Tema: Sumod

Kvinnorna i al-Walaja

Vi möter dem ofta – de stolta och starka kvinnorna. Vi mötte dem i al-Walaja, nio kvinnor som hade en vision och en dröm att göra skillnad för sin familj. Att bringa hopp till sin by. al-Walaja – kallad den vackra byn – är idag omgiven och begränsad av bosättningar och en utbyggnad av muren är planerad.

Olivträd och familjer rycks upp med rötterna

Det är ett vackert ljud, oliver som faller mot plastduken. Det goda kaffet, serverat i små pappersmuggar är alltid hett och kardemummadoftande. I olivlunden delas måltid och språk blandas. Men där finns också de tunga berättelserna om kampen för marken och odlingarna.

Generationer under ockupation

1997 delades Hebron i två delar, H1 och H2. I H2 lyder israeler under civil lag medan palestinier lyder under militär lag.[1] Palestinier som lever här har starkt begränsad rörelsefrihet. De har inte rätt att köra bil, de har endast rätt att gå på vissa gator och de måste passera militära checkpoints med beväpnade soldater för att komma till sina hem.

”Jag hoppas på fred”

I Islam Abu Odehs kök välkomnas alla som vill lära sig laga palestinsk mat samtidigt som de lär sig mer om livet i flyktinglägret Aida. Hon har blivit kändiskocken på Västbanken med ett tydligt mål – att kunna ge sin son med cerebral pares ett bättre liv och möjligheten att få gå i skolan.

Valet att ge upp finns inte

Islam Jameel är en kvinna med det största leendet som sprider sådan energi kring sig när hon berättar om resan hon gjort från det att hon fick en son med funktionsnedsättning. från att se sin sons behov, till en idé och som sedan blir till att idag driva ett projekt som arbetar för att förbättra vardagen för barn med funktionsnedsättningar. Med små medel och samarbete mellan kvinnor i samma situation är projektet nu så framgångsrikt att det finns en väntelista på familjer på Västbanken som vill att deras barn ska få ta del av programmet.

Natträder och frihetsberövanden

Beit Ummar ligger cirka 10 km norr om Hebron. 70 procent av Beit Ummar ligger i område C, vilket innebär israelisk militär kontroll.[1] Staden är omringad av fyra israeliska bosättningar på tre av dess sidor.[2] Militära natträder och frihetsberövanden av palestinier är vanligt förekommande.[3] Många familjer har en eller flera söner som är eller har varit frihetsberövade. Det är inte ovanligt att familjer har flera söner frihetsberövade samtidigt eller att samma son har frihetsberövats flera gånger.

Att stanna kvar

En stor del av det palestinska motståndet mot ockupationen är “sumud”, vilket helt enkelt betyder att stanna kvar. Att vara kvar i landet, stanna kvar på sin mark och inte ge sig. Men på det till stor del Israelkontrollerade Västbanken innebär det ofta stora utmaningar. Vi träffade Abu Ahmed och hörde om hans kamp för att kunna stanna kvar på sin mark trots långdragna domstolsprocesser för att bevisa äganderätt, strikta regler för att få bygga och olagliga israeliska utposter.

Med dans som vapen

– Dans finns i vår kultur och i vårt motstånd. Det är vårt sätt att slåss. Vissa är ute och kastar sten, men vi såg ett annat sätt. Vi vill slåss och kämpa emot med vår kultur i stället. Vi vill visa att vår kultur är ett sätt att visa motstånd. Så säger 20-åriga Haytham. Han dansar i dansgruppen på Alrowwad kulturcenter i flyktinglägret Aida.

Ai Weiwei och Eid från Umm el-Khair

Umm al-Khair, en by med ättlingar till beduiner som flydde Negevöknen 1948, undan kriget och Israel. Idag är 90 procent av byns byggnader och strukturer belagda med rivningsbeslut.
Carmel, den israeliska bosättningen som påbörjades 1980, tar över marken.

Preventiv närvaro på de bedjandes väg

Landskapet runt de bedjandes väg är varierande. Det finns fertila jordbruksområden, grönområden, moderna byggnader och gamla byggnader. Men det finns även israeliska bosättare, militär och polisiär närvaro bland palestinierna som bor längs vägen.