Klockan tio över nio på morgonen den 27 januari får jag ett telefonsamtal från en palestinsk kvinna vid namn Somoud Risheq: ”Malin, ni måste komma nu. De är här! Militären är här! Snälla skynda er, de börjar när som helst”. När vi kommer till familjens hus i Beit Hanina har militären redan börjat riva det.
Somoud Risheq är 29 år gammal, gift, har fyra barn i åldrarna två till elva år och bodde fram till den 27 januari med sin familj i ett litet hus i Beit Hanina, en stadsdel i östra Jerusalem. I det lilla huset med tre rum bodde även Somouds svärmor Kifaya och hennes två döttrar, tolv och 14 år, samt Somouds mans fyra syskonbarn. Efter husrivningen är 13 personer hemlösa.
När jag och mina två kollegor anländer till Beit Hanina denna morgon så hörs redan ljudet av en bulldozer. Jag ser den över hustaken. Gatan till huset är avspärrad med ett militärfordon och när vi frågar poliserna som står där om vi får passera fordonet för att komma fram för att prata med familjen säger de tvärt nej. Vi letar oss till en bakväg genom en trädgård och lyckas komma fram till familjen, som står i tårar och ser på hur väggar och tak fullständigt förstörs av bulldozern.
Huset i Beit Hanina är bara ett av många exempel på hus som rivits här i östra Jerusalem. Under januari 2016 har 13 byggnader rivits och 38 människor blivit hemlösa. [1]
Runt familjen har grannskapet samlats. Mellan folksamlingen och huset står det cirka 15 poliser, alla i full mundering och tungt beväpnade med maskingevär och tårgaskanoner. De står stilla och tysta och möter inte blick, varken med mig eller med människorna som står framför dem. Längre bort på gatan står lika många poliser till. Längs grannhusets ena yttervägg ligger en hög med saker. Det är de tillhörigheter som poliserna slängt ut från huset innan de började riva det.
Vid de flesta husrivningar som utförs av den israeliska militären i Jerusalem hänvisas det till att byggnaden saknar bygglov och därmed är olaglig. [2] För huset i Beit Hanina finns inget bygglov, och dessutom vill de israeliska myndigheterna bygga en väg för att koppla samman två israeliska bosättningar. Vägen planeras gå rakt igenom det palestinska bostadsområdet. Somouds granne berättar för mig att han också har en rivningsorder som kan komma att verkställas när som helst.
I och med att Jerusalem står under israelisk civil och militär kontroll så krävs bygglov från de israeliska myndigheterna, även i östra Jerusalem som enligt internationell rätt är palestinskt. [3] Enligt israeliska bestämmelser får palestinier endast bygga på 13 % av ytan i östra Jerusalem. Under de senaste åren har 94 % av de ansökningar om bygglov som inkommit i området fått avslag. [4] Till detta kommer att bygglov är mycket dyra; att ansöka om att få bygga ett hus kan kosta lika mycket som att faktiskt bygga det. [5]
Som ockuperande makt har Israels regering ett ansvar i att se till den palestinska befolkningens rätt till hälsa, utbildning, tillfredsställande levnadsstandard och ständigt förbättrade levnadsvillkor. [6] Dessa rättigheter kränks i och med de stora svårigheter som finns för palestinier att få bygglov, och de stora konsekvenser som kommer med att bygga trots avsaknaden av tillstånd. Den israeliska människorättsorganisationen The Israeli Committee Against House Demolitions, (ICAHD), menar att ju längre ockupationen pågår, desto större ansvar har Israel för att ta i beaktande den palestinska befolkningens åsikter kring sin egen levnadsstandard. [7]
När huset i Beit Hanina är rivet och polisen ska ge sig av händer det något och folkmassan blir upprörd.
En man berättar för mig efteråt att en ung palestinsk man har knuffat till en israelisk polis. Poliserna, som jag nu räknar till cirka 40 stycken, svarar med att slå med sina batonger. Jag ser hur flera palestinier träffas i huvudet. Polisen beordrar och manövrerar hela folkmassan, däribland tio barn, in i ett grannhus.
Vi följeslagare befinner oss utanför, men vi ser hur en man får sitt huvud slaget mot en vägg tre gånger. När alla palestinier är inne i huset kastar polisen in pepparspray och stänger dörren. Polisen backar långsamt därifrån och försvinner runt ett hörn. När dörren öppnas strömmar människor ut med svullna ansikten, alla spottar och fräser. Några kräks av sprayen.
Det här var inte första gången jag var närvarande vid en husrivning i Jerusalem. Inte heller sista skulle det visa sig, redan samma dag skedde ytterligare en. Jag glömmer aldrig ljudet av en bulldozer som river ner istället för att bygga upp.
