Be en krukmakare att dreja en liten fot. Så fotlik som möjligt. Så varsamt och ingående att varenda muskelstråk på ovansidan blir tydlig. Då går det att ana hur tårna ska kunna sträckas. Titta noga när de två knölarna på vardera sidan om ankeln formas. De är nästan runda; den yttre lite kraftigare än den inre. Där innanför vilar några olikformade ben, tätt intill varandra. Sammanlänkade med starka band kan de samarbeta på en liten yta och bära både kroppens tyngd och stora stötar. De är ett mästerverk, precis så som det hundratalet muskler som löper i sina förutbestämda banor. Varje steg är ett underverk.
Barn i Kfar Aza och i Gaza City springer inte längre. Och ett dött barn är redan ett för mycket. Ett barn som inte får uppleva att gå balansgång på brädor och murar, eller hoppa jämfota och klättra upp i ett träd. Som inte kommer att utforska världen genom tusentals, miljontals, steg.
Gör allt för ett eld upphör! För att de med makt på något sätt, mitt i alla sina kallsinniga kalkyler och beslut om militära operationer, ska finna sin humanitet. Den som ser en människa framför sig, som ser rakt in i ögonen, kan inte döda henne. Det är bara de som framställs som icke-människor, skapade genom rädsla och svartvitt tänkande, som kan bli måltavla.
Medan bomberna föll letade en förälder i Gaza efter sin dotter. Han fann en fot. Han la den i en hink och gick för att begrava sitt barn.
Ingen kommer någonsin att kunna förklara för honom varför hans barn dog. När alla ord om rätt till säkerhet via vapen, vederbörlig hämnd och proportionalitet tonat bort kommer han ändå att stå som fastgjuten på en av de många vidsträckta platser där de döda vilar. Med båda fötterna stadigt nära varandra för att inte falla samman. Och under honom, en ensam fot.
Eld upphör, nu.
Görel Råsmark, ekumenisk följeslagare i Palestina och Israel
