uppdrag i Betlehem

Mohammad Adnan Asakreh, den unga man som har öppnat upp hela sin värld för oss och utan vem våra månader i Betlehem inte hade varit desamma. Utöver att ha fungerat som vår chaufför så har Mohammad varit vår huvudsakliga länk in i det palestinska samhället. Vår stöttepelare. Vår tolk. Personen vi har frågat om i princip allt. Mohammad och hans familj kommer för all framtid att ha en speciell plats i mitt hjärta.

Jordbruk som motstånd

De tre kustnära regionerna Tulkarem, Qalqilya och Salfit på nordvästra Västbanken kallades tidigare ”Palestinas fruktkorg” på grund av sina rika vattenresurser och bördiga jordar. Idag har de naturtillgångar, som tidigare varit till befolkningens fördel, visat sig göra området desto mer utsatt under ockupation. Men det finns de som väljer att inte ge upp när den eftertraktade marken konfiskeras av israeliska bosättningar, militäranläggningar, industrier och murar: bönderna.

Att planera en ockupation

Ett långsamt övertagande av staden. En helig stad, arkeologi, nationalparker och infrastruktur. Hus byggs, hus rivs, det handlar om stadsplanering. Om vilka berättelser som berättas i det offentliga rummet, men även vilka områden som tillåts växa och hur i Jerusalem. Jag har mött kvinnor från den israeliska organisationen Bimkom som arbetar med stadsplanering för mänskliga rättigheter.

Israeliskt ickevåld

”Jag målar sedan många år tillbaka mina naglar gröna för att påminna mig om ’gröna linjen’”, berättar den 80-åriga israeliska fredsaktivisten Ruth och ler. Som följeslagare i Jerusalem möter vi på veckobasis israeliska fredsaktivister på demonstrationer i både västra och östra Jerusalem.

Där vetet fortfarande väntar på att skördas

Syster Marie drar fram nyckelknippan ur kjolfickan och sticker nyckeln i låset. Långsamt glider porten upp. Syster Marie ler stort. Den grekisk-katolska kyrkan i Ma’alul får än en gång fyllas av ljus och besökare. I Tulkarem Camp faller Omar Amara i gråt när han berättar om minnena från sommaren 1948. al-Nakba, katastrofen, pågår fortfarande och han har ännu inte fått återvända till Miska, efter 72 år på flykt.

Att se och höra andra sidan: även israeler är människor

Mitt emot mig sitter israeliska Noa. Hennes utstrålning och värme är slående. Vi pratar om hennes dryga fem år i den israeliska försvarsmakten och om vad den tiden betyder för henne. Vi pratar om det militariserade israeliska samhället och om på vilket sätt Israel-Palestinakonflikten varje dag sätter sina spår hos den israeliska civilbefolkningen. Jag känner mig tacksam över att kunna berätta Noas historia. En historia lika viktig som en palestinskas.