Militären kommer en tidig morgon. Det är andra gången på en vecka. Med övervåld och ingen förklaring tar de två barn. De lämnar en familj i tårar, som tvingas leva vidare i sin vardag under hot att de kommer tillbaka. Denna morgon är endast ett axplock från en utbredd nyckelstrategi som fråntar palestinier deras värdighet och trygghet1 Yesh Din. 2020. A life exposed. S. 8. Tillgänglig: https://www.militarycourtwatch.org/category.php?id=tpuChwpaj3a972873AkCvd7Ii8vr. Traumat från dessa nattliga invasioner av det privata hemmet påverkar barn och vuxna, som trots allt tvingas fortsätta sin vardag. ”Vi är inte klara med er” sade soldaterna när de åkte.
Jag står framför en ung kvinna. Hon är 19 år gammal. Hon hade ett viktigt prov på universitetet i Ramallah idag. Istället blev hon handfängslad med buntband, slagen i ansiktet och nedtvingad på backen, slagen över ryggen och ansiktet. Vi ser hennes röda handleder, hennes röda kind. Hon hade undrat varför militären kom och förde bort hennes trettonåriga brorson och sjuttonåriga bror.
Vi hör en annan kvinnas skrik.
– Varför kommer ni nu? Khalas! Alla är borta nu! Det finns ingen kvar! Det är en av mammorna i familjen. Hon säger att vi kunnat stoppa det om vi kommit innan. Att de inte tagit barnen om någon varit där. Abu Ismael, en av de äldre i byn som vi ofta besöker och en släkting till familjen försöker lugna Umm Khalaf. De pratar högt, de skriker nästan. Sorgen över de tagna barnen tar över. Senare kommer hon till oss, slår sig ner.
– Jag vill berätta för er, säger hon och börjar steg för steg berätta om morgonens händelser.
Hur hennes yngsta son och ett barnbarn, sjutton respektive tretton år gamla, blivit slagna och bortförda. Och innan militären lämnade hade de lovat att komma tillbaka inom några dagar, precis som de gjort denna morgon efter förra veckan. Hennes röst är lugn, hennes ögon fyllda med sorg och allvar.
Militären har kommit en tidig morgon till ad-Duyuk. Kring fyra började hundarna skälla och Umm Khalaf var redan vaken. Hon sov dåligt efter att militären varit där för fyra dagar sedan, då de kommit i natten och tagit hennes fyra äldsta söner. Hon vet inte varför. Det är en stor familj som bor i två stora hus som överblickar en grön slätt. Hennes make dog för ett tag sedan, och numer lever hon med sina fem söner, svärdöttrar och deras barn. De har får och getter. Nära huset rinner tre vattenkällor och solen går upp över slätten framför huset. Det är väldigt vackert där de bor och lever. Men nu skäller hundarna igen, och då hon öppnar dörren till uppfarten ser hon minst fyra militärfordon i den kalla, regniga natten.
Alla kvinnor och barn tvingas ut ur huset. Ut i regnet. Det är mörkt och solen kommer inte gå upp på över två timmar. Umm Khalafs fyra äldsta söner är bortförda sedan några dagar tillbaka. De vet inte var de är, inte vilket fängelse eller i vilken polisstation de sitter. De vet inte varför, och när de frågar militären möts de av våld. ”Fråga inte!”.
Det är när militären börjar slå och börjar föra bort trettonåriga Mohammed och sjuttonåriga Khaled som deras nittonåriga faster kliver fram och frågar soldaterna ”varför?”. Då blir hon misshandlad och hennes handleder knyts med buntband. En dag som skulle tillbringats på universitetet i Ramallah, där hon skulle skriva tentamen, blev istället helt annorlunda. När vi talar med henne ser hon på oss med sina stora ögon, samtidigt som hennes kind lyser röd från slagen. Polisen har precis åkt men ändå har hon och en annan kvinna i familjen tagit ut fåren så de får beta på slätten intill huset. Morgonens händelser står över oss som en allvarlig skugga, men livet fortsätter och fåren behöver äta.
Det psykologiska trauma som heminvasioner som denna lämnar efter sig är påtagligt. Hemmets trygghet är helt borta. Mödrar som Um Khalaf slutar sova. Vissa börjar vakna samma tid på dygnet varje natt och behöver gå upp och se så att ingen är där. Military Court Watch förklarar detta som en strategi i att ”göra militärens närvaro påtaglig” (engelska: ”making the military’s presence felt”)2 Ibid, s. 8, vilket är en nyckelfunktion för att påverka och kontrollera genom skräck (ibid: 8), något som är ett brott enligt folkrätten.
Polisen hade också misshandlat ännu ett av barnbarnen i familjen. En 11-årig pojke som sitter med oss när vi pratar med Umm Khalaf. Han är allvarlig. Bakom honom går ett ännu yngre syskon som en svans. Hans mormor berättar hur de slagit honom i ansiktet och hur de blivit rädda att de skulle ta honom också, men inte gjorde det. När vi lämnar familjen är de rädda att militären ska komma tillbaka igen, och då kanske ta den 11-åring de idag slagit. Militärens närvaro är sannerligen påtaglig.
Alla namn nämnda är påhittade för att anonymisera individerna inblandade
- 1Yesh Din. 2020. A life exposed. S. 8. Tillgänglig: https://www.militarycourtwatch.org/category.php?id=tpuChwpaj3a972873AkCvd7Ii8vr
- 2Ibid, s. 8
