Tema: Västbankens A, B, C

Vem får resa till den heliga staden?

Varje år kommer upp till tre miljoner turister till Jerusalem. Folk vallfärdar från hela världen för att förundras över sina heliga platser. Men för de palestinier som bor på Västbanken, till och med så nära som 20 minuter bort, är inte tillgången till den heliga staden lika given. Efter att muren byggdes är flera hundra tusen palestinier förbjudna att åka till Jerusalem genom ett komplicerat system av tillstånd som kontrollerar palestiniers rörelsefrihet.

Vattnet är slut, vägen är borta

– De vill isolera oss och göra livet så svårt som möjligt för oss, för att få oss att flytta, tror Nidal Younes, chef för byråden i Masafer Yattadistriktet, och syftar på de israeliska myndigheterna. För några veckor sen grävde den militära myndigheten upp en väg som möjliggjorde en hyfsat snabb förbindelse till Yatta för områdets tolv byar.

En sisyfoskamp mot bosättare och byråkrati

I sex år slet Fares för att den israeliska staten skulle kompensera honom, så att han återigen obehindrat skulle kunna bruka sin jord. I slutändan var det Fares själv som fick stå för notan. Efter att ha kommit på fötter är han nu tillbaka på ruta ett.

Ockupationens vardag

Hur påverkar ockupationen palestiniers och israelers sätt att se på varandra? Förmodligen bidrar den till att öka rädslan för ”den andre”. Rädslan är inte obefogad, men ockupationen är knappast den bästa lösningen för att uppnå en rättvis överenskommelse mellan palestinier och israeler.

Generationer under ockupation

1997 delades Hebron i två delar, H1 och H2. I H2 lyder israeler under civil lag medan palestinier lyder under militär lag.[1] Palestinier som lever här har starkt begränsad rörelsefrihet. De har inte rätt att köra bil, de har endast rätt att gå på vissa gator och de måste passera militära checkpoints med beväpnade soldater för att komma till sina hem.

”Jag hoppas på fred”

I Islam Abu Odehs kök välkomnas alla som vill lära sig laga palestinsk mat samtidigt som de lär sig mer om livet i flyktinglägret Aida. Hon har blivit kändiskocken på Västbanken med ett tydligt mål – att kunna ge sin son med cerebral pares ett bättre liv och möjligheten att få gå i skolan.

Valet att ge upp finns inte

Islam Jameel är en kvinna med det största leendet som sprider sådan energi kring sig när hon berättar om resan hon gjort från det att hon fick en son med funktionsnedsättning. från att se sin sons behov, till en idé och som sedan blir till att idag driva ett projekt som arbetar för att förbättra vardagen för barn med funktionsnedsättningar. Med små medel och samarbete mellan kvinnor i samma situation är projektet nu så framgångsrikt att det finns en väntelista på familjer på Västbanken som vill att deras barn ska få ta del av programmet.

Natträder och frihetsberövanden

Beit Ummar ligger cirka 10 km norr om Hebron. 70 procent av Beit Ummar ligger i område C, vilket innebär israelisk militär kontroll.[1] Staden är omringad av fyra israeliska bosättningar på tre av dess sidor.[2] Militära natträder och frihetsberövanden av palestinier är vanligt förekommande.[3] Många familjer har en eller flera söner som är eller har varit frihetsberövade. Det är inte ovanligt att familjer har flera söner frihetsberövade samtidigt eller att samma son har frihetsberövats flera gånger.

Att fortsätta kämpa mot alla odds

Två gånger har jag fått förmånen att träffa Aida [1]. Hennes situation är svår och hennes historier är tuffa att lyssna till men trots det så lyser det styrka från hennes personlighet, något som inspirerar mig och ger mig hopp. Trots att hon nu tvingats sluta valla fåren uppe i bergen på grund utav säkerhetsrisken, så är hon inte beredd att ge upp livet som beduin i Jordandalen.

Det ensamna livet på al-Salehgatan

Gamla stan i Hebron lyder under israelisk militär kontroll. För de palestinska invånarna innebär det bl.a rörelserestriktioner, trakasserier och kroppsvisiteringar, men även frihetsberövande och bosättarvåld. I Hebrons H2-område[1] finns 111 vägblockader och 20 permanenta checkpoints. 75 procent[2] av de 1829 butiker som tidigare funnits i området har stängts och 40 procent av hushållen har lämnat området. De som bor kvar är rädda för att gå ut och 75 procent av invånarna lever under fattigdomsgränsen.[3]