”De säger att vi är förrädare och att vi borde dödas”

Solen står högt på himlen. Det är fredag i västra Jerusalem. Demonstranterna står i vanlig ordning samlade i femvägskorsningen vid Paris Square. De svartklädda demonstranterna står tysta med skyltar formade som svarta händer med en gemensam uppmaning skriven på tre språk – engelska, arabiska och hebreiska. Skyltarnas budskap går ej att missförstå. ”Stoppa ockupationen”.

På Paris Square i västra Jerusalem möter jag 91 år gamla Judy Blanc. Hon är en av grundarna av den israeliska förgreningen av det världsomfattande Women in black, ett nätverk av kvinnor världen över, engagerade för fred och rättvisa. De arbetar aktivt mot krig, militarism och andra former av våld genom olika typer av icke-våldsaktioner. Den israeliska delen av nätverket startade 1988 i Jerusalem som ett svar på början av den första palestinska intifadan och har som vision att arbeta för att stoppa ockupationen av de palestinska territorierna. (1)

Varje fredag klockan 13 försöker vi som följeslagare att vara närvarande i solidaritet med demonstrationen som ägt rum de senaste drygt 30 åren. När jag träffar Judy, möter jag en liten, men stark kvinna som står med en skylt i form av en svart hand där det står ”Stop the occupation”. Judy har kommit till Paris Square nästan varje fredag sedan nätverkets start för att aktivt ta ställning mot behandlingen av den palestinska befolkningen. Judy är en gammal kvinna som långsamt rör sig tyst i den korsning där demonstrationen äger rum. Hon kan knappt prata eller gå, men fortsätter att komma till demonstrationen varje fredag. Idag är hennes son David Blanc också på plats. Då hans mamma inte kan prata, hjälper han till att berätta.

– Jag bor i Haifa, men brukar följa med på demonstrationen varje gång jag är i Jerusalem för att hälsa på min mamma. (2)

David Blanc är själv en man i 60-årsåldern som delar sin mors åsikter om ockupationen.

– Jag håller med om att det måste bli ett slut på ockupationen. Kvinnorna som engagerar sig år efter år gör det för att de anser att de måste fortsätta att hålla uppe medvetenheten om vad som sker. Klimatet i samhället har blivit väldigt mycket hårdare än det var för 30 år sedan. (3)

Jag träffar också Tamar Lehahn som kommit till Paris Square de senaste 25 åren. Även hon vittnar om att samhället idag har hårdnat.

– Det är viktigt att ni kommer hit och ser vad som händer. Ta foton, skriv och sprid det världen över. Fientligheten har blivit mycket större nu jämfört med tidigare. (4)

Detta kan även vi följeslagare vittna om från vårt regelbundna deltagande i demonstrationen. Kvinnornas åsikter är inte delade av alla. Varje fredag trakasseras demonstranterna av människor som går och åker förbi. De får ständigt kommentarer om att de är förrädare, att de är Arafats horor, nazister och att de borde gasas i Auschwitz. Hårda ord som kvinnorna mottar regelbundet, utan att låta sig skrämmas. Under den timme som demonstrationen pågår är fientligheten stor. Vi förvånas av hur mycket hat som kan riktas mot demonstranterna vars enda önskan är att alla ska kunna leva i fred och frihet. Innan vi går från demonstrationen närmar sig en motorcykel vägkorsningen. Mannen på motorcykeln kör långsamt förbi och skriker något på hebreiska innan han tar upp en tändare som han kastar mot 91-åriga Judy. En kvinna som envist står kvar i hoppet om att alla en dag ska kunna leva i fred. Det går inte att missa att situationen är tämligen komplex och att vägen mot en långvarig fred kan ses som svår att uppnå i ett allt hårdare klimat. Men hoppet är det sista som lämnar människan. Och vi måste fortsätta att hoppas.