Tema: Västbankens A, B, C
”Ser ni vad som sker här? De behandlar oss som djur”
Klockan är 05.00 och jag befinner mig vid Qalandiya checkpoint. Det är den första fredagen under den muslimska fastemånaden Ramadan och palestinier från Västbanken köar redan för att ta sig igenom den militära vägspärren för att åka till Jerusalem för fredagsbönen i al-Aqsa-moskén, den tredje heligaste platsen för muslimer världen över.
”Det är din mark, men du får inte vara på den.”
Markerna runtom den palestinska byn Turmus’ayya är mycket frodiga, perfekt för jordbruk. Här brukade byborna tillbringa fredagseftermiddagarna tillsammans med sina familjer och njuta av det vackra landskapet. Idag får de bara tillträda marken två gånger om året och bevakas då av israelisk militär och polis.
Vem får resa till den heliga staden?
Varje år kommer upp till tre miljoner turister till Jerusalem. Folk vallfärdar från hela världen för att förundras över sina heliga platser. Men för de palestinier som bor på Västbanken, till och med så nära som 20 minuter bort, är inte tillgången till den heliga staden lika given. Efter att muren byggdes är flera hundra tusen palestinier förbjudna att åka till Jerusalem genom ett komplicerat system av tillstånd som kontrollerar palestiniers rörelsefrihet.
Vattnet är slut, vägen är borta
– De vill isolera oss och göra livet så svårt som möjligt för oss, för att få oss att flytta, tror Nidal Younes, chef för byråden i Masafer Yattadistriktet, och syftar på de israeliska myndigheterna. För några veckor sen grävde den militära myndigheten upp en väg som möjliggjorde en hyfsat snabb förbindelse till Yatta för områdets tolv byar.
En sisyfoskamp mot bosättare och byråkrati
I sex år slet Fares för att den israeliska staten skulle kompensera honom, så att han återigen obehindrat skulle kunna bruka sin jord. I slutändan var det Fares själv som fick stå för notan. Efter att ha kommit på fötter är han nu tillbaka på ruta ett.
Ockupationens vardag
Hur påverkar ockupationen palestiniers och israelers sätt att se på varandra? Förmodligen bidrar den till att öka rädslan för ”den andre”. Rädslan är inte obefogad, men ockupationen är knappast den bästa lösningen för att uppnå en rättvis överenskommelse mellan palestinier och israeler.
Generationer under ockupation
1997 delades Hebron i två delar, H1 och H2. I H2 lyder israeler under civil lag medan palestinier lyder under militär lag.[1] Palestinier som lever här har starkt begränsad rörelsefrihet. De har inte rätt att köra bil, de har endast rätt att gå på vissa gator och de måste passera militära checkpoints med beväpnade soldater för att komma till sina hem.
Natträder och frihetsberövanden
Beit Ummar ligger cirka 10 km norr om Hebron. 70 procent av Beit Ummar ligger i område C, vilket innebär israelisk militär kontroll.[1] Staden är omringad av fyra israeliska bosättningar på tre av dess sidor.[2] Militära natträder och frihetsberövanden av palestinier är vanligt förekommande.[3] Många familjer har en eller flera söner som är eller har varit frihetsberövade. Det är inte ovanligt att familjer har flera söner frihetsberövade samtidigt eller att samma son har frihetsberövats flera gånger.
