För några veckor sedan reste vi följeslagare runt i Israel för att träffa den israeliska fredsrörelsen. Vi mötte en rad fredsaktivister och pratade om hur det är att leva i ett ockuperande land och om hur det är att arbeta för mänskliga rättigheter i den verklighet som finns här. Det blev så tydligt i samtalen att ockupationen påverkar även det israeliska samhället negativt.
När jag frågade de fredsaktivister som vi träffade om de har ett budskap jag kan ta med mig hem så kom svaret snabbt. Budskapet är starkt och samstämmigt:
– Om det är någon som kan få ett slut på ockupationen så är det den israeliska regeringen. Hjälp oss israeler att inse att ockupationen skadar även oss, hjälp oss få ett slut på detta.
Det finns en rad israeliska organisationer som arbetar för mänskliga rättigheter och för ett fredligt slut på ockupationen. De flesta av dem arbetar i hård motvind just nu, inte minst på grund av åsikter och tendenser inom det israeliska parlamentet (Knesset) när det kommer till verksamhet som rör försvar av mänskliga rättigheter. [1] [2]
De människor och organisationer vi träffat under veckan i Israel arbetar alla med olika frågor, allt ifrån rättigheter för de palestinier som lever i Israel [3], till dialog mellan de som lever i och precis utanför Gaza [4], unga män och kvinnors rätt att välja att säga nej till värvning i den israeliska militären eller israeliska soldaters möjligheter att tala ut om det de upplevt i den israeliska armén [5].
Alla de människor jag träffar har dock en sak gemensamt. De pratar alla om att ockupationen är skadlig även för det egna samhället och att Israel måste inse detta. Endast då kan ockupationen få ett slut.
En äldre kvinna som har varit engagerad i den israeliska fredsrörelsen större delar av sitt vuxna liv säger till oss under en föreläsning:
– Ockupationen är inte ett löfte om en trygg framtid för Israel, och jag förstår inte hur detta inte är självförklarande.
En av de personer vi mött under veckan har berättat för oss om att många barn i israeliska skolor får skolmaterial som förskönar en våldskultur. Kvinnan som föreläste för oss företräder en organisation som arbetar för en av-militärisering av det israeliska samhället, och hon visade oss skolmaterial med bilder på krigsfordon och vapen som är till för att lära små barn att räkna. [7]
Vi har också mött en man som lever i Israel, precis intill gränsen till Gaza, och som beskriver känslan av vanmakt i att leva i ständig rädsla och att inte veta något om dem som lever på andra sidan. Han och hans organisation, Other Voice, arbetar för dialog mellan människor över gränser. [8] Han berättade för oss om hur det var när raketerna föll över hans stad, Sderot, under kriget i Gaza 2014 [9], och han pratar om att detta inte får hända igen, för båda folkens skull.
Vi har mött mödrar till unga män som ser hur deras söner inte har något val till att ta värvning inom den israeliska armén trots att de inte vill. De berättar för oss att det finns många exempel på hur ockupationen riskerar att eller redan skadar den israeliska befolkningen. De säger också att exemplen inte är lika fysiska och tydliga som siffror på palestinska dödsoffer eller skadade, men att de finns där och att de är viktiga att se och att visa upp för världen.
För att förtydliga svaret på vad det internationella samfundet kan göra i kampen för att få ett slut på den israeliska ockupationen så säger en kvinna, verksam inom Machsom Watch som är en volontärorganisation som bland annat arbetar med att observera och rapportera om vägspärrar och hinder för palestinsk rörelsefrihet [10]:
– Vi behöver ett samstämmigt tryck från det internationella samfundet för att Israel ska ändra sitt beteende. Hjälp oss att rädda oss från oss själva. Det enda som Israel inte har provat ännu är att sluta fred. Vi har försökt allt annat och det har misslyckats.
Fotnot: på begäran har jag inte namngett de personer jag talat med och skriver om i denna reserapport.
