Nattliga intrång i hem, gripanden av manliga familjemedlemmar och dödsbesked hänger som ett mörkt moln över kvinnorna i Palestina. Trots detta välkomnar de oss följeslagare till sina hem där de bjuder på kaffe, chai, frukt och kakor och inte minst sina berättelser om det de utsatts för.
Wadha Al-Bayed, 87 år, flydde sin hemby Falludja som bombades till förstörelse under kriget 1948 och det som palestinier refererar till som al-Naqba, katastrofen. 24 barn dog. Jordanska och egyptiska bussar och lastbilar användes för att evakuera och därefter dumpa byborna. Wadhas familj byggde sig ett hem i al-Khalil, det arabiska namnet på Hebron, längs den centrala gatan Shuhada Street. Ju större familjen blev desto mer byggdes huset ut. Under åren har hon förlorat fem av sina söner varav en i efterdyningarna av den terrorattack i Ibrahimimoskén i Hebron 1994, där Baruch Goldstein, en israelisk-amerikansk medborgare, mördade 29 palestinier innan de övriga lyckades ta ner honom. Wadhas son åkte direkt till sjukhuset för att ge blod till de skottskadade. När han gick ut ur sjukhuset mördades han av en prickskytt. Några av hennes barn bor utanför Hebron och när jag frågade om hon inte kunde bo hos någon av dem istället för att bo på i H2-området1 Här kan du läsa mer om livet i H2 som är så utsatt svarade hon att detta är hennes hem och hon lämnar det inte förrän hon ska läggas i graven.
– Jag lämnar inte denna torra jord för allt guld i världen.
Leila Hassan, 61 år, arbetar i souken i gamla stan. Det kommer knappt några kunder längre på grund av att det är krångligt att röra sig i området, då det finns en hel del checkpoints, militära vägspärrar, utplacerade där och det kommer färre utländska turister till Hebron. Dessutom säger Leila att det är färre palestinier som reser till de gamla delarna av Hebron för att besöka Ibrahimimoskén. Leila menar att det beror på ockupationen och att brotten mot de mänskliga rättigheterna som Israel utsätter palestinierna för i området kring Ibrahimimoskén gjort dem rädda. Leila berättar gärna om situationen för alla som går förbi om hon märker ett intresse. Det är inte sällan vi ser henne bjuda främlingar på te med örter och en lektion om situationen i Hebron. Att fortsätta jobba i butiken och att bjuda in folk på te, trots dåliga intäkter, är hennes sätt att göra motstånd. Att berätta om brotten mot de mänskliga rättigheterna är ytterligare ett. En förmiddag när jag stannar till för en liten pratstund visar hon filmklipp på hur en ung man skjuts ihjäl av en israelisk polis. Hon säger:
– Varje dag är vi mammor oroliga över om vi kommer få se våra söner igen.
Sorgen i hennes ögon skär i mig och vi kramas och fäller några tårar tillsammans.
Aisha Shtayed är 65 år och bor på en så fantastiskt vacker plats på jorden. Hon och hennes man är bönder och de har i generationer bott i Jordandalen. För några veckor sedan blev hennes man, son och hon själv misshandlade av israeliska bosättare.2Här kan du läsa en av FNs resolutioner om israeliska bosättningar Hennes fyraåriga barnbarn filmade övergreppet med mobilen. De följeslagare som kom dit efter misshandeln fick se filmen och de berättar med tårar i ögonen hur barnbarnets gråt och vädjan om att bosättarna ska sluta hörs i filmklippet. Trots allt hon utsatts för tänker hon stanna kvar för hon anser inte att hon ska behöva lämna sitt land, sin mark. När jag träffar Aisha har hon fortfarande smärtor i käken och i revbenen men blir nästan förnärmad när vi säger att hon inte behöver bjuda oss på te utan går direkt in till köket för att fixa. Medan vi pratar om livet ser vi bosättaren som misshandlat dem närma sig med sitt fordon. Vi följeslagare går ner längs vägen för att visa att det finns internationella besökare på plats. Det brukar få bosättare att vända om då de inte vill att omvärlden ska få veta vad de gör. Så även denna gång men först efter att han fotograferat oss. Då säger vår tolk att snart kommer drönaren. Mycket riktigt. En halvtimme senare kommer en militärjeep till bosättningen och kort därefter hör vi en drönare över oss. Då reser sig Aisha och hämtar en vatteskrapa. Hon ropar:
– Kom närmare med drönaren så jag kan slå ner den!
Just nu eskalerar våldet.3Här lägger FN upp tvåveckorsrapporter om livet för civila under ockupationen Ockupationen måste få ett slut och en rättvis fred måste till och det är möjligt. Alla kan vi göra något och följeslagarnas bidrag är att vara på plats, berätta om det vi ser och visa solidaritet med både det palestinska och israeliska folket som vill se ett slut på ockupationen och på sina olika sätt jobbar för det.
- 1
- 2
- 3
