Jag befinner mig i Palestina i staden Jeriko, en av världens äldsta civilisationer. Luften är het och palmernas gröna blad står orörliga under den stekande solen. Landskapet över de vita bergen kan få vem som helst att tappa andan med sin skönhet. Mitt tre månaders uppdrag i Palestina och Israel har just börjat.
Ett ord som återkommer gång på gång när jag försöker förstå den pågående konflikten mellan Israel och Palestina är ordet ockupation. Det är inte lätt att förstå komplexiteten i vad ockupation innebär och kanske är det ännu svårare att försöka sammanfatta vilka svårigheter ockupationen medför för dem som drabbas. [1]
Jordandalen som är mitt och mitt teams huvudsakliga arbetsområde har varit ockuperat av Israel sedan 1967, vilket innebär att stora delar av området lyder under israelisk militär kontroll. Det innebär också att Israel kontrollerar resurser och tillgångar i området, vilket har allvarliga konsekvenser för palestinierna som bor där. En stor del av Jordandalens befolkning är beduiner och herdar som lever i små samhällen med djurhållning som livsstil. I mitt möte med olika beduinstammar och herdesamhällen är effekterna av ockupationen tydlig, inte minst när det gäller barnen.
Eftersom jag i Sverige jobbar med barns rättigheter vill jag lära mig mer om hur ockupationen påverkar barns psykiska hälsa i både Palestina och Israel. [2]
Vårt första möte i Jordandalen var i byn Faysal där vi träffade advokaten Niveen Barhme som pratade om den psykologiska dimensionen av ockupationen. Hon berättar om hur känslan av att alltid vara rädd och i fara överförs från föräldrarna till barnen.
– Det är inte bara känslan av att alltid vara rädd, utan det påverkar vårt beteende, som prövas av den konstanta stressen, säger hon.
Det är vanligt förekommande att israelisk militär evakuerar byar mitt i natten för att utföra militär träning på ett fält mitt emot en by eller med kort varsel bestämma att riva en familjs hus eller en skola. [3]
I mötet med den israeliska fredsaktivisten Angela Goldfrey Goldstein framträder en annan aspekt av ockupationen.
Angelas syn på förtyck och förtryckare sammanfattade hon så här:
– Rädsla och en känsla av underlägsenhet gör att människor vill bevisa att de inte är underlägsna, därifrån uppkommer förtrycket, våldet och ockupationen.
Hennes psykologiska analys intresserar mig. Den kastar ljus på människorna bakom de diskriminerande strukturerna.
Angela menar att människors potential till att bli bättre människor förstörs av budskap om hot och rädsla som barn fylls med från barnsben, och detta är ett hinder även i fredsprocessen. Det får mig att fundera på det enorma ansvaret vi vuxna har gentemot de kommande generationerna, hur vi skapar framtiden genom vilka berättelser vi berättar, och hur vi förklarar världen för våra barn.
Det är lätt att bli berörd som resande i Palestina och Israel. Människors värme och gästfrihet passerar inte obemärkt.
Något som är tydligt är att här, i denna del av världen, finns det mycket att lära, om mod, fred och försoning men också praktisk kunskap från ett myllrande civilsamhälle.
Vid mötet med människor som levt hela sitt liv under ockupation, som står fast vid en kamp med fredliga medel och en tro på att fred är möjlig får jag hopp.
Trots att säkerhetsläget här på Västbanken har blossat upp och sammandrabbningar sker dagligen, så är känslan jag lämnas med efter möten i beduinbyar, med politiker eller organisationer, värme i hjärtat, kärlek och hopp om en bättre morgondag.
