Tema: Västbankens A, B, C

Att leva tillsammans – Ta’ayush

Amira orkar inte med närkontakt med soldaterna idag, den som alltid blir av då fåren betar på marken som gränsar till bosättningen Otniel. Även när Ta’ayush går med Amira och visar soldaterna papper på att hon äger marken så blir Amira och hennes får bortkörda.

Bönen vid muren

Varje fredag kväll klockan halv sex samlas några människor vid muren, hälsar och växlar några vardagliga ord innan de sakta börjar gå längs den. Någon tar upp rosenkransbönen och andra stämmer in. Språken växlar beroende på deltagarnas hemspråk. De vandrar samma sträcka fram och tillbaka några gånger och stannar vid en ikon av jungfru Maria, målad på murens vägg. Där sjunger man gemensamt en psalm innan man tackar varandra och går åt olika håll.

Ockuperad av minnesmärke

Huda Asesme, en femtioårig palestinsk kvinna, berättar om hur livet har blivit för de palestinier som bor kvar på landsbygden. Hudas hus ligger på kullens topp. Utsikten är magnifik över dalgången som brer ut sig mot horisonten. Gårdsplanen är väl organiserad. Prydliga högar med ved, fårhus och åsnor som nöjt tuggar i sig hö. Hudas trädgård ligger under fikonträdens skugga där hon odlar tomater, kryddor och peppar. På kullen bredvid tronar minnesmärket, som de israeliska bosättarna besöker på fredagar.

En berättelse om uthållighet och fredsarbete

Det finns fridfulla platser i Palestina. Vi besökte en häromdagen, gården Tent of Nations på en bergstopp.
– Vi vägrar att vara fiender, säger familjen Nassar, och bjuder in till grottorna på gården.

Hebrons sköna dalar lider

Vi är på väg till familjen Aram så att de kan vittna om husrivningen. De bor i området Masafer Yatta, den sydligaste delen av Hebrons dalar, precis på gränsen mellan Västbanken och Israel.

– De river våra hem och vi bygger upp dem igen.

Gröna linjen, muren och livet däremellan

Muren som sträcker sig många mil byggdes av Israel av säkerhetsskäl, av rädsla för terroristattacker från palestinier. En kan då fråga sig hur det kommer sig att större delen av muren byggdes på palestinskt territorium? Eftersom detta medför att flera palestinska samhällen hamnar på samma sida muren som Israel. [1]

”Jag vill tillbaka till mitt hem”

Över fälten kommer ljudet av borrar mot betong, som följs av höga kraschande ljud. Det är ljuden av palestinska hem som förstörs. Vi står alla hjälplösa bredvid medan bulldozrarna fortsätter sitt arbete ostört. I slutet av dagen har tolv vuxna och åtta barn förlorat sina hem, och femton personer förlorat förutsättningen för sin försörjning.

Olivskörd med militär närvaro

Så långt ögat når ser jag olivträd när vi färdas genom det palestinska landskapet på nordvästra Västbanken, olivträd som kan vara hundra år gamla. Generationer av palestinier har skördat sina oliver från träden, men idag hindras tyvärr många av israeliska bosättare och militär. I byn Kafr Qaddum har de som äger olivträd nära bosättningen Kedumim fått tillåtelse av israeliska myndigheter att tillträda och skörda på sin mark i endast tio dagar.

Olovlig vänskap

De båda männen skickar cigaretten mellan varandra. Röken lägger sig som en dimma över köksbordet och mellan blossen skrattar de åt varandras försök att göra narr av den andres olikheter. Mo är palestinier, Joseph är israel. Deras respektive samhällen säger att de borde vara fiender, men i det trånga köket finns inget annat än en befriande vänskap.

”Vi stannar här tills vi dör”

För palestinierna är jordbruket och jorden av stor symbolisk vikt för deras identitet och den fortsatta kampen mot Israels ockupation [1]. Muhannad Salah bor i byn Chochalh sedan 1992, som idag är helt omringad av israeliska bosättningar. Han försöker leva i fred och bruka sin jord men stöter på många olika problem, likt de flesta palestinier som bor i det av Israel kontrollerade område C på Västbanken.

Share on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterShare on LinkedInEmail this to someonePrint this page