Tema: Samhälle i Israel och Palestina

Om olivträden kände de händer som planterade dem, skulle deras olja bli till tårar

I Mukhroor, ett område i Cremisan Valley, cirka 5 kilometer från Jerusalem möter vi Abu Nader. Han har tidigare arbetat som lärare men under de sista åren arbetat som jordbrukare. Hans land står nu i blom och vi vandrar in i ett hav av bondbönor, fikonträd, mandelträd och olivträd som knoppas med en vingård som vilar stilla efter vinterns dvala. Det är med ett tungt hjärta som Abu Nader berättar för oss att hans mark som tidigare var 1000 kvadratmeter minskats till knappa 200 kvadratmeter efter landkonfiskering.

Allting handlar om rädsla

Hur ska man förstå att vanliga, reflekterande israeler accepterar att ockupationen, med alla de övergrepp och allt förtryck mot palestinier som den för med sig, får fortsätta? Hur kan israelerna tro att den ska bidra till ett tryggare liv i Israel? Hur kan judar, som själva utsatts för så mycket våld och hat under århundraden, själva bli förövare mot ett annat folk? Det är frågor många israeler får.

Vattnet är slut, vägen är borta

– De vill isolera oss och göra livet så svårt som möjligt för oss, för att få oss att flytta, tror Nidal Younes, chef för byråden i Masafer Yattadistriktet, och syftar på de israeliska myndigheterna. För några veckor sen grävde den militära myndigheten upp en väg som möjliggjorde en hyfsat snabb förbindelse till Yatta för områdets tolv byar.

Att se med andra ögon

Utanför väntar taxin för att ta mig till mitt första möte med Combatants för Peace, i Beit Jala. När jag stiger in i möteslokalen möts jag av en bubblande energi, palestinier och israeler är samlade för ett genrep inför dagens teater. Teater är en av metoderna som Combatants for Peace använder sig av för att dela sin historia och för att förmedla budskapet om styrkan i enighet emellan folken och vikten av ickevåld för att få ett slut på den barriär som ockupationen skapar emellan människor.

Ockupationens vardag

Hur påverkar ockupationen palestiniers och israelers sätt att se på varandra? Förmodligen bidrar den till att öka rädslan för ”den andre”. Rädslan är inte obefogad, men ockupationen är knappast den bästa lösningen för att uppnå en rättvis överenskommelse mellan palestinier och israeler.

Även kristna diskrimineras i ”Det heliga landet”

The Nation State Law, lagen som fastslår att Israel ska vara en stat för judar, som antogs i Knesset i juli förra året, kommer att öppna för diskriminering av etniska och religiösa grupper i Israel. Men fenomenet är inget nytt. Redan idag råder olika villkor för olika grupper i det israeliska samhället. Landets kristna är inget undantag utan drabbas också av särbehandling.

”Jag hoppas på fred”

I Islam Abu Odehs kök välkomnas alla som vill lära sig laga palestinsk mat samtidigt som de lär sig mer om livet i flyktinglägret Aida. Hon har blivit kändiskocken på Västbanken med ett tydligt mål – att kunna ge sin son med cerebral pares ett bättre liv och möjligheten att få gå i skolan.

Valet att ge upp finns inte

Islam Jameel är en kvinna med det största leendet som sprider sådan energi kring sig när hon berättar om resan hon gjort från det att hon fick en son med funktionsnedsättning. från att se sin sons behov, till en idé och som sedan blir till att idag driva ett projekt som arbetar för att förbättra vardagen för barn med funktionsnedsättningar. Med små medel och samarbete mellan kvinnor i samma situation är projektet nu så framgångsrikt att det finns en väntelista på familjer på Västbanken som vill att deras barn ska få ta del av programmet.

Kampen för att kunna stanna kvar

Olika platser men samma kamp. Rätten att få vara den en är, är en rättighet som många individer och grupper kämpar för runt om i hela världen. Normer och samhälleliga förutsättningar kan försvåra arbetet, men en tro på en förändring och ett mer accepterande samhälle är något som förenar alla dessa aktivister. Min sista reseberättelse, för denna gång, bjuder på inspiration från hbtq-rörelsen i Jerusalem.

Att fortsätta kämpa mot alla odds

Två gånger har jag fått förmånen att träffa Aida [1]. Hennes situation är svår och hennes historier är tuffa att lyssna till men trots det så lyser det styrka från hennes personlighet, något som inspirerar mig och ger mig hopp. Trots att hon nu tvingats sluta valla fåren uppe i bergen på grund utav säkerhetsrisken, så är hon inte beredd att ge upp livet som beduin i Jordandalen.