I dag ska jag duscha. Så här ser proceduren ut. Jag står i duschen. Eftersom vi inte vill slösa med vattnet spolar vi inte i toaletten. Istället spar vi duschvattnet och använder det till toaletten. Därför duschar jag i en liten grön plastbalja. När jag duschat färdigt häller jag över duschvattnet till en hink. I hinken samlar vi allt vatten från duschen.
Nu tänker jag tvätta håret. Sagt och gjort. Det tar några minuter innan varmvattenberedaren slår på och värmer upp vattnet. Därför kommer bara några strilar kallt vatten. Jag tvålar in håret med shampoo medan duschen är avstängd. Slår så på duschen igen för att skölja håret rent. Den vanliga proceduren. Ingenting händer. Ingenting. Det kommer inte en droppe! Så kan vattenbristen i Jayyous kännas på huden. För den som ska stanna i tre månader går det att leva med det. Det händer inte varje dag. Men hur känns det att leva så dag ut och dag in, ett helt liv? Och samtidigt veta att problemen beror på Israels ockupation?
Höstregnen har kommit sent i år, sommarens torka har fortsatt in i december. De flesta i Jayyous är beroende av sin cistern som ligger nergrävd på gården. Vattnet samlas på taket och leds ner genom en slang till cisternen. Jayyous har sex brunnar varav en inte längre fungerar. Men de ligger alla på andra sidan muren vilket betyder att de inte är tillgängliga. På Jayyous egen sida ligger bara en. [1] Israel har installerat vattenmätare på brunnarna som används för bevattning och bönderna tilldelas bara en viss mängd var. Överskrider de den får de böta. För dem är vattenbrist en ekonomisk katastrof. Jayyous har lovats en pipeline från brunnarna på andra sidan muren upp till byn. Finansiering av denna är sedan 2008 ordnad, det enda som fattas är en underskrift av Israels administrativa organisation DCO. Efter två år har ingenting hänt medan den pipeline som löper under muren rostar sönder.
Eftersom muren gör det omöjligt för Jayyous hushåll att hämta vatten från sina egna brunnar köper de sitt vatten från grannbyn Azzun. En dyr lösning för Jayyous. Men Azzun har sina egna vattenproblem. Azzuns vatten hotar att förorenas av en stor sopstation från bosättningen Zufin som man befarar innehåller miljögifter. Vattnet har tidvis haft en obehaglig smak och därför lämnats för provtagning. Provresultatet har visat att vattnet är förorenat av avloppsvatten från bosättningen men inga miljögifter har hittats. Genom ett beslut av Israels Högsta domstol i september 2009 har Jayyous nu fått tillgång till två av sina sex brunnar på andra sidan muren. En av dem är den som numera sinat. Den israeliska armén tog 1967 kontrollen över palestiniernas vattentillgångar på det ockuperade området. [2] Det har lett till att vattnet är extremt ojämlikt fördelat mellan Israel och Västbanken.
Totalt använder Israel 80 procent av den största grundvattenådern på Västbanken medan palestinierna endast 15 procent. Den största vattenådern går på västra Västbanken där de stora bosättningarna ligger och där muren skär djupt in i palestiniernas land, långt bort från den Gröna linjen, den internationellt erkända gränsen. [3] Sedan 1967 har inte ett enda tillstånd beviljats palestinier att borra en ny brunn i den västra vattenådern, som är den rikaste. Palestiniernas genomsnittliga konsumtion av vatten är 50 liter per person om dagen medan den motsvarande israeliska förbrukningen i genomsnitt är 280 liter. WHO räknar med att 100 liter är nödvändigt för att en utveckling ska vara möjlig. [4] Vattenbristen i min dusch visar sig leda rakt in i ockupationens politiska ekonomi och Israels kontroll över vattentillgångarna på Västbanken. [5]
The UN General Assembly “Reafirms the inalienable rights of the Palestinian people in the Occupied Palestinian Territory … over their natural resources, including land and water” UN General Assembly Resolution 62/81 (2008).
